Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 30 september 2010

Många dumma nyheter


På bilden: Större än sköldpaddshjärnor.

Så himla grinig man blir när man har en förkylning på gång.
Tur för maken att han är på jobbet. Ger mig på tidningarna i stället.

Det började inte särskilt bra.
Husen vi bor i ska säljas, ryktas det. Nuvarande ägare HSB svarar varken på mejl eller i telefon. Kommunledningen (som sålde husen till HSB för 5 år sedan) tiger som muren. Och ryktena yr ikapp med höstlöven runt torget. Höggradigt förbannad kontaktar man lokaltidningen. Där verkar dom ha lite tråkigt, för dom nappar direkt på såna här saker. Sen vill dom gärna ha ansikten till sina scoop, men är inte så pass lokala att dom känner några som bor här. - Visst, visst jag kan sätta upp lappar i portarna. Halvnio kommer ni då, du och fotografen.
Jojo, halvnio ringer reportern och har inte kommit längre än till Gullmarsplan. Fotografen sitter nån annanstans i bilkö. Och på torget står 25 huttrande hyresgäster och undrar vad faan dom gör där. Känner mig förfärligt skyldig och för att dom inte ska känna att dom stigit ur sängarna förgäves och stått i den 2-gradiga morgonluften i onödan, rusar jag upp till mig och hämtar kameran.
Fotografen dök upp en halvtimme senare. Då var det bara ett par tappra kvar. Reportern dök aldrig upp, men ringde lite senare och sa att hon nog borde ta sig till torget och prata med nån pensionär. Gör det du, sa jag. Vill du ha bilder kan du höra av dig. Gissa om dom ska få betala bra för dom bilderna!

Jaha, förkylningen blev inte så himla mycket bättre av den övningen.

Dagens Nyheter.
Nu skriver dom om vad som ska hända i valet 2014. Skicka iväg dom på en kurs i mindfulness. Vi andra är rätt intresserade av det som händer NU.

Debattsidan.
”Sveriges idrottsminister måste våga satsa på eliten.” Är det inte eliten det alltid satsas på?

En rattfull kvinna försökte bita en polis i armen när hon skulle omhändertas. Den scenen hade jag velat se. Packade tanter muckar man inte med i första taget.

Adhd, undrar om man har en släng av det kanske?
Låg impulskontroll – hmjoo. Koncentrationssvårigheter – det händer. Svårt att organisera och planera sin tillvaro – där sprack det. Får skylla på förkylningen.

Blir förbannad på kvinnan som troligen skarvat rejält när hon anmält en livvakt för grov våldtäkt. Bland annat påstår hon att hon legat fastbunden, naken utomhus i elva timmar, fram till 22.30. I slutet av september. Man borde vara rätt genomfrusen då. Men det var hon inte. SÅ mycket svårare det blir för andra kvinnor som faktiskt utsätts för våldtäkt att få männen dömda. OM kvinnan har ljugit hoppas jag nån kedjar fast henne naken nånstans i elva timmar. På riktigt.

Ny bok granskar kungens privatliv. Eller hur.
Gäsp.

Bilder på språkrören i alla tidningar. Kraftiga associationer till Nurse Rached i Gökboet. Brrrr.

Kollar in dagens web-tester.
- Skiljer du på fogsvans och kofot? JA, annars ska man nog hålla tassarna borta från verktygslådan.
- Kan du allt om Thailand? Nä, vem kan det.
- Hur stressad är du egentligen? Hade dom inte den häromdan. Nån på tidningen är för stressad för att kolla.

Kollar in tipsen i stället.
- Vila magen. Bli smal. Man ska inte motionera på kvällarna. Tackar tackar!
- Blinga underlivet. Ehhh...?
- Gå ner i vikt med te. Va f-n, sätt en bit silvertejp över munnen när suget sätter in. Funkar som rökavvänjning också. Skitbra. Och billigt.

Peter Jöback säger att han vill ha barn men han vet inte hur. Hans mamma och pappa borde skämmas. Sånt måste man faktiskt berätta för sina barn!

Borde inte Tom Cruise ha kommit över sina komplex över sin ringa längd (168 cm). Han är ju snart 50. Tagga ner, vettja.

Idol-juryn har bästa jobbet. (Och dom är som klippta och skurna för det.)
Tänk att få sitta och hacka på folk. Vara elak. I timmar. Mot betalning.
Det rockar!

Dummast idag I: ”Kent, 59” som är förbannad för att han inte fick köpa biljetter till ”Ladie's night”. En titt i ett lexikon hade kanske underlättat.
Köp en klänning Kenta så släpper dom nog in dig nästa gång.

Dummast idag II: Monica i Stockholm som har satt bakhjul på sin sköldpadda efter att familjens andra sköldpadda bitit sönder bakbenen på den.
Den sista idioten är inte född än. Ägaren alltså.
Paddan har en hjärna i storlek som ett gammaldags knappnålshuvud.
Han är härmed ursäktad.

onsdag 29 september 2010

De' va'nte ja' - Del 2



Det händer ideligen. Folk skyller ifrån sig.
Idag skriver tidningarna om styrelsen i HQ bank, som i går visade prov på den trenden i megaformat. Svart bälte i att skylla ifrån sig.
Man vill inte ta på sig ansvaret för någonting.
Enda gången man hör de orden är annars när en bomb smällt av. ”NN tog på sig ansvaret för sprängattentatet”. Fast just där tycker jag det passar rätt illa. Det är ju inte något ansvar att ta på sig. Det är att erkänna ett brott, oftast mord.
I övrigt verkar ansvar vara oerhört tungt att ta.

