Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

fredag 31 maj 2013

"Släng ut dom!"

Ensam. Utstött? Osedd?


Den gångna tidens upplopp i Stockholms förorter, som spred sig till både större och mindre orter i landet, tycks ha lugnat ner sig lite. Dels beror det väl på att frivilliga nattvandrare och dels kanske på trycket från de egna familjerna. Mammor och pappor som insåg att det var just deras små telningar som var ute och kastade sten och eldade bilar mitt i nätterna.

Den bild som Sverige gärna sprider om sig själv som tolerant och jämlikt stämmer inte längre och utländska medier frossar (nåja, hur ogärna vi svenskar än vill tro det så finns det större saker att rapportera om) i bilder av brända bilar och maskerade unga grabbar.

Det har sagts mycket under de här dagarna. En vanligt förekommande kommentar är Ja men släng ut dom, vetja, eller Skicka hem dom. Vart då? Liksom. De flesta av dem är sannolikt födda och uppväxta i Sverige. Förvisso med en eller två utlandsfödda föräldrar, men ska just det faktumet vara avgörande för utvisning? Eller ska utvisning gälla för alla som begår brott? Ungefär som engelsmännen gjorde i slutet av 1700-talet? Man transporterade brottslingarna till olika kolonier, till exempel Amerika och lät dem jobba som slavarbetare på plantagerna. Fängelserna i England var privata vinstdrivande ställen och fångarna skulle hållas inlåsta på billigast tänkbara sätt. Att skicka iväg dem utomlands var ju radikalt och löste många problem. Men vart ska vi skicka våra egna kriminella? Och för vilka brott ska man bli utsparkad?

De som bråkar värst skyller sitt agerande på att polisen sköt en hotfull man som dog av skottskadorna. Men varför väntade man i så fall i flera dagar innan man reagerade? Politikerna skyller på varandra och den ena förklaringen är dummare än den andra.
Visst, skolan har fått sämre resurser. Det är illa. Gör något åt det då!
Fritidsverksamhet för ungdomar har drabbats av besparingar. Det är likadant överallt. Det är också illa och skulle gå att göra något åt.
Ungdomsarbetslösheten är för hög. Förvisso, men den är lägre än i de flesta (eller till och med i alla om jag minns rätt) europeiska länder. Och jag vill fortfarande att nån enda journalist frågar de här bråkstakarna vilken typ av jobb de skulle vilja ha. Och vad de i så fall är beredda att göra för att få det jobbet.

I grund och botten måste det ändå vara en misslyckad integrationspolitik som är största orsaken till bråken? Men det får man inte säga för då utpekas man omedelbums som rasist. Bara att fråga kommunpolitikern i Borås som fick lämna sina uppdrag efter att han uttryckt just den åsikten. Men alltså, så länge man tiger om grundproblemen så är de omöjliga att göra något åt. Och så länge man tiger plockar SD både pluspoäng och väljare. Det är illa. Vi har tagit emot fler invandrare än något annat land i Europa och vi har tagit emot fler flyktingar än något annat land i världen. Det är i allra högsta grad lovvärt. Men vi kanske skulle haft en plan för hur vi skulle hantera de situationer som alla utan tvekan måste hajat skulle uppstå? För inte kan väl våra politiker ha varit så inihelvete naiva att de inte fattat att det skulle gnissla om kulturkrockarna? Eller?

Vi är så himla måna om att framstå i god dager. Se på oss, vi är så humanitära, så toleranta och så otroligt villiga att ta hand om alla andra. Det såg kanske bra ut i både FN och EU, men f-n vet om de inte flinar bakom ryggen på oss. Och just detta behov att ta hand om. Som en raggig gathund liksom. Hur säker är man på att de människor som kommer hit är så himla pigga på att tas hand om?

