Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 9 september 2021

Djuriskt


Inte gullig!

Kollat lite på höstens mode. ”Kom och se nya höstkollektionen!” alltså tack, men nej tack. Jag går fortfarande i shorts och t-shirt. Men man ser ju bilderna som fladdrar förbi i sociala medier. Det är fortfarande en del djurmönster, eller animal print som det heter nuförtiden. Till och med barnkläder finns i leopard-, tiger- och zebramönster. Och då menar jag inte tigrar, lejon och andra djur som i sin fulla prakt är tryckta på tröjor, jackor och strumpor.

 

När jag var yngre var det bara ”fallna kvinnor” och annat löst folk som hade leopardmönstrade kläder. Undantaget ”Karlaplans stolta dromedarer” som gick i äkta ozelot- eller leopardpälsar. Men tygkläder med sådana vilda-djur-mönster bars bara av kvinnor utan smak och stil.

 

En del annat när det gäller djur förvånar mig högeligen. Så fort någon börjar prata om att skjuta varg blir det ett jäkla liv, även om det gäller att hålla rovdjuren borta från sina får, hundar eller barn. Men när staten säger okej till att skjuta av en massa björnar är det ingen som opponerar sig. Vad beror det på? Varför månar folk mer om varg än om björn? Redan som liten får man lära sig att nallebjörnar är gosiga och kramvänliga och snälla; Bamse, Björne, Guldlock och de tre björnarna, Nalle Puh... Trots det har ingen något emot björnjakt. Vargar i sagoböckerna är elaka och blodtörstiga och lömska; Rödluvan och vargen, Pojken som ropade varg, Stora stygga vargen, Tre små grisar... Men vargjakt – nej, nej. Undrar varför.

 

Undrar också över det där med hund. Under pandemin har det sålts mängder av hundar och nu när allt ska återgå till det normala (fan tro’t) lär många bli varse att det där hundköpet kanske inte var så himla genomtänkt. Hundstallet och Hundar utan hem har redan flaggat för ett ökat inflöde av hundar för omplacering. Det finns redan massor av svenska hundar som behöver nya hem, varför ska då vissa envisas med att importera hundar som de vet lite eller ingenting om? Många kallas ”gathundar” som det påstås vara synd om och som man ska ”adoptera” och ”rädda” från hemska öden i sina hemländer. Hur vet man det? I många fall rör det sig om rena hundfabriker som bara spottar ut valpar med okänd bakgrund och hälsostatus, men som ger klirr i kassan till dem som ligger bakom. Många gånger också med falska hälsointyg, vaccinpass och andra dokument. Och så kommer de hit och är både halta och lytta och bär på sjukdomar som få har hört talas om, än mindre vet hur man ska behandla. Visst det finns solskenshistorier och säkert många som känner sig som goda samariter, men det kan man göra med en hund från länsstyrelsen också. Det går inte att få fram hur många omhändertagna hundar som avlivas av det enkla skälet att man inte hittar nya hem till dem, men en avlivad frisk hund är en för mycket.

 

Men apropå vaccinationspass. Den 29 september ska Sverige återgå till sitt gamla vanliga, säger regeringen. Vi får väl se. Det ligger fler på IVA nu än för ett år sedan. Men Löfven & co är positiva, de ska bara klura ut hur man ska få folk att vaccinera sig. DN skriver idag att det finns två vita fläckar på kartan över vaccinationstäckningen i Sverige; Botkyrka och Södertälje och tidningen frågar sig vad som krävs för att de som vägrar vaccin ska ändra sig.

Jag har ett hett tips: Låt alla som är vaccinerade leva och ha sig som ”på den gamla goda tiden” och de som inte är vaccinerade får hålla avstånd, använda munskydd och avstå från krogen, bio, teater, barhäng osv. Det skulle kanske få en och annan att tänka om, både för egen del och av solidaritet med sina medmänniskor. Men ”i Sverige gör vi inte skillnad på folk” sa Hallengren i går. Nä visst ja, här får alla vara Lucia på dagis och sedan rullar det bara på i samma stil. Alla ska ha tillgång till allt, hela tiden, oavsett. Så snart blir det hopp och lek för hela slanten och alla tycks ha glömt bort vad den svenska saktfärdigheten redan har ställt till med.