Samma sak med hänsyn.
Ibland kan jag avundsjukt beundra personer som med kaxig självsäkerhet, bredaxlat tar sig fram i en trång tunnelbanevagn i jakten på en sittplats. Ve den som hinner före!
Eller tonåringar som med självklarhet slänger sig raklånga i en tresitssoffa inför förvånade medelålders mesar, som förblir stående.
- Vadå, ville ni sitta? Vad väntade ni på? tycks de tänka.
Dom säger inte så mycket, tonåringarna. Blänger mest. Ett oerhört utstuderat blängande som sällan kan misstolkas.

Ja, vad väntar man på?
Ängsligt ser man sig omkring, noga med att inte stå i vägen eller göra något som nån annan kan reta sig på. Är det en generationsfråga? Nej, i alla fall inte helt och hållet.
Konstarten att armbåga sig fram och sko sig finns i alla åldrar. Enda skillnaden är att armbågandet i högre åldrar ofta hänger samman med position. Man skor sig om man har chansen, liksom. Men för att det ska löna sig måste man befinna sig ganska högt upp på samhällsstegen. Vara landshövding eller fackordförande eller koncernchef.
Eller sitta i kommunledningen på västkusten. Funkar också, tills någon som inte får delta i fulfakturerandet blir sur och skvallrar.
Ansvar – vem – jag? Hänsyn – varför då?

Precis som med annat fuskande. Man kör på så länge det funkar.
Går det så går det - GSG.
Har ett rymligt samvete när man deklarerar, köper lite svartjobb, struntar i tv-avgiften eller kör för fort.
Alla som alltid håller sig inom hastighetsbegränsningarna räcker upp handen.
Tack Ulla – du kan ta ner handen nu.
Men alla vi andra.
Vet man att man blir kollad håller man sig till vad som är tillåtet.
Fartkamera – bromsa!
På heder och samvete. I helskotta heller.
Det lönar sig illa att försöka hålla sig till spelreglerna.
Ärlighet varar längst.
Var då?

måndag 27 september 2010

Gratis är gott?


”There is no such thing as a free meal” heter det ju. Hade idag det tveksamma nöjet att gå igenom Stockholms båda gratistidningar. Man kanske inte ska förvänta sig alltför mycket när nyheterna är gratis, men man kan lugnt fråga sig för vem de är skrivna.

City på väg in till stan.

Över ett uppslag beskrivs hur det går till när Systembolaget väljer ut viner till sitt sortiment. Kunde vara hur spännande som helst, men på tidningens omslag puffar man för artikeln med rubriken ”Här bestäms din fylla”.
Jag har svårt att tro att Bolagets vinprovare har någons fylla i åtanke när de bestämmer sortiment. Är det en prao som har gjort dagens omslag?
Och inte vet jag vad de vill med sina reportage; artikelförfattaren skriver redan på sidan 2 att ”ett fåtal svenskar som styr hela vår dryckeskultur”.
Herregud. Tror tidningen att de gjort nåt scoop eller?

Å sen har vi förstås en massa politiker som klamrar sig fast vid fullmäktigestolarna. Tycker fortfarande det är lustigt att alla skyller på att de inte fick ut sitt budskap.
Det fick dom väl visst.
Och alla hajade.
Och röstade.
Fatta.

Bilden på killen som står på Sergels Torg i demonstration mot invandrarfientligheten är obetalbar. Han ser ganska glad ut och har textat en egen skylt med texten:
”VEM VARE SOM FACKING RÖSTA?”

Några direkta nyheter ser jag inte till.
Övergår till Metro.

Hyresgästföreningen är upprörd över ockerhyrorna. Ursäkta, men gör den föreningen nånting? Utom att ordföranden dyker upp som gubben-i-lådan så snart de lyckas få nån tidning att ana skandal? Men händer det nånting?
Nä, inte som vi har märkt i alla fall.

Man kan kissa på allmän plats utan att bli bötfälld. Bara man står så ingen blir störd av ens kissande. Det har hovrätten bestämt. Borde inte domstolarna ha viktigare saker att ägna sig åt?

Sen får man tips om hur man lägger upp ett grupparbete i skolan.
Hur man gör för att inte tappa modekollen när man jobbar hemifrån.
Och att Carin da Silva får bölder av myggbett.
Gäsp.

Det rapporteras också att prins Daniels besök i Paris är hans första officiella statsbesök.
GÄÄÄSP.

Och sen var det”minnes-SM” i helgen. Svenskt rekord i att minnas binära tal.
Vinnaren memorerade 384 ettor och nollor på fem minuter.
Vad är det för fel på den killen?

Lika bra att inse.
Jag tillhör inte de här tidningarnas målgrupp.
Jag är för gammal.
Bara att hacka i sig.
Och köpa sig en morgontidning…

Mer TV än tidningar



Tillbringar man helgen ute i spenaten blir det inte så mycket tidningsläsande. Långt till affären och ett otroligt segt mobilt bredband. Smalband vore en mer passande benämning. Fredagstidningen läses fredag – lördag tills den blir bränsle.
Sedan blir det TV. I alla fall på kvällarna, när man kraschlandar i soffan efter en dag i trädgården.

Fredagstidningarna.
I torsdags avrättades en kvinna i USA. Bara tanken på att ett land, som anser sig vara civiliserat, har folk anställda för att ha ihjäl andra människor gör mig illamående. Vad är egentligen skillnaden mellan stening och giftspruta? Ja, rent praktiskt fattar jag skillnaden, men själva handlingen. Man kan inte jämföra vare sig brottsrubriceringarna eller straffpåföljden, men själva principen. Att man tar livet av någon som straff. Och varför skrevs det så väldigt lite om avrättningen i USA. Inga protestlistor, inga demonstrationer, inga officiella fördömanden. Bara ett kallt konstaterande att man nu skulle avrätta den första kvinnan på många år.
Att det är en himmelsvid skillnad mellan vår syn på USA och arabvärlden är ju allmänt känt.
Nu blev det väldigt tydligt.