Jag kan bara jämföra med de invandrare jag själv umgås med och har träffat genom åren. Grekerna och italienarna som kom hit på 1960-talet och lärde oss äta spännande mat som pizza, pasta och olivolja. Finländarna som vi lockade hit under 1970-talet för att vi behövde folk till industrin. Kan tänka att de gillade att jobba för brödfödan, som det heter. Varför skulle dagens immigranter tycka annorlunda? Vår vän Karim som jobbat i princip dygnet runt i nästan 30 års tid i sin korvmoj. Fostrat fem döttrar som jobbar och står i allihopa. Mina polska vänner som chockade berättade om sitt första möte med Sverige, på ABF där de första dagarna gick ut på att berätta om alla bidrag man hade rätt att få. Inte en stavelse om svenskundervisning, arbetsförmedlingen eller bostadsmarknaden. Jag kan hålla på att rabbla exempel i evigheter. Amen.
Vi får skylla oss själva som satt oss alla i den sits vi nu sitter i, men det hjälper inte särskilt mycket att sticka huvudet i sanden. Gjort är gjort, som min mamma brukade säga, nu gäller det att tänka ut hur man ska rätta till tabbarna.

Och man får faktiskt börja med de riktigt små knoddarna. Passerade Skytteholmsparken häromdagen. Där pågår en massa aktiviteter om dagarna. Just den här dagen serverades lunch när jag gick förbi. Barnen satt i grupper tillsammans med ledare lite här och där. En liten kille satt för sig själv, helt ensam och åt sin pastasallad. Det gjorde ont i mammahjärtat (ja, man har ett även om man inte har egna barn) att se honom sitta där. Kanske ville han det, som en person kommenterade när jag la ut bilden på Facebook. Eller hur. Det är väl alla små barns högsta önskan? Att sitta för sig själv bland en massa andra barn som äter, pratar och har trevligt tillsammans. Knappast. Sitter han alltid för sig själv? Har han inga kompisar vare sig i skolan eller hemma? Någon alls som ser honom? Om inte – hur ser hans frustration ut om några år? Och hur kommer han att avreagera sig på grannar, omgivningen och ”makthavarna”? Det var tankar som for genom min skalle. Just då.

Släng ut dom, ropar Svenne banan. Fram till 1930 hade vi ett utvandringsöverskott i Sverige. De flesta stack till Amerika. Tänk om amerikanerna skulle skicka hit alla svenskättlingar som begår brott i USA. Bara som ett exempel.

Bara konstatera.
Det finns inga enkla lösningar.
Inga enkla förklaringar heller.

 Rackarns vad jag stack ut hakan i dag då.
Att jag bara törs.



fredag 24 maj 2013

Vems är felet?

Den här krabaten är tillåten att mopsa upp sig...


I Stockholmsområdet pågår just nu något som inte kan beskrivas som annat än kravaller. Kan knappast ha undgått någon vid det här laget. Det tycks dessutom förekomma sporadiska ”sympatiyttringar” i form av att man tänder eld på en okänd människas bil, lägger ut bilden på Facebook med bildtexten ”For Husby”. Jaha, det var just sympatiskt. Inte.

Ulrika By skrev i DN härom dagen att det är jobbigt att skriva om händelserna för hur man än vänder på steken så blir det fel. Så sant. Och så skönt att jag inte jobbar på nyhetsredaktion. Jag kan sitta här och tycka vad jag vill. Utan att tänka på någon tidningspolicy eller vad som är politiskt korrekt.

I går kväll debatterades händelserna i tv. Ett gäng, eller snarare ett par kan man väl säga, förståsigpåare satt i Göteborg och hade Åsikter. För balansens skull hade man via videolänk med sig några valda representanter från Händelsernas Centrum.

