Människor emellan

Det var inte här man spelade match i går

Förstasidan i dagens DN. Ungdomar är stressade, har panikångest och tycker att livet känns meningslöst. De har både sömnsvårigheter och magkatarr. Varför? Jo, de tycker att det är så förfärligt jobbigt att behöva skaffa sig utbildning, arbete och bostad. De orkar inte med kraven, säger de.

Då säger jag: TACK SÅ J-LA MYCKET alla curlingföräldrar! Det är nu vi ser effekterna av era ansträngningar.

Tacka 17 för att ungdomarna tycker allt är jättejobbigt. Plötsligt måste de göra något själva. Ingen mamma som lägger fram kläderna till en på morgonen. Ingen pappa som brer frukostmackor (och skär bort kanterna, de är så jobbiga att tugga). Ingen som bäddar sängen, skjutsar till skolan och gör ens läxor (vem minns inte pappan i ”Ung och bortskämd”?).

Man har från sin allra tidigaste barndom fått för sig att ingenting gör ont, alla får vara Lucia och ingenting är tråkigt eller jobbigt. Man tränas att vara glad hela tiden. Glada barn blir så bra på bild. Och dessutom slipper man ju stämpeln ”dålig förälder” om barnen ser nöjda ut. Slipper man bråk också; bara att säga JA till allt så blir det inga konflikter. Bara servera favoritkäk, låna ut sina kreditkort och skälla på lärarna om skolresultaten inte är lysande. Och som grädde på moset följer föräldrarna med på anställningsintervjuer också, så inte de små telningarna ska utsättas för något hemskt.

Inte så himla konstigt då att ungarna får en chock när de frontas med livet som det faktiskt ser ut. Välkommen till verkligheten. Säger jag bara.

Å andra sidan kan jag undra var och hur den där undersökningen har gjorts. Vi har massor av ungdomar i vänkretsen. Hyggliga, empatiska och flitiga unga människor som varken saknar jobb eller bostad. Fast curling var ingen stor sport bland oss som är födda i slutet av 1950-talet…

Läste i en frågespalt för en tid sedan om en mamma som var synnerligen upprörd över dotterns svärföräldrar (om dottern själv var upprörd framgick däremot inte). Svärföräldrarna vägrade umgås med sina barns respektive och bjöd bara sina egna barn på middagar, resor och annat umgänge. Frågeställaren tyckte det var konstigt eftersom man i hennes släkt räknade in även de ingifta som familjemedlemmar och bjöd både barnen och deras fruar/män till familjesammankomster. Ja, det känns väl som det mest naturliga. Döm om min förvåning när jag läste svaret. Kanske ville svärföräldrarna att ”ursprungsfamiljen ska finnas kvar i viss utsträckning” skrev psykologen. Hon skrev också att hon inte hade en aning om hur vanligt det är att betrakta sina svärsöner och svärdöttrar som en del av familjen. Men värst var ändå psykologens råd: För att få svar på din fråga om ni är ensamma om att resonera som ni gör är ju att fråga runt i din bekantskapskrets för att höra hur andra tänker och gör.  Alltså. På allvar? Enda gången jag kan köpa att man inte vill ha in nya familjemedlemmar är väl om de är kriminella. Annars är det väl bara att acceptera de val som ens närmaste gör. Hacka i sig att sonen valde en fru som inte är så himla kul. Ödet förser en med släktingar. Liksom.

Å andra sidan finns det människor som umgås rent tvångsmässigt. Alla måste älska alla, annars klipper man banden. Om inte du älskar min mamma vill jag inte träffa dig mer. Typ.

Relationer är inte lätt. Men den där veckotidningspsykologen ger jag inte mycket för. Vad hände med vanligt hyfs? Är artighet omodernt på nåt sätt? Hälsa vänligt, tacka för maten, komma i tid. Be om ursäkt när man klantar sig. Nähej då. JAG är alltid viktigast. Och JAG gör som JAG vill och skiter högaktningsfullt i min omgivning. Usch.

Hyfs och stil visade dock fotbollssupportrarna på Friends Arena i går. Vi cyklade hemåt då horder av människor var på väg till matchen. Tur att Black Army drog tillbaka sina ovanligt fåniga tröjor; ”hata Göteborg”. Alltså, väx upp! Men vi mötte tusentals sansade fans, AIK-are så långt ögat nådde. De flesta med blommor i händerna. En och annan bar på en ölburk. Inget skränande. Inget bråk. Minimal fylla (hur det var efter matchen vet jag inte). Och sedan hyllningen till den bortgångne Ivan Turina. Spelare från båda lagen med armarna om varandra i en tyst minut. Mäktigt.

Men väldigt tragiskt att det ska behövas ett dödsfall för att folk ska uppföra sig som – folk.

Till sist.

Något otroligt banalt.

Jag har vistats i stan en hel del på sistone. Förundras över stockholmarnas likriktning. (I Göteborg däremot ser man en massa människor med personlig stil.)

Alla - oavsett kön, ålder och annat – går omkring iklädda jackor som påminner om Ikeas billigaste bäddmadrass. Tycks finnas i precis alla färger, från diskret beige och svart till allra skrikigaste chockrosa och knallturkos. Fula som stryk. Varför i allsindar måste alla nollåttor se nästan likadana ut?

Va?