 

Nej vaccin är inte hela lösningen. Vi som har fått Pfizer har fått 80 % skydd, så många av oss kommer att bli sjuka ändå. Med AZ ser det ännu sämre ut. Men planen kanske är att vi ska ha det som i djurvärlden, survival of the fittest? Ett naturligt urval där gamla och sköra rensas bort per automatik. Eller? 

Gullig! Inte skjuta.



onsdag 1 september 2021

Ordagrant

Vissa saker ska man inte tolka ordagrant

Vissa saker får man inte tolka ordagrant.

”Man gripen för våldtäkt på färja” skriver Expressen och jag undrar – hur våldtar man en färja? Nä men jag fattar vad som har hänt och det är verkligen ingenting att skämta om. 

 

Spekulationerna om vem som ska efterträda Löfven är i full gång. Alla blev jätteförvånade när han meddelade att han ska sluta, men jag gissar att han inte hade kommit undan en gång till med hotet ”om inte budgeten går igenom, avgår jag”. Funkar kanske en gång, men inte fler.

 

Många gissar på Magdalena Andersson men precis som med Anna Kinberg Batra så pratar man om hennes personlighet (tråkig, inte så charmig, borde le mer...) och inte om hennes meriter. Det är möjligt att S skulle må bra av en kvinnlig partiledare och de gillar ju kvotering. Själv tycker jag det är viktigare att de hittar någon som faktiskt kan uträtta något och inte bara babbla om att ta ansvar och bli upprörd/chockad/förbannad i sociala medier när något i det här landet går åt helvete. GÖR något för bövelen, har man lust att skrika när man tar del av alla de här plattityderna. Sju år vid makten och det mesta går åt fel håll. Vi har inte världens bästa skola, inte Europas lägsta arbetslöshet eller ett tryggare samhälle med mer ordning och reda som utlovat. Det enda som hänt är att man har tillsatt en massa utredningar. Det är i och för sig att ”göra något” men några resultat har vi inte sett än. Suck.

 

Annie Löf vill skriva om delar av grundlagen för att säkra att inte SD tar över landet och inför diktatur. I och för sig inte en orimlig tanke när man ser hur Trump höll på eller vad som pågår i Ungern och Polen, men ibland känns hon lite väl paranoid. Men jag har inte läst förslaget i detalj. Tanken kanske var god. 

 

Apropå babbla, det har ju varit OS bevars. Inte för att vi kollade så mycket men diskusfinalen var kul. Äkta glädje. Ännu roligare är det att följa en del tävlingar under nu pågående Paralympics. Snacka om prestationer! Och om att göra det bästa av den talang och förmåga man har. Imponerande!

 

Men jag undrar lite över idiotuttrycket landsmaninna. Vad är det för himla påhitt? Va? Vissa ord slutar på –man; ombudsman, länsman, tjänsteman, nämndeman, sjöman... Ska man lägga till ett –inna efter även efter dem? Hur skulle det låta? Ombudsmaninna, nämndemaninna, sjömaninna... Alltså?!

 

För att inte tala om kleptoman, spelman eller varför inte rikemansbarn. Och hur fasen ska vi göra med knäckebrödet HUSMAN för att inte någon ska bli kränkt?

 

Kan man inte bara konstatera att vissa saker heter på vissa sätt utan att för den skull vara exkluderande eller diskriminerande? Det heter ju sjuksköterska även om sköterskan råkar vara en man. Till exempel.

 

Och nu ska kändisarna tävla i matlagning också. Jo, uppdragen har väl inte duggat tätt under pandemin. Ska jag kolla? Nä. Men jag undrar vad sjutton som har hänt med den kvinnliga domarens ansikte? Jag blev faktiskt rädd på riktigt när jag såg trailern för programmet.


Slutligen undrar jag varför jag tycker så genuint illa om Erik Haag och Lotta Lundgren. Vad är det hos dem som framkallar den känslan? Gissning? Någon?


måndag 23 augusti 2021

Tid


 

"Är det där förr i tiden?" undrar 7-åringen om fotona på mig och hans farfar som barn.

Jo det kan man väl kalla det, svarar jag och känner mig urgammal.

”Det där då?” Vykort från Nice, föreställande fyra lite magade herrar spelande boule.

Absolut, svarar jag och känner mig inte längre lika urgammal.

