Det finns mycket här i världen som är skrämmande. Just nu
pågår rättegången mot terroristen på Drottninggatan. Bilderna på hans flinande
nuna sitter på näthinnan och stör. Jag är en i grunden fridsam person, men är
det någon jag önskar livslånga och svåra plågor så är det den där dåren.
Expressen skriver att pappan till 11-åriga Ebba som var ett
av offren för den fega attacken, överväger att stämma staten. Eller möjligen
kommunen, beroende på vem man kommer fram till bär ansvaret för att betonglejonen
längs gatan inte förmådde hindra lastbilens framfart. Är det någon pappan bör
stämma så är det väl Migrationsverket? Eller polisen? Eller vem det nu är som
ska ansvara för att människor som fått avslag på sina asylansökningar lämnar
landet. Säpo säger att det finns tusentals radikaliserade människor som håller
sig undan myndigheterna. Och bara väntar på att utsätta oss andra för död och
lidande. Bara för att vi inte har den rätta tron. Har inte politiker och andra
beslutsfattare begripit nu att det krävs rejält förändrade rutiner, så vet jag
inte vad som skulle kunna väcka dem.
Kollar ibland på Border security Australia. Där gör man
processen kort med dem som vill in i landet. Har de ett kriminellt förflutet,
oklara skäl för sin visum-ansökan, oklara papper eller vad det nu kan vara som
inte följer regelverket så sätts de på nästa plan tillbaka till hemlandet. Jag
hajar att inte alla ärenden går att avgöra lika geschwindt, men en hel del
skulle säkert kunna avgöras relativt omgående om man bara ville. Dessutom, alla dessa som ”går
under jorden” och som benämns ”papperslösa” – nånstans får man väl bestämma sig
om det ska vara fritt fram för alla som vill vara i Sverige, eller inte. Detta ingenmansland som människor riskerar att fastna
i, för att sedan några år senare dyka upp i rullorna igen, gynnar ingen. Allra
minst de som lever i skuggan av samhället.
Men det här med terrordådet. Peter Kadhammar på Aftonbladet
skrev en krönika om hur människor på plats gick omkring och filmade och
fotograferade förödelsen, till och med lyfte på de filtar som lagts över dödade
människor, kroppsdelar osv. I mina öron ett HELT SJUKT beteende. Vilken normalt
funtad människa gör så? Liksom? Jag fattar om man grips av panik i det läget
och kanske inte agerar logiskt, hjälper skadade etc. Men FOTOGRAFERA!?
Men.
Jag tänker att en bidragande orsak till det här störda och
sjuka, eviga fotandet av katastrofer (Drottninggatan är väl det grövsta
exemplet, men det finns massor av berättelser om folk som kör i snigelfart
förbi trafikolyckor eller stannar till och tar bilder). Dels är det säkert
sensationslystnad – man får en massa klick om man kan visa upp någon sensation
på Instagram och Facebook, skit samma vari sensationen består. Och dels – det
här är rätt viktigt – är en bidragande orsak pressens, framför allt
kvällspressens, ständiga jakt på bilder och på-plats-historier. Hur ofta ser
man inte ”Är du på plats? Vet du mer? Har du bilder?” på kvällspressens
nätupplagor? Typ hela tiden.
Jag mailade till Peter Kadhammar och efterlyste en gnutta
självkritik. Jag skrev att det här hyenaliknande beteendet möjligen kan kopplas
till pressens ständiga uppmaningar om bilder och snabb information om hemska
händelser. Det gäller ju att vara först på ut med senaste nytt. Fort ska det
gå. Och nyheter som tar sig igenom mediebruset ska det vara. Jo då, hr Kadhammar
svarade.
Så här:
Hej,
tack för brev. Om du följer AB så vet du att varken vi eller andra seriösa
medier har för vana att visa närbilder på lik eller brottsoffer.
Det är sant. Han skrev så. Varken mer eller mindre.
Noll självkritik. Noll självinsikt. Noll ansvarskänsla.
Svaret gjorde mig faktiskt rädd.
På riktigt.