”Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.” Orden, som är Alf
Henrikssons, är bland de flitigast använda i dödsannonser. Att de är flitigt
använda kan bero på att de stämmer. Så är det när man förlorar någon. Världen
blir aldrig densamma mer.
Det värmer att vara saknad i bloggen. Tystnaden har inte
berott på någon bloggtorka. Det har bara känts ganska meningslöst att oja sig
över felstavningar, Melodifestivalen och myglande politiker. När man förlorar
någon som står en nära ändras perspektiven. Tiden hejdar sig ett slag. Sedan
noterar man, med viss förvåning, att världen runt omkring snurrar på som
vanligt. Och det känns konstigt. Det vet varenda människa som drabbats av sorg.
Så märkligt att solen går upp i alla fall. Människor springer till tunnelbanan
trots allt. Dagisbarnen skrattar. Hur kan det vara så? När världen aldrig blir
densamma mer?
Orken, inspirationen och kreativiteten räcker bara till det
mest nödvändiga. Äta, sova och hålla sig vid liv. Inte äta, sova, dö som i
filmen. Äta, sova och arbeta. Man har ju uppdragsgivare som har rätt att få det
de betalar för. Texter som ska skrivas. Bilder som ska levereras. Disciplin.
Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom sina
livskriser. Hur otroligt lite sympati man känner för en som gnäller över glanslöst
hår. Eller för en som gnäller över extrakilon. Eller över att stålarna inte
räcker till en iPhone 5.
- Men sluta blondera håret med sån där j-la
hårfärg från H&M! har man lust att skrika.
Rätt ut har man lust att skrika.
Eller
- Men sluta äta en j-la massa skräpmat! Och sitt
inte i din j-la soffa och häcka, rör på dig! har man också lust att skrika.
Man har en väldig lust att skrika. Svära också. Det är väl
ett sundhetstecken kanske. Vissa reaktioner är kanske inte lika sunda. Som att
man får lust att slå bagaren på käften när han säger ”Ha en fortsatt trevlig
dag!” precis som han alltid brukar säga när man lämnar bageriet. Han kan ju
inte veta att tiden har hejdat sig ett slag. Min tid. Hans tid är precis som
vanligt. Tills han drabbas av Sorgen. Det gör alla förr eller senare.
När man förlorar en familjemedlem börjar man tänka på
relationer människor emellan. Man inser att tiden man har här på jorden är
begränsad och att allting har man bara till låns. Det blir väldigt tydligt att
man inte ska ta någonting för givet. Jobb, bostad, hälsa, vänner, familj… Det
gäller att njuta av det man har. Välja bort sådant som man inte mår bra av. Och
framför allt, att göra sådant man verkligen vill göra så fort man har
möjlighet.
Man tänker sig kanske att människor får en tankeställare av
livskriser. Så är det säkert för de flesta. Man blir omskakad. Ruskad.
Ifrågasätter. Så otroligt förvånad man blir då, av människor som inte lär sig
ett enda dugg. Det är väl det kriserna och motgångarna är till för? Att ta
lärdom som det heter, bli en klokare människa. Förvånat noterar man hur fel man
kan ha, hur en del aldrig tycks lära sig någonting av livet. Hur vissa avfärdar
sorgen med en axelryckning, skickar en blomma och sedan raskt återgår till sin
jakt på status, pengar och prylar. Men jag kanske bara är avundsjuk? Det verkar
så enkelt att enbart fokusera på det materiella, slippa känna, slippa besväras
av empati.
Slippa vara – äkta.
Nej, jag är inte avundsjuk på känslokylan. Om man inte kan
gråta, kan man säkert inte skratta hjärtligt heller. Bara konstlat flabba när
man själv tycker att det passar.
Det värmer gott att jag är saknad här i bloggen. Jag är
snart tillbaka i gammal god surtant-stil. För trots att världen aldrig blir
densamma mer, finns det saker som aldrig tycks förändras.
Silvio Berlusconi och hans anhängare till exempel.
Stefan Löfven som inte verkar veta skillnaden mellan vilja
och vela.
Kungaparet som är mer än lovligt verklighetsfrånvänt. Varför
anmälde inte drottningen SvD, DN och SVT som också publicerade det otroligt
plumpa så kallade konstverket?
Och vården. Än en gång har jag upplevt hur illa den
fungerar. Och hur väl den faktiskt också kan fungera. Men bara när livet håller
på att ta slut.
Myglare.
Skattefifflare.
Jo, jag känner att jag är på gång.
Snart.