”Men vad ÄR förr i tiden?” 

Hm, jaa ibland har man inga spikraka svar på frågor från barn.. 


Jag har inte tid, kan man ibland få höra som en ursäkt för alla möjliga sätt att slippa undan. Alltså, tid har alla. Åtminstone alla som är vid liv. 24 timmar per dygn. Undantaget omställningen till sommartid (23 timmar) och återställningen till vintertid (25 timmar) – var är förresten den timmen hela sommaren? som Claes Ericsson undrade en gång – samma för alla. Men det är klart mer smakfullt att skylla på ”tidsbrist” än att säga att man har valt att göra något annat på sina 24 timmar per dygn än att hjälpa gamla föräldrar/ringa tandläkaren/boka tid för bilprovning eller vad det nu är man säger att man inte haft tid till. Säga rakt ut att man föredrog en spa-helg framför att hälsa på mormor. Tid har alla, det är bara en fråga om hur man prioriterar.


Tiden går fort när man har roligt, heter det ju. Tiden går lika himla fort när man har tråkigt. Fråga syrran, hon har testat. Så efter den vetenskapliga undersökningen har jag bestämt mig för att ha så lite tråkigt som möjligt. Välja bort tråkiga människor. Tacka nej till tråkiga uppdrag. Eller bara ändra inställning och tänka att det kanske inte är så himla trist att få en rotfyllning för tjugotusen spänn? Eller att sitta i telefonkö till Försäkringskassan? Eller fixa bokföringen. Det går sådär, kan jag meddela.


 Men trots att tiden går att mäta väldigt exakt, finns det utrymme för relativt stor variation. Ett ögonblick, en stund, strax, inom kort och liknande kan betyda i princip vadsomhelst. Och det har man ju lärt sig genom åren att mina ”ögonblick/strax/inom kort” är oftast kortare än många andras. 


Som när telebolaget Hallon skriver att de ska svara på mail ”inom kort” och de ännu inte efter drygt två veckor inte har svarat. Det tycker inte jag är ”inom kort”.

Eller när Jollyroom har skickat någon annans beställning till mig och ska hjälpa mig med detta ”så snabbt vi kan”. Uppenbarligen har de sengångare anställda...


 I coronatider har vi lärt oss att beställa det mesta över nätet. 

Beställa mat och hämta på Ica, oerhört praktiskt – och tidsbesparande – och har funkat för det mesta. Visst, ibland får man väldigt små gurkor (när de säljs till styckpris) eller meloner som smakar bensin eller brödet utbytt till något man inte gillar, men tiden man sparar och den minimerade smittrisken gör den här typen av matinköp så himla värdefulla! Ica Norrköp tar inget extra betalt, hos Ica Älmsta kostar det en 50-lapp men deras urval av delikatesser och catering gör att ibland är det värt den extra kostnaden. Man kan få det hemkört till dörren också för en knapp hundring.


Soffa köpt på Väddö Möbelaffär: ”Vi hör av oss senast dagen innan leverans”. Men vilken dag det blir på ett ungefär vet man inte. Eller vilken vecka.

Beställning från Pierre Robert ”Paket på väg” sedan den 7 augusti. Oklart vilken väg paketet tar. Jorden runt kanske?

Getingboet intill ytterdörren kommer någon och tar hand om på måndag mellan 12.00 och 16.30. Jodå, jag kan hålla mig hemma då.

Så olika kan det vara.

Därför blev jag väldigt imponerad när Bauhaus meddelade att vår beställning ”beräknas vara framme 10:57 – 11:09”! Dessutom får man en länk så man kan följa bilen på en karta och chauffören skulle ringa ”en stund innan ankomst”. Skeptikern i mig kände vissa tvivel men sepåfasen, chauffören ringde 10:52 och dök upp ungefär en kvart senare! Så ska en slipsten dras! Som det heter.

 

Apropå frågor från barn och konsten att ge rimliga svar. Man kan lugnt konstatera att arten av frågor varierar rätt rejält...

-      Varför föds man när man ändå ska dö?

-      Varför får vuxna äta godis på tisdagar?

-      Varför byter man bara tänder en gång i sitt liv?

Eller frågan som jag fortfarande inte har någon som helst aning om vad jag ska svara på: Varför är den ena som en sked och den andra som en gaffel? Om salladsbestick. 