Skavlan.
Gladde mig åt höstpremiären. Ända tills jag hade sett programmet. Vad har hänt med karln? Hummade och öööööhade och verkade ha tappat fokus helt och hållet. Det enda positiva var väl att få se en Mona som inte var arrogant och hånfull. Klen behållning av en hel timmes program, kan jag tycka.

Sporten.
Alltså, vad är det för fel på sportjournalister? Förutom att alla ska låta som överhurtiga karla-karlar och köra med sitt eviga ”Hur-känns-det?” är det skitjobbigt när de envisas med att intervjua varandra. Som om det inte räckte med en åt gången.

Dramat på Arlanda.
Ett plan med en misstänkt självmordsbombare fick nödlanda utanför Stockholm.
Första tanken var; hur fick dom tillåtelse från bombmannen att landa?
- Ursäkta herr självmordsbombaren, vi tänkte mellanlanda här och släppa av dig.
Skulle inte tro att sånt funkar.
Andra tanken var; hur kan man slinka igenom en massa säkerhetskontroller i Toronto med sprängmedel?
Och sen satt man och funderade på hur länge insatsstyrkan kunde vara ”på väg”. TV4-reportrarna upprepade detta under minst en timme. Skickade dom snutar från Sundsvall?
Sen visade det sig att det inte alls fanns några bomber, den utpekade mannen var en helt vanlig pakistanier och tipset hade kommit från en till synes rätt förvirrad kvinna.
Jösses.

Ingvar Oldsberg.
- Nää, jag orkar inte med honom.
- Men vi kan väl kolla vem han har som gäst?
- Lena-Maria, never heard of, vad är detta?
Som visade sig vara den mest sevärda gästen i programmets historia. Borde visas för alla gnällspikar som känner sig utförsäkrade, tvingade att arbeta och orättvist behandlade av Försäkringskassan och livet. Kan man ta medaljer i fjärilsim (SM, EM, VM och OS) utan armar, finns det fanimej inga ursäkter för någon att inte jobba.
Och nån måtte ha tipsat Ingvar om att sluta fippla med glasögonen. Dom satt på plats hela programmet. Nåja, nästan.
Nu återstår bara för honom att sluta gno sina händer hela tiden...
Kan nån säga åt honom?
Snälla!

fredag 24 september 2010

Den svenska modellen


Skolan har diskuterats i valrörelsen.
Emellanåt kommer också rapporter om att svenska barn ligger risigt till, jämfört med barn i andra europeiska länder.
Hur kommer det sig då?
Det behövs fler lärare, ropas det.
Skulle lösningen vara så enkel?

När jag började skolan - och just när jag tänker den tanken känner jag att jag snart borde Q-märkas – var vi 24 elever i klassen.
I första klass.
En lärare.
Hon hade en j-la koll på alla ungarna.
Hur bar hon sig åt? Hon höjde aldrig rösten, såvitt jag minns.
Vi barn hade i och för sig fått lära oss att lyssna på fröken. På alla andra vuxna också. Det kan ha varit en bidragande orsak. Det var liksom aldrig några diskussioner när mamma (det var oftast mamma på den tiden) skulle laga till middagen. -Vill du ha makaroner, potatis eller ris till maten? hörde man inte en enda morsa fråga.
Det fanns inte på kartan.
Eller – vill du ha dom blåa eller dom röda skorna idag? Glöm det! Det var framlagt de kläder som mamma (för det var oftast mamma på den tiden) hade bestämt att man skulle ha på sig.
Praktiskt.
Man hade ju fullt upp med att vara barn.
Valmöjligheterna kom först senare i livet. När man liksom var redo för en massa beslut. Man ska inte behöva bestämma en massa saker när man är liten. Det är sånt man har föräldrar till.

När vi började fjärde klass var vi 28 elever.
En lärare.
Han hade också en j-la koll på alla ungarna.
Några var rent odrägliga. Dom fick vara odrägliga på rasterna. Eller i korridoren. Eller så fick den bråkiga bråka av sig en stund på lektionen, inför de andra. Därefter upphörde bråkandet, eleven hade ju fått sin stund av uppmärksamhet.
Som Gösta som vägrade sluta leka med sin jo-jo. Försökte joja i smyg under bänken. Det gick inget vidare. Majjen upptäckte förstås jojandet och bad Gösta visa upp sina konster för oss andra. - Seså, ställ dig på bänken och visa hur duktig du är. Det gjorde Gösta. Stolt. Han jojade aldrig mer på en lektion.

Idag kan tydligen lärarna inte ens få stopp på sms-andet under lektionstid.
Eller förmå barnen att vara tysta.
Vad beror det på?
Ingen aning. Jag är ingen pedagog. Men hur långt ska stöket i skolorna få gå?
Det värsta jag hört på länge, är en skola i en stockholmsförort. Där är ett sånt sabla liv att barnen har svårt att tillgodogöra sig undervisningen. Svårt att hitta läsro i klassrummet.
När föräldrarna tog upp detta med läraren fick de rådet
– Köp hörselskydd till barnen.
Det är alldeles sant.
KÖP HÖRSELSKYDD!
Såna jag har när jag kör gräsklippare, röjsåg eller vinkelkapen.
Hörselskydd!
Till en tioåring som tycker det är jobbigt att sitta och läsa i oväsen.
Vem FA-AN tycker inte det?
Tejpa igen truten på dom som väsnas i stället.