Det var beklämmande. På en massa olika sätt. Politiker som mopsar upp sig och skyller på DOM ANDRA som faktiskt borde känna sig ansvariga men inte gör det. Och sen DOM ANDRA som försöker hitta alla möjliga orsaker till att ungdomar bränner bilar, kastar sten och har sig. Patetiskt är bara förnamnet. Det är helt och hållet alliansens politik, menade vänstertanten på läktaren. Utan att för den skull kunna peka på något konkret utan bara var flummig och avbröt alla andra. Jovisst man kan titta i backspegeln hur mycket som helst. Man kan skylla på migrationspolitiken decennier tillbaka. Man kan skylla på miljonprogrammen. Man kan skylla på nedskärningar. På skolan. På arbetsmarknaden. Man kan också välja att skylla på f-n och hans moster. Inte ett enda dugg konstruktivt. 

Jag kan tycka att det var en massa frågor som hade varit befogade att ställa. Det tyckte uppenbarligen inte programledaren. Det fanns några frågor som slängdes ut och som ingen hade stake nog att svara på. Hafsigt, gapigt och skyll-inte-på-mig. Varför frågar man inte dem som bråkar i stället för att sitta och gissa?

Det finns inga jobb till ungdomarna, var en vanligt förekommande förklaring.
Då undrar jag, vilken typ av jobb är de här ungdomarna beredda att ta? Och vilken arbetsgivare skulle vara sugen på att anställa någon med ett CV som till största delen består av utdrag ur brottsregistret?
Dessutom, om jag inte är alldeles felunderrättad, finns största delen arbetslösa ungdomar i Karlskrona. Varför bråkar ingen där?

Det är alla nedskärningarna. Absolut. Det har skurits ner på en massa resurser till skolorna och det är bedrövligt. Men har nedskärningar drabbat just Husby värre än något annat område? Och jag tänker dessutom på alla nya lekplatser, alla nyanlagda fotbollsplaner och upprustningen av utomhusmiljön som man i alla fall som besökare tycker känns rätt okej.

De boende får inte bestämma hur området ska rustas upp. Nej, det ingår liksom i konceptet hyresrätt. Man har i princip ingenting att säga till om. Å andra sidan har man inget gemensamt ansvar för skötseln av fastigheterna.

Var är föräldrarna? När 12-åringar är ute och ränner mitt i nätterna måste det väl betraktas som ett misslyckande i uppfostran? Man kan knappast skylla all skit på skolan.

Försäljningen av kommunala bostäder, säger vänstern är en annan utlösande faktor. Men alltså, i Blåkulla (del av Hagalund i Solna) var ett riktigt skitområde innan man lät en del av hyresgästerna köpa sina lägenheter. Och vips så upphörde en massa vandalisering och busliv. Krävs inte mer än vanligt logiskt tänkande för att inse att man är mer rädd om det man själv äger. Men självklart måste det finnas hyresrätter till alla som varken kan eller vill köpa sin bostad. Bäst är det i områden där det finns både och. Som på vår gata, till exempel.

I natt brändes Montessori-skolan i Kista ner.
Tydligen tuttade man på nåt bostadshus också.
I en sluten Facebookgrupp kommer folk överens om att larma 112 så att poliser i tjänst ska tvingas sprida ut sig.
Det bor så många duktiga, arbetsamma och trevliga människor i de här områdena. Det är väl bara en tidsfråga innan de går ut och tar buset i örat och det blir krig på riktigt. Någon form av protest lär det bli, de skötsamma har börjat ruttna. Och vädja till bråkstakarna verkar inte vara någon effektiv metod.
Skicka hem dom, är vanligt förekommande kommentarer på nätet.
Hem? Vart då? En kvalificerad gissning är att de är födda här och att Sverige är hemma för dem. 

En stor, bamsestjärna till alla ungdomar som på eget initiativ gick ut och städade upp efter nattens kravaller. Det finns hopp, trots allt.