Beats me, liksom.

 



 

onsdag 18 augusti 2021

Stil?

 

Min stilguru, alla kategorier, Magdalena Ribbing, finns inte längre. Hon avled efter en olycka i hemmet för några år sedan, så himla sorgligt. Och för mig personligen betydde det att jag numera saknar en klok person att fråga om saker som; Hur ska man tolka en hitte-på klädkod, eller Hur förklarar man vänligt för en gäst att det inte är lämpligt att ta med små barn till en vuxenfest, eller Hur hanterar man en värd som mitt under en middagsbjudning ber om ”ett bidrag till kocken”? Ribbing kunde träffsäkert och elegant ge svar på allt mellan himmel och jord och att läsa hennes frågespalt i DN var ett sant nöje. Men inte numera tyvärr.

 

Blev inbjuden till en Facebookgrupp som ska handla om stil och det verkade ju spännande! Efter att ha följt inläggen under några månader inser jag att det där med stil är ett väldigt vitt begrepp... I början fanns många tips om styling, färger, form och annat inom mode samt rekommendationer på inköpsställen. Men ju fler inlägg jag ser desto mer inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad stil är än många andra i gruppen. I alla fall de som gör inlägg. Man kan läsa ”vart kommer den där blusen från?” eller ”vart har du köpt den där klänningen?” i det ena inlägget efter det andra. Det heter var. VAAAAAR! Inte vart. Mullrar det i min skalle. Det tillhör väl säker stil att kunna uttrycka sig väl? Eller? 

 

Ett alldeles för stort antal inlägg innehåller en suddig mobilbild föreställande en tv-bild med någon person iklädd något som en frågeställare undrar över. Man kan scrolla förbi dem och ignorera, eller imponeras av hur snabbt någon kan svara. Oftast.

 

Många medlemmar lägger ut någon bild med en kort fråga ”hiss eller diss”, något som i princip är omöjligt att besvara utan att man vet något om personen i fråga, vilket tillfälle kläderna ska användas vid och vilka accessoarer plaggen ska stylas med. Eller frågan ”ska jag ta den vita, gula eller rosa koftan?” som även den är omöjlig utan att veta vilka kläder koftan ska passa till.

 

Eller de som (för att driva med övriga medlemmar) lägger ut bilder på sig själva (?) i någon outfit som helt uppenbart är otroligt missklädsam, illasittande, provocerande, mismatchad eller bara skitful och får en massa uppmuntrande kommentarer. Och jag tänker, vill man visa att man är en vidsynt person som klarar av att säga något positivt om en kvinna som ser ut som en fullproppad säck potatis? Eller som en humlestör i en sovsäck? Eller Prusseluskan 2.0, som en ung kvinna hade klätt (ut) sig som häromdagen. När det mest ärliga man skulle kunna säga om många inlägg är att tavlan i bakgrunden är fin. Men det gör man såklart inte. Man scrollar vidare. Och tänker desto mer.

 

Ibland har faktiskt någon rättfram kvinna lämnat en helt ärlig kommentar, till exempel att det inte är så stiligt att visa halva brösten, eller en kjol som knappt täcker ändalykten. Eller färgkombinationer som framkallar migrän. Ajabaja, skriker en hel kader upprörda alla-är-vackra-hur-de-än-ser-ut-kvinnor då. Har man inget positivt att säga kan man låta bli. Förvisso lovvärt att ha en positiv inställning till sina medsystrar, men om någon frågar vad andra tycker, kanske denna någon vill ha ärliga svar? Eller fiskar man efter fjäsk?

 

Slutligen har vi klick-jägarna som i alla inlägg (sina och andras) ideligen hänvisar till sina Instagramkonton eller FB-profiler. Följ mig! Eh, nä tack.

 

Så mycket stil är det inte fråga om i den där gruppen längre, kanske ett av 100 inlägg innehåller något användbart tips. Så jag följer kloka Bettans råd i stället; kan man inte klä sig så kan man köra på den franska stilen där man håller sig till neutrala färger och former som passar de flesta. Det blir stilsäkert. Eller så kan man köpa en hel outfit som man ser på en skyltdocka eller i en tidning. Eller också köper man något man vill ha och står för det och skiter i vad andra tycker.