Men nej då. På samma sätt som hotade vittnen måste flytta, mobbade barn byta skola och misshandlade kvinnor hålla sig gömda, ska nu de barn som inte står ut med störande klasskamrater sätta på sig hörselskydd.
Vad kallas den pedagogiken? Den Svenska Modellen?
Ett stort, fett misslyckande är vad det är. Om ni frågar mig.
Ska en så usel lärare få ha hand om nästa generations fostran och lärande?
Verkligen inte.
Basta!

torsdag 23 september 2010

Mycke' skit e're...



Morgontidningens förstasida var alldeles för läskig för mig och min dåliga mage.
Den delen åkte i kassen för återvinning.
Ja, inte som på morbror Oskars tid då Smålandsposten gick raka vägen från kökssoffan till dasset.
Alltså, vilken tanke.
Om jag skulle torka mig i ändan med förstasidan. Och sen bli kallad på en återbudstid för coloskopi.
Av med brallorna och sen förklara för doktorn varför Jimmie Åkesson stirrar på honom från min ändalykt.
Det vill jag faktiskt inte utsätta min doktor för.
Jag gillar honom.

Undrar om jag missade nåt väsentligt. Knappast. Det är väl samma drama och räknande och nån som ännu en gång förklarar hur man räknar ut mandaten.
Jag fattar i alla fall inte.
Om man får flest röster borde man väl få flest mandat?
Beats me. Liksom.

Kvällstidningarna då.
Michael Douglas säger att han fått cancer av stress.
Krökandet och kedjerökandet har ingen koppling alls till hans strupcancer.
Eller hur.
Bukfett kan ge cancer, står det i den andra kvällstidningen. Fast nån annanstans va? Vad kan INTE ge cancer, förresten?

Maria Wetterstrand är sur på Fredrik Reinfeldt.
Vem är hon INTE sur på?

Och vilka konstiga test man kan göra.
- Har du koll på hästraserna?
- Stora testet om lingonveckan. (Fast det hade visst inte med lingon att göra.)
- Hur sexsmart är du?
HJÄLP.

Men reprisen av Gomorron-TV var ganska uppiggande.
Två SD-representanter skulle försöka förklara vad dom menat med ”vi ska ta tillbaka Sverige”. ”Från vem” undrade reportern, men fick förstås inget svar. Sen sa dom att dom var FÖR religionsfrihet men att det absolut inte ska byggas ”fullskaliga moskeer” i Sverige. ”Går det bra med SMÅ moskeer” frågade reportern. Han fick inget svar på det heller.

Angelina Jolie har psykiska problem. Ja, har man pengar, utseende, familj och BRAD PITT så måste man ju lida nåt ohyggligt. Hon ”lever i kaos” - fast det kan väl inte höra ihop med vårt valkaos? Och så har det varit känt sedan länge att hon har svårt för fysisk närhet. Att man aldrig har funderat över det.
Hon kanske kan snacka med Stefan Sauk förresten. Han har också någon slags kris. Den beror på papparollen, står det. Fast den har inte varit känd sedan länge, så det är nog nåt annat.

Fröken Sverige berättar hur man ”maxar sin vackra hy” för sedan att vakna snygg varje morgon. Hon är välkommen hem till mig. Lycka till, säger jag bara.

Och Frank Andersson avslöjar under rubriken ”Exklusivt” att hans pappa var rånare.
Vissa saker får sin förklaring.

Nä, då var det roligare att kolla Mats Melin från Glada Hudik-teatern. Rikskänd som ICA-Jerry.
Han la på luren när Expressen ringde. Han ville inte bli störd när han stekte plättar.
Ibland önskar man att fler kändisar var lika okåta på att synas och höras överallt.

onsdag 22 september 2010

Inga nyheter precis...




Huvudvärk.
Då krävs det två koppar kaffe för att orka öppna tidningen.
Jaha, vad serverar de för nyheter idag?

Min favorit Hanne Kjöller spetsar till det ordentligt och kängar till SD vars resonemang blir totalt söndersmulat. Det var roligt.
Gunnar Jonsson är nästan lika rolig när han travesterar (s) slagord och skriver ”Alla ska med på irrfärden, men vart ska vi” följt av slutklämmen ”Vi kan inte vänta på ett uppvaknande”.

Sidan 4 kompenserade väl för kräkreflexen när jag fick se Caroline af Ugglas på DNs förstasida.
Säkert inget fel på henne.
Hon är bara så otroligt uttjatad.
Hon är rädd för att bli galen, säger hon i Aftonbladet.
Jag förstår henne...
Men jag kanske bara är avundsjuk för att hon får ge ut böcker och inte jag.

Patrik Sjöberg ska också ge ut en bok. Om sig själv.
Förvånad – någon?

I övrigt orkar man knappt bläddra i tidningen, bara samma tjat om rösträknandet.
Jag vill inte veta nåt mer förrän dom har räknat klart!

Samma repriser i nättidningarna. Spekulationer, gräl, konspirationsteorier.
Att dom orkar.

Finns det inget annat att skriva om?
Jojomänsan!

”Finns risk för slappt underliv?” - har ingen aning. Vill inte veta.

”Skånefrun opererar brösten mindre i TV.” Vad är det för fel på skåningarna? Man kan misstänka att Anna Ankas gener sprids med luften.
Kan man riva upp Roskilde-freden? Återlämna Skåne till Danmark?
Förlåt alla trevliga skåningar, men ibland undrar man.

Web-test ”Hur nöjd är du med din kropp?” - måste man göra web-test för att få reda på det?

”Martin Stenmarck slet av sin hälsena” står det också. Det var väl dumt gjort av honom.

Lena Ph har köpt hus i Stockholms skärgård. Det måste jag anteckna.