Det är en himla massa som gått snett för de här ungarna som nu beter sig som jag-vet-inte-vad. De måste man ta itu med. På allvar. ”Känd av polisen sedan tidigare” låter som att de borde skickats till ungdomsvårdsskola för längesen. Och sen vill det till ett samlat grepp för att inte fler ska hamna i värstinggäng. Hamna och hamna, förresten. Som ett av de klokare inläggen på FB slog fast; Du som eldar upp vårt land, du är en bortskämd slyngel som inte insett vilka chanser du fått i livet.
Inlägget slutar med orden: Så nu ber jag dig: snälla, sluta förstör vårt land. För det här landet är ditt precis lika mycket som mitt. Ta nu vara på de chanser du har fått och gör det bästa av ditt liv!
Ord och inga visor.



tisdag 21 maj 2013

Eld och lågor



Det kan knappast ha undgått någon att jag funderar mycket över språket. Det är därför det tar ganska lång tid för mig att läsa en bok. Hänger upp mig på dåliga formuleringar och stakar mig på stavfel. Och tänker ut hur jag själv skulle skrivit. Sån är jag. Strax nordväst om oss pågår just nu rena kravaller. Upploppen i Husby kallas det i pressen. Bilderna på bilar som brinner fick mig att undra hur uttrycket eld och lågor kom till. Det säger man ju när man är väldigt upprymd, entusiastisk och positiv. Inte direkt några känslor som bubblade upp i mig i alla fall.

Fullständigt meningslös vandalisering som ett 40-tal ungdomar ägnar sig åt. Inte nog med att de tänder eld på en massa bilar (och en färdtjänstbuss), de stjäl brandslangarna och kastar sten på både polis och brandkår. Sådana tilltag lär inte locka några nya företag till området. Inte några nya hyresgäster heller. Och de boende gnölar över att de inte får någon hjälp av polisen. Hjälp med vad? Uppfostra slynglarna lär vara för sent. Dessutom, hur ska ett par snutar kunna göra en meningsfull insats om en hel mobb kastar sten på dem? Nu har dumheterna spridit sig till Fittja, söder om stan som ett slags sympatiåtgärd. Sympati för vad? Bränna upp grannens bil? Konstruktivt. Not.

Jag känner en hel del människor som jobbar med ungdomar i utsatta områden. En av orsakerna till att de varken vill plugga eller jobba är att de saknar vuxna förebilder. Många av föräldrarna kan inte svenska, saknar arbete och sitter på torget och tuggar kat. Om man redan i unga år får lära sig att pengar hämtar man hos Soc, oavsett om det är för att betala tandläkaren eller köpa möbler, är det kanske inte så konstigt att man har svårt med motivationen. Skolan blir jobbig och den som behöver extra stöd kan inte få det eftersom man dragit in all sådan personal. Och hemma kan ingen hjälpa en med läxorna. Har man redan i lågstadiet halkat efter minskar möjligheterna att kunna försörja sig. Man bor kvar hemma där det oftast är väldigt trångbott; får man inget jobb får man heller ingen bostad. Man får förresten ingen bostad även om man har fast jobb. Inte ens efter åtta år i bostadskön…
Men ändå.
Varför kastar man sten på polisen? Och varför ger sig sex man på en ensam snut?

Apropå polisen.
Jag mejlade polisen i Solna eftersom det är rena vilda västern på Ankdammsgatan. Den öppnades igen för genomfartstrafik när man proppade igen en massa andra vägar runt omkring i förhoppningen att det skulle underlätta för bilisterna. Det har det kanske gjort, men det är rent livsfarligt för alla andra. Längs gatan finns flera dagis, fritids och en ganska stor skola. Hastigheten är begränsad till 30 km/h och på två ställen finns någon mesig typ av farthinder, antagligen för att busschaufförerna inte ska gnälla. Här finns ett trafikljus (gul blink), ganska många busshållplatser och ett flertal övergångsställen. Längs gatan finns också parkeringsplatser. Där har vi våra bilar. Det är en kombination av tur och vår egen försiktighet som gjort att vi bara blivit påkörda en enda gång i år. Folk kör som dårar. I princip ingen håller 30. Folk kör mot rött, släpper inte fram fotgängare och nästan varje gång en buss stannar vid hållplatsen på den smalaste vägsträckan (där man dessutom satt upp staketpinnar mitt i gatan) kör bilister mot körriktningen. Jag tycker det är hög tid att polisen tar itu med det här innan det händer något riktigt allvarligt.