 

Hon har så rätt så. Eller som min personal shopper säger om garaderobsrensning; prova kläderna utan att titta i spegeln, känns de bra – behåll. Känns de inte bra – rensa ut

 

Så varför vara med i en FB-grupp när man har ett stilsäkert modeorakel i familjen? 

Och världens bästa butik på Lidingö.

Tack och hej, leverpastej.


 PS

Dagens bild får tjäna som illustration till vad jag INTE tycker är säker stil. 🙈

tisdag 17 augusti 2021

Ingen annan

 


Som de flesta vet vid det här laget brukar jag sprida både ris och ros till folk och företag som jag kommer i kontakt med. Jodå, visst är det som herr B sa häromsistens, jag ger oftare ris än ros. Beror högst troligen på att det är mer ofta förekommande att företag presterar sämre än utlovat, än att de gör något bättre än man kan förvänta sig...

 

Jag har noterat två lite lustiga saker i de här kontakterna. De gånger jag skickar beröm är det sällan jag får någon reaktion tillbaka. Till exempel när jag skrev till företaget vi köpte vatten till poolen från att leveranserna gick så himla smidigt och ”poolpojken” (han kallade sig själv så) var mycket proffsig och hjälpsam. Inte ett pip till svar. Eller PostNord när jag tyckte att de hanterade en felbeställning (från Zalando) alldeles utmärkt och chauffören löste avsändarens tabbe mycket elegant. Total tystnad. Och så där är det nästan jämt.

 

Den andra lustigheten är att väldigt ofta möts mina synpunkter av ett ”det är ingen annan som har klagat/framfört synpunkter/varit missnöjd”. I och för sig KAN det vara så (tillåt mig tvivla...) men det är för mig alldeles förfärligt ointressant. Lika ointressant som när man frågar i en klädaffär om det jag är intresserad av finns i annan färg/annan storlek och får till svar ”Nej men vi har HAFT den i blått/storlek L”. Alltså, ville jag veta det? Eh...nä!

 

Sommarens synpunkter då. Blåbären i SVTs nyhetssändningar som pratar som om alla ord dels är särskrivna och dels kräver stor tyngd på första stavelsen. 

”krrrrrraf tigt åsk väder i Medel pad”

Eller när de lägger in en extra bokstav i början av alla ord som e-börjar e-på en e-konso nant.

Jävligt irriterande. Om ni frågar mig.

Men jag är tydligen den enda i hela världen som stör mig på det.

Enligt SVTs kundtjänst.

 

Ingen annan har heller haft synpunkter på de smaklösa räkmackorna i Norrtälje (fiket som renommésnyltar på fin-fiket på Karlavägen) eller deras gamla napoleonbakelser. Jag är den enda som upptäckt att behållarna för återvinning av kläder (Emmaus) plundras och vandaliseras.

För att ta ett par aktuella exempel. Det är inget jag grubblar så särskilt mycket över, men lite märkligt är det. Det är ju ytterst sällan man har en alldeles unik åsikt, liksom.

 

Å andra sidan är det lite befriande att störa sig på småsaker i stället för att oroas över tillståndet i världen. Afghanistan, till exempel. 20 år av försök från västvärlden att få landet på fötter, miljarders miljarder i bistånd och gigantiskt militärt och humanitärt arbete. Allt raserat på bara några dagar. I ett av världens mest korrupta länder. Skrämmande.

 

Jordbävningen på Haiti. När de knappt hämtat sig från den förra. Arma folk.

 

Klimatkrisen.

 

De omfattande skogsbränderna.

 

Pandemin.

 

Det eskalerande dödliga våldet.

 

Svenska regeringens handlingsförlamning i varenda kris.

 

Svensk lagstiftning som ger en galen våldtäktsman nästan en miljon kronor i skadestånd för att han suttit häktad längre än det slutgiltiga straff som HD sänkte till. Bli rik på att tortera och våldta kvinnor. Hallå, Morgan. Vakna!

 

Ibland får man lust att sluta följa nyheterna. Det blir liksom för mycket elände att ta in. Lättare att reta sig på Epa-ungdomarna, som Expressen kallar dem, väglössen bestående av stora, tunga bilar med varningstriangel bak. Som ligger och puttrar i 40 km/h och stoppar upp trafiken i och kring Norrtälje. Morr.