”Tittartoppen” i Aftonbladet där läsare lägger ut privata videoklipp måste väl ändå vara bottennappet på nätet just nu. ”Avslöjar detalj om könslivet” är rubriken. Inte för att jag undrar särskilt mycket, men vad f-n är ”könslivet”? Har dom inga krav på journalister alls nuförtiden?

Politikerna på vänsterkanten är i alla fall ganska komiska. ”Vi har inte nått ut med vårt budskap” säger dom som bortförklaring till att dom inte vann valet.
Det kanske dom visst gjorde.

Tänkte inte på det...

tisdag 21 september 2010

Häxan Surtant kollar nyheterna



När alla om, men, kanske och eventuellt står en upp i halsen, kan man roa sig med att läsa tidningen ur ett annat perspektiv. Se på TV med andra ögon.
Man gnäller.
Ungefär som när man sitter på uteservering. Eller kollar på Melodifestivalen.
Man letar fel.
Så himla rynkig Fredrik Reinfeldts hals är. Han är väl inte så gammal?
Maria Wetterstrand är ett tvättäkta surkart. Dålig förlorare. I motgången prövas vännen. Jojo.

Och varför kallar man räkningen av de sista rösterna för ”valkaos” och ”valdrama”? Undrar om dom som räknar känner av ett pågående drama? Värst är nog Aftonbladet som skriker ut ”skräckscenario”. Såna rubriker såg man aldrig när Göran Persson ledde minoritetsregering år ut och år in. Tidningen ”granskar striden efter valet”. Kan dom inte vänta tills alla röster är räknade?

DNs kulturchef skäller på SVT för att man hade mindre allvarliga inslag i valvakan. Kasta sten i glashus kan man kalla det. Bilder på politiker med helt sjuka, påhittade pratbubblor har varit stående inslag i tidningens kulturdel de senaste veckorna. Hur seriöst var det då?

Men det var skönt att höra Mona prata som vanligt igen. Efter valförlusten har hon slutat snacka som en drogad Kristina Lugn. Alltid nåt...
Skönt för henne förresten att nästan allt fokus nu finns på SD i stället för på det egna katastrofvalet. Undrar om hon skickar tack-kort...?

Säsongens Idol-jury är snällare än förut sägs det. Och Laila säger att även om man avfärdar folk, gör man det med värme.
”Alltså, du är bara SÅ JÄVLA DÅLIG” sa samma Bagge i förra veckan.
Hur varm var den kommentaren på en skala?

Fortsatta snyfthistorier om sjuka som inte får sjukpenning och kritik mot att inga ansvariga uttalar sig. Försäkringskassan får inte uttala sig i enskilda ärenden. Det kallas sekretess och den ska vi vara oerhört tacksamma för. Hur skulle det se ut om kassan lämnade kommentarer om alla sjuka människor? Politiker får inte heller uttala sig i enskilda ärenden. Inte socialkontoren, kommunerna eller några andra heller. Ändå fortsätter kvällspressen att jaga ”ansvariga” som ska uttala sig.
S-E-K-R-E-T-E-S-S.
Fatta.

Recept i dagens tidning hur man kokar den bästa vinbärssaften.
Är inte det lite sent påtänkt? Mina bär har ramlat av buskarna för längesen.

Victorias och Daniels bröllop kostade svenska polisen dubbelt så mycket som bevakningen av alla fotbollsmatcher under ett helt år. Väl använda pengar?

Och jag skulle gärna stödja facebook-kampanjen ”Vi gillar olika” men jag vill verkligen inte ge nån blå fågel tillgång till mitt konto, mina sidor och alla mina bilder.
Sorry.
Där går gränsen för min integritet på nätet. Det får bli en enkel ”gilla”-tryckning.
Det är ju storvarning på twitter-länkar just nu dessutom.

Sen undrar jag fortfarande varför dom körde gatsopningsmaskinen klockan halvfem i morse. Det var ett sabla oväsen. Det finns ju inget att sopa.
Jo, gammalt valfläsk, var makens gissning.
Tror inte det. Då hade dom behövt en stor bulldozer...

Ja, jag sov dåligt i natt.

måndag 20 september 2010

Dagen efter



- Hej, jag ringer från Stockholms El-blablanånting.
- Ja hej… (fy f-n, en till som ska få en att byta elbolag).
- Ni städar hos oss.
- Eh, nää.
- Eller, nej det är ju det ni inte gjort. Det är därför jag ringer.
- VA?
- ……. vem pratar jag med? Är det inte ni som ska städa?
- Nehej du. Jag är helt säker på att vi inte städar hos andra. Vi tycker inte ens om att städa hos oss själva.

Här inträdde en ganska lång tystnad.
Följd av ett nervöst skratt.
Då upprepade jag mitt uttalande med eftertryck. – Vi städar VERKLIGEN INTE hos andra (åtminstone inte mot betalning, som jag antog att detta rörde sig om).

Skrattet som kom var nu inte nervöst, mer glatt och överraskat. Som den skrattar som vet att den har begått ett rejält misstag. Kvinnan som ringde var taggad. Förbannad. Klart som korvspad att hon blev snopen när hon inte fick skälla ut den som svarade. Det lustiga var att hon hade inte slagit fel nummer.
Hon hade fått vårt telefonnummer av sin chef.
Jag vet inte vem hennes chef är, men jag försäkrade mig om att det inte var en person jag har något otalt med.
Vi fick oss ett gott skratt båda två. Och en trevlig pratstund.
Hon undrade vad jag jobbar med, när jag nu inte städar åt andra.
Jag skriver, svarade jag, har du nåt bra scoop?
Hon skrattade och sa att jag ju kunde skriva om vårt samtal.
Så nu gjorde jag det.