Döm om min förvåning när farbror Polisen ringde upp. Döm om min ännu större förvåning när han berättade att man inte alls tänkte göra något för att förbättra läget. Varför då? Han skyllde på bygget av Friends Arena.
Långsökt?
Ja det kan man tycka. Visst, det var klantigt av Solna stad att inte ha infrastrukturen klar innan man öppnade arenan. Ännu klantigare att samtidigt dra hit spårvagnen. OCH bygga nytt på Råsundas mark. Trafikinfarkt är bara förnamnet.
Farbror Polisen var arg på arenabygget. Han var arg på spårvagnen också. Han tyckte man skulle dragit tunnelbana till Barkarby i stället. Han sa också att han har förståelse för folk som bryter mot trafikreglerna. Det är säkert. Han sa precis så. Självklart blir man frustrerad om man har barn att hämta på dagis eller är på väg till ett viktigt möte, sa han, och hamnar i någon av alla trafikstockningarna här. Jag förstår om man i sin frustration kör för fort eller mot rött. Det är säkert. Han sa så.
Men herregud, det vet väl varenda människa att ska man passa en tid i den här stan kan man inte ge sig iväg i sista minuten? Tydligen inte.
Farbror Polisens slutkläm var något i särklass. ”Förhoppningsvis blir det nytt styre i kommunen efter nästa val.”
Hur skulle det på något vis förbättra trafikläget?
Det hade han inget svar på.

Eld och lågor var det också i flera bidrag i lördagens Mello. Jag glömde skriva om Island. Den låten var bra. Och killen var snygg, men han hade säkert gjort sig bättre och känt sig säkrare i lite rockigare klädsel.
Två riktigt dumma kommentarer har bitit sig fast i skallen.
Dels Erik Saade som kallade Petra Mede för MILF (Mother I Like to Fuck) och dels pratkvarnen som inte syntes i bild men på ett ganska störande sätt babblade en massa oväsentligheter under sändningen. Hon slängde en känga till Mark Levengood som hette duga (typ: kolla in den kåken, den vore väl nåt att få ärva). Det var två riktiga lågvattenmärken.

Javisst ja. Roligaste läsningen i går. Finska medier som var så otroligt upprörda över att Tre Kronor tog på sig guldhjälmar. Innan matchen ens var slut. Osportsligt, var väl den mildaste kommentaren. Jojo, det var ju nästan tre minuter kvar av matchen och Sverige ledde med 5-1.
Allt kan hända, som Rolle Stoltz sa.
Eller hur.

Nu  måste jag kolla det där med eld och lågor.


söndag 19 maj 2013

Mello




Coiffe, inhandlad på Nybrogatan (Östermalm, jojomensan)


Jag har fått lära mig att på svenska heter Eurovision Song Contest (ESC) Mello. Förkortning för Melodifestival kan man ganska enkelt anta. I går var det dags. Och så himla glada vi var att spektaklet hölls i Malmö och inte på Kompisarenan nästgårds. Den tar in 65 000 pers vid konsertevenemang. Hu vale om så många människor skulle flummat runt här i krokarna en hel vecka. Nä, då var Malmö ett bättre val. Men lillkillen Yohio (17) var inte helt på det klara med var dom var nånstans. 

Är ingen större fan av Mellon och såg varken deltävlingarna eller den svenska finalen, men nu skulle det kollas kollektivt, föras protokoll, tyckas och kritiseras. Kvällen till ära tog jag diademet med fjädrar och annat som väl snarast kan kallas coiffe och som enligt etiketten inte kan bäras kvällstid. Men jag tänkte, ska man sitta och hacka på andras kläder kan man ju göra en tabbe själv. 

- Men fa-ha-ha-an så ful! utbrast värdinnan, eller förlåt du kanske tycker den är FIN? Och satte därmed ribban för kvällens kritikorgie.
- He-he-he, skrattade värden, har ni gått på varsin trottoar hit? Så du slapp skämmas (och petade menande maken i sidan).