 

Eller så kan man sätta sig under ett träd och försöka lista ut vad saker man läser i tidningarna betyder.

Streamer på twitch, till exempel. Det är tydligen ett yrke.

Polisens mjöltrick. Ingen aning om vad polisen gjorde, men det gick tydligen bra.

Hans otroliga pentakill. Någon som lyckats kvala in till nåt VM.

 

Man skulle också kunna ägna sig åt att ta reda på vilken som är den godaste falukorven, den bästa sladdlösa cirkelsågen, den bästa sexleksaken eller om man är sommaralkoholist. Finfina erbjudanden från kvällspressen. 

 

Men nä, jag lägger pengarna på nåt annat. Glassbilen kommer ju på torsdag igen. De säljer världens godaste pizzor! Jodå, jag har berättat det för dem. 

Fick jag någon reaktion på berömmet?

Gissa...


Inläggets gif-snutt har absolut ingen koppling till texten, men jag kan inte sluta garva så jag delar med mig av lite humor.



 

onsdag 9 juni 2021

Skjut en hund!

 Natlamp73.jpg

National Lampoon var en amerikansk tidning som gavs ut under åren 1970  - 1998. Det var ett satirmagasin med mestadels surrealistiskt innehåll, så när nr 7 av tidningen år 1973 var ett ”dödsnummer” var det inte jättekonstigt att omslaget pryddes av en hund med en pistol riktad mot huvudet och texten ”If you don’t buy this magazine, we’ll kill this dog”. I sammanhanget och med tidningens målgrupp kunde kanske även djurvänner se ett litet uns humor, även om det är långsökt.

 I dagarna har tidningen Fokus använt sig av samma koncept. Fokus marknadsför sig som nyhetsmagasin och att då hota med att skjuta en hund om man inte nappar på deras prenumerationserbjudande, ter sig enbart som fullkomligt smaklöst. Att deras politiska reporter, Johan Hakelius, som själv är hundägare ställer sig bakom detta är obegripligt.

 

Jag skrev såklart till Fokus chefredaktör och vd, Jon Åsberg, och framförde mina åsikter. Han svarade typ att jag inte har fattat ett smack. Jag citerar: ”Fokus är en tidning som vänder sig till läsare som är intelligenta, öppna, nyfikna och förmögna att skilja mellan allvar och humor.

 

Se där! Det krävs intelligens, nyfikenhet och en förmåga att uppfatta humor. Egenskaper som jag uppenbarligen saknar. Surprise!

 

Han skriver också att de när de skulle göra detta reklamutskick ”tog fasta på de egenskaper vi förväntar oss bland Fokus läsare”. Bra att veta. Om man inte tycker det är kul att hota med att skjuta en hund tillhör man inte Fokus läsekrets. Med andra ord – den som ogillar annonsen vill man inte ha som prenumerant (för då är man för korkad för att förstå det som skrivs i tidningen).

 

Jag framförde att, utöver det osmakliga i både bildval och text, jag tycker det är ogenomtänkt att använda hot med vapen i tider av ett accelererande skjutvåld i samhället. Åsbergs svarade att den rådande trenden där ”alla formuleringar, ord, bilder och tankar som på något sätt kan få någon att ta illa upp är oacceptabla. Underförstått – och ibland direkt uttalat – den känsligaste eller mest lättkränkta är den som har rätt att sätta ribban för vad som får sägas, eller vad som lämpar sig att skämta om. Det är inte en hållning som Fokus ställer sig bakom.”

 

Hoppla hoppla, så blev man klassad som lättkränkt också. DET är däremot humor.

 

Det spelar ingen roll att reklamutskicket var en bilaga till Grönköpings Veckoblad eller att man från Fokus refererar till annonsen som ”kulturarv”. Inte heller bryr jag mig om att den inte var tänkt att få allmän spridning. Hur kunde de tro det? Landet är fullt av intelligenta, öppna och nyfikna DJURVÄNNER, som i likhet med mig har reagerat mycket negativt och givetvis delat med sig av sin ilska. Jag tycker reklamen är smaklös, upprörande och rent ut sagt skitdålig ändå. 

Det tänker jag fortsätta att tycka. 

Och dessutom inleder jag nu en livslång bojkott av tidningen. 

 

(Det bär mig emot att publicera en bild av reklamutskicket, men min ilska blir mer begriplig om man ser vad som orsakat den.)