Avsevärt mycket roligare än det jag först tänkt skriva om. Det som fick mig att sova så dåligt att jag nästan känner mig bakis.
Att ett parti med rötterna i nynazismen får platser i Sveriges Riksdag.
Tacka extremvänstern för det. Med vuvuzelor och megafoner har de tystat valtalarna, så ingen vet egentligen vad partiet vill (göra 12-åringar straffmyndiga och lägga ner EU t ex). Mer än att de vill ”stoppa invandringen”.

Vi kan också tacka skåningarna. Drygt tio procent röstade på SD.
Var Roskildefreden egentligen en seger för Sverige?
Kan man elakt fundera på.
Jag vet – 90 procent av skåningarna röstade INTE på dem.
Men ändå.
Det är därifrån de flesta sverigedemokrater kommer. Varför då?

I natt satt de i en källarlokal och sjöng kampsånger. Upp med dem i ljuset.
Där spricker de, som andra troll.

Hoppas att kvinnan från El-blablanånting fick tag på den dåliga städfirman.
Men jag är glad att hon ringde fel. Jag fick mig ett gott skratt.
Och nåt annat att tänka på en stund.

lördag 18 september 2010

Kvällspressen och de utförsäkrade


Just nu stormar debatten om ett nytt favoritfenomen.
Man dammsuger Sverige på människor som blivit – utförsäkrade.

Att drabbas av långvarig sjukdom är givetvis en katastrof både för den som drabbas och de anhöriga. Att drabbas av sjukdom innebär också att man drabbas ekonomiskt.
80% av lönen i sjukpenning är det ganska få som får. Det finns nämligen ett tak som det sällan talas om.
Har man inte en sparad slant drabbar sjukdomen privatekonomin.
Människor har fått gå ifrån sina hus när de inte kan betala lånen.
Människor sätter sig i skuld för att klara sig igenom sjukskrivningar.
Sånt läser man sällan något om.
Hur taket i sjukförsäkringen slår mot de sjuka.

Nu är det ett par enstaka berättelser om kvinnor som blivit utförsäkrade.
Jag känner inte dessa kvinnor. Men jag lider med dem.
De har det urjobbigt. För jävligt, helt säkert.
Men.
Det är något i berättelserna som haltar.
Kvinnan som ”tvingas leva på 1800 kronor i månaden”. De 1800 kronor man nämner i tidningen är handikappersättning. Sådan ersättning kan man få om man har en sjukdom som kostar en massa extra pengar. Om man t ex behöver särskild kost, extra många sjukresor eller annat som ”vanliga” sjuka inte drabbas av.
Det innebär alltså att kvinnan i berättelsen har 1800 kronor mer per månad än en vanlig sjuk.
Men varför har hon ingen sjukpenning?
Svaret är ganska enkelt. Kvinnan har aldrig arbetat.
Sjukpenning får man för att täcka den inkomst man förlorar när man inte kan arbeta.
Arbetar man inte har man inget inkomstbortfall.
Alltså får man ingen sjukpenning.
Varför stod inget om det i kvällstidningen?

Den andra kvinnan tvingas sälja sin lägenhet.
Henne är det också synd om. Det betvivlar jag inte ett ögonblick.
Men har man ekonomiska tillgångar får man inte socialbidrag. Det blir förstås väldigt jobbigt när tillgångarna är låsta i en lägenhet. Och bor man i Stockholm är det snudd på omöjligt att byta en bostadsrätt till en hyresrätt. Det har alla svarta affärer satt stopp för. Och någonstans måste man ju bo. Särskilt om man är sjuk. Det sista man vill göra som sjuk är att flytta.
Jag kan för lite om den här kvinnans situation för att ha en åsikt, men det måste finnas saker som inte kommer fram i sensationsjournalistiken.
Får man anta.

Att vara sjuk innebär att man någon gång kommer att bli frisk.
Det ligger liksom i sakens natur.
Hur länge man kan vara sjuk innan sjukdomen konstateras vara permanent får man hoppas medicinsk expertis kan avgöra.
Försäkringskassan har numera en bortre gräns för hur länge man kan vara sjuk i en och samma sjukdom. Gränsen är ett år.
Men.
Är man fortfarande sjuk efter ett år, kan man förlänga sjukskrivningen i ytterligare ett och ett halvt år.
Om man fortfarande, efter två och ett halvt år, inte är frisk från sin sjukdom kan man få ytterligare förlängd sjukpenning. Under förutsättning att man hade ett jobb när man blev sjuk.
Har man en allvarlig sjukdom (läs: obotlig/dödlig) finns det ingen bortre gräns för hur länge sjukpenning betalas ut.
Sånt skrivs det sällan om.

Har man en kronisk sjukdom räknas man inte som ”vanlig” sjuk. En kronisk sjukdom blir man inte frisk från.
Då kan man få sjukersättning i stället (fattar inte varför man tog bort begreppet sjukpension, som är mycket lättare att förstå).
Sjukpensionen ska täcka den inkomst man missar på grund av sin kroniska sjukdom.
(Att sedan sjukpensionen inte heller är i närheten av den inkomst man haft -taket är lägre än för sjukpenningen - talas det tyst om.)
Eller sitt handikapp, för den delen.
Man blir sjukpensionerad, helt eller delvis, beroende på hur mycket ens arbetsförmåga påverkas av sjukdomen.

Arbetsförmåga.
Det är den poängen många missar.
Kan en rullstolsburen person utföra någon form av arbete?
Självklart!
Kan en synskadad person jobba?
Javisst!
Kanske har de inte 100% arbetsförmåga, men 75%. Eller 50%.
Då invänder någon; men vem vill anställa en handikappad människa?
Eller en med en kronisk sjukdom?
Det är en helt annan fråga.
Och det är här som resonemangen ofta haltar.