Jo tack, det kändes välkomnande och fint. Jag la tillbaka min coiffe i handväskan. Den kommer kanske till användning vid något bröllop framöver. Som beräknas vara slut klockan 18. Då får man ha den. Och som av en händelse fanns en bild på Carl Philips flickvän i dagens tidning. Med en precis likadan coiffe som min, fast i vitt. Ser man på. Fler som handlar hos Eivy Flodins parfymeri.

Men Mellon då? Alla i sällskapet uttryckte sitt ogillande för Petra Mede. Det fälldes kommentarer som: plastig, stel, ett-jävla-grimaserande, tillgjord och så vidare. Alla var dock överens om att hon klarade uppgiften med den äran. Hon klarade till och med nästan att mima hela sitt sångnummer. Bara ett par smärre missar. Men varför i all sin dar tog inte arrangörerna tillfället i akt att marknadsföra svensk design? Jean Paul Gaultier i all ära, men varför välja en fransk klädskapare? Big mistake. Huge!

Carola fick alldeles lagom stort utrymme. Hur länge stod hon på scen? Sju sekunder? Typ.

Sarah Dawn Finer. Underbar i sin roll som brittisk reporter! Och vilken röst hon har den damen. The winner takes it all har nog aldrig framförts så bra.

Fredrik Reinfeldt gjorde sig bra som komiker. Men säkert finns det nån surmuppa som tycker han ska hålla sig borta från sånt trams.

Erik Saade som intervjuare i Green Room. Alltså. Hur tänkte dom där?

Vann rätt låt? Ingen aning. Ingen av oss röstade på Danmark men det var väl inget fel på den? Trallvänlig, gammal hederlig schlager. Vi var däremot rörande eniga om att Norge var bäst. Irland fick höga poäng av oss men hamnade sist, så vi är nog ingen bra referensgrupp att plocka fram vinnande låtar… 

Belgien hade de coolaste dansöserna, men sångaren kunde fixat håret.

Nederländerna. Tufft att ha ett bidrag som går i moll. Svårsjungen låt som inte en enda kotte kan nynna i dag. Men den finns på albumet Sad singalong songs. Hon borde också fixat håret.

Rumänien. It’s my life. I falsett. Showen var ju – hm – uppseendeväckande. Och kastratsångare i ESC. Minst sagt vågat. Ligger Transsylvanien i Rumänien, undrade vi alla.

Italien. Jo. Italienska ballader går rakt in i hjärtat på mig. Men kostymen var inget vidare. Jag vet att det är inne med stuprörsbrallor och korta kavajer. Men där blev liksom det mesta fel.

Azerbaijan, eller Azerbajdzjan som landet heter på svenska (hur många kan stava till det utan att kolla?) hade coolaste scenshowen, förutom att låten var ganska bra. Körtjejens släp var lika häftigt som resten av klänningen, med en överdimensionerad ryggrad som dekor. Jo jo, alla knep är tillåtna.

Jag har säkert glömt någon som vi alla la särskilt mycket märke till, på gott och ont. Måste erkänna att trots det seriösa upplägget var vi inte så himla fokuserade. Däremot röstade vi och undrar fortfarande vart publikrösterna tog vägen. Var de på något vis inbakade i poängen som alla smöbullar i de olika länderna lämnade? I så fall kan man undra hur sms-röstandet funkade. Här pep det i telefonen strax före halv två i natt. ”Melodi nr 24 får alltså din röst, tack för din medverkan!”. Om jag inte är helt fel ute, var omröstningen vid det laget avslutad för längesen. 

I år hjälpte det inte med häftiga shower, konstiga låtar eller Loreen-plagiat. Grattis Danmark! Hoppas ni fortsätter trenden med ett ganska avskalat och inte alls svulstigt evenemang nästa år. Kanske, kanske kollar vi finalen även 2014. Det var ju ganska livat.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.