 

 

 

 

 

tisdag 25 maj 2021

Längst eller äldst, eller högst?

Svårt att fånga den höga (långa?) busken på bild så jag fotade en tulpan i stället.

 Jo, jag erkänner (igen). Jag är en språknörd. Eller yrkesskadad låter förresten trevligare. Det kan knappast ha undgått någon att jag får otäcka rysningar när folk inte kan skilja mellan var och vart, eller de och dem. Men det finns angenämare saker i språket att fundera över.

 Jag skulle berätta att den ärvda rosbusken som flyttat land och rike runt nu har vuxit till sig rejält. Eller växt till sig? Nu blev jag osäker… 

Nåväl. Den har blivit stor. Om jag ställer mig bredvid den når vi ungefär samma höjd över marken. Jag sa då ”Kolla den har blivit lika lång som jag!” och just som jag sagt det tänkte jag att buskar blir väl inte långa? De blir ju höga. Man frågar liksom inte på Plantagen ”Hur lång blir den här busken?”. Å andra sidan om jag säger att jag är lika hög som rosbusken, blir ju innebörden en helt annan.

 

Samma sak med gamla vänner. Vad säger man om en vän som man har haft sedan barndomen. Det här är min äldsta vän? Fast hon inte alls är äldst i vänkretsen, utan bara har varit min vän länge. Hon är min längsta vän? Stämmer inte heller.

 

Så där kan man hålla på om man är som jag.

Troligen slingrar tankebanorna på det sättet för att inte tänka på en massa hemskheter. Det som händer i Belarus, till exempel. Att en diktator kapar ett passagerarplan på väg från ett EU-land till ett annat för att kunna fängsla en meningsmotståndare! Just som man trodde att det inte kunde bli värre. Och så ska regeringen stötta diktatorn med gigantiska lånegarantier. Som troligen vi skattebetalare får ta notan för vad det lider.

 

Eller kabinbanan som kollapsade i Italien. Den enda som överlevde är en 5-åring, som nu ligger svårt skadad och nersövd. Hur blir hans framtid. Man kan faktiskt börja lipa när man tänker på den lille killen. Samma när man läser om rättegången mot ”lilla hjärtats” biologiska mamma. Den historien gjorde så ont att läsa att jag fick pausa flera gånger. Hur är en människa funtad som kan svälta och droga sitt barn och när flickan till slut dör, linda in henne i trasor och lägga henne under en säng. Det är så makabert att inte ens Tarantino skulle kunnat hitta på det.

 

Och så lille Arvid då, som Expressen skriver om. Han är två år gammal och har under ett års tid haft öronproblem. Efter besök hos sex olika läkare under året kunde något ljushuvud till slut konstatera att han hade en död skalbagge i örat. Stackaren. Efter att ha läst om det kommer jag högst troligen drömma mardrömmar i natt. När jag var liten blev jag ilurad att tvestjärtar (som var det absolut läskigaste jag visste som liten) kryper in i folks öron och lägger ägg. Det var nästan lika otäckt som att det kanske kunde stå vargar och flåsa en i rumpan när man satt på dasset i Småland. Eller att den enormt stora och farliga Kedjegubben skulle komma rasslande längs grusvägen med långa kedjor släpande efter sig. Varför han skulle göra det fick man aldrig någon klarhet i, men rädd blev man. 

 

Min gamla (o)vana att hitta märkliga ord i pressen lever än. Idag hittade jag följande:

Nazistorgie (i en tortyrkammare dessutom!)

Superguiden (om vad man kan göra efter den 1 juni)

Opiatkrisen (knark är en bristvara?)

Äktenskapsfälla (ingen aning faktiskt)

Spotifyavhoppare

 

Nä men i övrigt går vi mest och väntar på det omtalade SMS-et. Det som ska komma 1-2 veckor innan man kan boka tid för sin andra vaccindos. Inte för att jag är så slängd i matte, men Pfizers andra dos ska tas 6 veckor efter den första. Nu är det fem veckor sedan första sprutan… ”Tyst och död är telefon, står där nästan som ett hån…” Och enligt Alex Schulman är det totalt kaos i appen Alltid öppet. När man öppnade för bokningar för 45-åringar kraschade hela systemet. Igen. 

Suck.




 

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.