Att man är oattraktiv på arbetsmarknaden är faktiskt inte ett fall för Försäkringskassan.
Att man har svårt att få jobb är inget skäl för att bli sjukpensionär.
Det finns en liten andel människor som har absolut noll arbetsförmåga.
Som inte klarar av att utföra något som helst arbete under hela sitt liv.
Om dessa människor hamnar i kläm och inte får dräglig levnadsstandard då är vi illa ute.
Men det är sällan dem som kvällstidningarna skriver om.

torsdag 16 september 2010

Alla vill bli, men ingen vill vara - äldre...


1918 förbjöds fattigvårdsauktioner i och med att den nya fattigvårdslagen antogs. Det var inte längre tillåtet att sälja barn till lägstbjudande. Trots det, pågår dessa auktioner fortfarande och dessutom på ett bredare plan. De har bara bytt namn. Idag heter de ”Offentlig upphandling” och beskrivs i lagtext som ”Valet av leverantör skall ske på affärsmässig grund och göras hos den leverantör som erbjuder den bästa varan/tjänsten/entreprenaden för det bästa priset.”
Vad är skillnaden, liksom?
Den som kräver minst betalning för att sköta hemtjänst och äldreboenden får ta hand om dem.

Många känner sig kallade att tycka om äldrevården.
Inte tycka om, för det är det inte så många som gör.
Alla klagar, inte minst de som jobbar i vården.
Ingen gör något, allra minst de som jobbar i vården.
I dagens egotrippade samhälle är det lägsta status att ta hand om andra människor. När vi dessutom har ett fullständigt åldersfixerat samhälle, är det absolut bottenstatus på att ta hand om gamla människor. Det är attityderna det är fel på. Och borde gå att ändra. Se bara på städjobben. De var illa sedda ända tills RUT infördes. Nu är det väldigt rätt och trendigt att städa hos andra. Hur gick det till? Kanske har äldreomsorgen något att lära där? Om yrken i äldreomsorgen gavs högre status, borde en del av problemet vara löst.
Tycker man om sitt jobb och är stolt över det, jobbar man bättre.

Sen måste hela ”branschen” ta sig en rejäl funderare på vem man är till för.
Lite vanlig målgruppsanalys, helt enkelt.
I dagsläget är sjukhem, korttidsboenden och annan äldreomsorg till största delen anpassade för att passa de anställda. Inte de gamla och sjuka.
Det är sängar som är omöjliga att sova i, men lätta att bädda.
Det är syntetlakan som är sladdriga och obehagliga, men lätta att tvätta.
Filtar som är tunna och inte ger värme, men lätta att sköta och lagra.
Det är potatis som är hård, smaklös och svårtuggad, men lätt att hålla varm.
Larmsystem som inte hörs till fikarummet, ve den som stör i rasten!
Och så vidare.
I oändlighet.
Amen.

Hemtjänsten får inte göra de mest vanliga insatser i ett hem, som att byta en glödlampa. Personalen skulle ju kunna ramla och slå sig om den tvingades stiga upp på en pall. Skit samma om den gamla får famla runt i ett mörkt badrum tills någon vänlig granne kan byta lampan.
Vad är det en gammal människa behöver?
Har någon inom äldreomsorgen funderat över det? Det känns inte riktigt så.
Inte när man måste ta hjälp av frivilligarbetare i t ex Röda Korset för att ”sätta guldkant på tillvaron”. Denna ”guldkant” består i att läsa tidningen, gå med på en promenad eller sitta och prata en stund. Lite mänsklig närhet och värme. Högst vardagliga ting som borde vara självklara inslag i en gammal människas vardag.
Icke.
Man måste kalla in hjälporganisationer, för pengarna räcker inte till annat än på- och avklädning samt utfodring.
Har man tur kan man också få sina mediciner.
Givetvis på tider som passar de anställda.

År ut och år in får detta pågå utan att någon gör något. Annat än klagar, förstås. Till dess att ansvariga politiker och andra beslutsfattare kommit på hur man ska förbättra för våra gamla, kan man väl lösa den mest akuta krisen på ett smidigt sätt.
Vi har stor brist på personal i äldreomsorgen.
Vi har en massa arbetslösa människor.
Jag får inte ihop det.
Varför inte villkora a-kassan med ett par timmars arbete om dagen i äldreomsorgen? Baka en kaka, spela lite musik, se en film, lösa korsord. Sådant som är vardagsmat för oss som ännu kan ta hand om oss själva, men som när vi blir gamla kallas för ”guldkant”.
Det låter för enkelt för att kunna fungera.
Det är det antagligen också.

tisdag 14 september 2010

Tiga är guld?


SD får just nu onödigt mycket publicitet i medierna.
Tidningarna skriver om hur olika partier och block ska agera för att stoppa dem på olika vis.
Sorry folks, men vi har demokrati i Sverige.
Det innebär att man vackert får acceptera att människor röstar in diverse oönskade element bland de styrande.
Men vad gör man för att "mota Olle i grind"?
Man har försökt prata omkull problemet.
Det har inte funkat.
Man har försökt förringa främlingshatet. Inte heller funkat.
Varit livrädd att skriva något som skulle kunna uppfattas som negativt om människor från andra kulturer. Lite halvfegt sådär.
För varje nonchalant klackspark har rasisterna vunnit sympatier.
Och fått spaltmeter som gjort dem till under-dogs.
Alla gillar den som slår från underläge. Hur svårt är det att fatta?

Reklamfilmen som stoppades av TV4.
Klart som f-n att de gjorde en film de visste skulle stoppas.
Den uppmärksamhet de fick i stället hade kostat miljoner i reklamtid. Nu fick de utrymmet alldeles gratis.
Så otroligt listigt.
Fusket med partistöd, inställda demonstrationer, hotade rasister.
Och alla skiträdda partiföreträdare som uttalar sig.
Om man syns, så finns man.

Inte vet jag, men i min lilla värld gäller det att utestänga.
Om jag märker att det inte går att föra en vettig dialog med en människa, tiger jag. Mejlen ramlar in och jag låter dem gå direkt i papperskorgen.
Det ena sms-et efter det andra och jag struntar i att svara.
”Jag är en gås” tänker jag ”det rinner bara av mig”.
Till sist slutar människan.
Märker att argumenten, elakheterna och utfallen inte biter.

Det går nog bara i den lilla världen.
Jag önskar att det kunde funka i den stora världen också.
Men så enkelt ska det väl inte vara.

tisdag 7 september 2010

Du skall icke stjäla - nähä?


Jag börjar, mycket hårdhänt, lära mig hur förlagsbranschen funkar.
1. Man snor hejvilt.
2. Man måste vara Någon.

Hur vet jag det?
Jo, en initierad källa (som det brukar heta) berättade på ett tidigt stadium att bokförlagen stjäl uppslag till böcker. Eller hela koncept. Det beror lite på. Jag trodde det var elakt förtal, men tänkte att jobbar man i branschen så borde man ju veta hur det funkar.
Jag börjar tro på källan nu.
Så här är det.
Man skickar in ett manus, eller ett detaljerat förslag, till en bok.
Förlaget tackar nej (i bästa fall) oavsett vad man tycker.
Är den bra, ger man någon av sina ordinarie författare, fotografer och redaktörer i uppdrag att göra boken. Tack för kaffet liksom.
Är man okänd i branschen har man inte en sportmössa.

Värst var nog ändå den nystartade hemsidan som bad om ett antal kortare texter. Helst med bilder. De kunde inte betala eftersom de ännu inte hade någon redaktionell budget.
Men om jag levererade texter skulle de ha något att visa upp för styrelsen och därmed kunna få en summa pengar att köpa material för. Exempelvis mitt.
Det lät ju bra och är man lagom blåögd köper man sånt snack.
Och levererar.
Det var dumt.
En tid senare hittade jag mina texter på hemsidan.
Aningen modifierade, men bara en aning.
Största modifieringen var att mitt namn var utbytt mot ett annat namn.
Blev jag upprörd?
Ja, heligt förbannad.
Redaktören kunde absolut inte förstå varför. Sa att hon hade skrivit texterna för flera månader sen. Ja, eller hur.
Alltid lär man sig något.

Man måste få in en fot nånstans.
Det finns några säkra knep.

Guppande täcken.
Alla som ägnat sig åt sånt i tv blir "kändisar". En del av dem kan gå riktigt långt.
Men om man nu inte vill p-a i tv? (Skulle förresten inte platsa. Det krävs rätt mycket silikon, botox och restylane…)

Man är en kändis.
Spelar ingen roll på vilket sätt. Idrottare, sångare eller politiker. Det kvittar - vill man ge ut en bok så får man det. Man behöver inte ens skriva den själv.

Man kan ha en känd och rik pappa.
En som man kan hacka sönder och samman i en självbiografisk bok om sin lyxigt tragiska uppväxt.
Extra bonus om man är känd själv OCH har en känd pappa. En given succé.
Hur många böcker på det temat orkar marknaden med?
Det finns snart lika många såna som det finns kokböcker.
Med nån kändis på omslaget.
Förstås.

Bitter?
Nja, mest uppgiven...

måndag 6 september 2010

Sverige och arbetslösheten


Varje gång jag hör kommentaren ”vi har ont om folk” tänker jag – men, har vi inte arbetslöshet i det här landet?
Om man med ”ont om folk” menar "för få anställda", är ursäkten urkorkad!

Inom äldrevården till exempel.
Häromdan var det en kvinna som tagit livet av sig på ett äldreboende.
På samma boende fick en man vänta på hjälp i tre timmar. Han hade ramlat och slagit sig illa. Och larmat efter hjälp.
TRE TIMMAR!
Personalen hade rast…
Finns där bara EN anställd?
Eller skulle alla tvunget ha rast samtidigt?
Fast så är det ju idag, särskilt i äldrevården. Den är i första hand anpassad för de anställda. Inte för gamlingarna.
Och lägst anbud vinner.
Då blir det ju som det blir.
Men det vore väl en smal sak att omdirigera stålarna så att en massa arbetslösa kunde få jobb inom äldrevården.
Kan man tycka.
Det vore för enkelt antagligen.

Eller taxibranschen.
Varenda arbetslös i den här stan får erbjudande om att utbilda sig till taxichaffis. Gratis.
Inte många nappar på det.
I natt stod vi i kö i nästan en timme innan vi fick tag på en bil.
På Arlanda.
Sveriges största flygplats.
I Sveriges huvudstad.
Inte en bil så långt ögat nådde.
I vilken annan storstad i världen händer det?
Ingen jag har besökt i alla fall.
Taxivärden sa att det berodde på ramadan. ”Dom får ju inte äta på dan så då kan dom inte köra och på kvällarna är dom hemma och käkar.” sa han.
Det lät inte helt trovärdigt.

Chauffören som äntligen dök upp sa ”nä, det var ju lördag i går, alla är trötta idag, hemma och vilar sörrö”.
Det måste vara väldigt lönsamt att köra taxi, tänkte jag då.
Om man har råd att välja bort en massa kunder bara för att man är trött.

Man kanske skulle börja köra taxi.

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.