”Älska mig för den jag är” sjöng Ainbusk singers för många
år sedan. Populär på bröllop, bland annat. Vårt, till exempel. Den är väldigt
vacker.
Sån här är jag, så här ser jag ut – om du älskar mig får du
ta mig som jag är. Typ.
Det var ju pingst, helgen som gick. Den passerar numera
nästan obemärkt eftersom man skippat annandagen som helgdag till förmån för
nationaldagen (som fortfarande ingen fattar varför man firar). Ett riktigt
nerköp, om ni frågar mig. Den 6 juni infaller mellan varven på en lördag eller
en söndag. Tji ledig dag liksom. Medan annandag pingst alltid infaller på en
måndag. De kunde väl bytt 1 maj mot 6 juni i stället? Det finns ju ändå ingen
arbetarklass längre. Varför ska just de röda ha en alldeles egen dag (en röd
dessutom haha) att propagera för sin politik? Är inte det orättvist mot alla
andra? Så här i rättvisans tidevarv.
Men, i alla fall, pingstafton = bröllop. TV sände direkt
från ett prinsbröllop i England och tidningarna svämmade över av bilder och
filmsnuttar. Det gick inte att värja sig. Men det som fångade min uppmärksamhet
var brudens mamma. Hon var den enda släktingen från brudens sida som närvarade.
Bruden lär ha både pappa och syskon i livet, men av någon anledning var de inte
där. Det är ju det jag säger; blod är inte tjockare än vatten. Det är bara
floskler. De såg lyckliga ut i alla fall. Och det är ju huvudsaken. Äktenskap
går ändå åt fanders i slutänden. Hälften slutar med skilsmässa och hälften med
döden. Om man nu ska vara krass.
Men alltså, vad är det med folk som i princip kräver att bli älskade? Män som slår
kvinnor fördärvade när de vill göra slut. Eller, faktiskt, slår ihjäl sina
kvinnor bara för att de inte älskar männen längre. Människor som nästan slår
knut på sig, som hunden Ådi i serien Gustaf, för att bli sedda och älskade. Skrämmande
och lite sorgligt.
Det finns människor som tycks göra vad-som-helst för att få
kärlek. Stalkare som inbillar sig att förföljandet, mailbombandet och
sms-trakasserierna ska göra dem älskade. Inte för att jag gillar taktiken
spela-svår, men vem älskar en kardborre? Liksom.
Eller vuxna som prompt ska tvinga barn att kramas och
pussas. ”Så ja, ge nu morbror Oskar en kram!” och man mådde nästan illa när man
skulle krama gamla farbröder som luktade unket av snus och gamla kläder. Eller
nyrökta tanter med en maxiflaska hårspray i frisyren. ”Ge tant Ingrid en kram
och tacka för presenten!” och man försökte hålla andan för att inte spy. Hur
många barn har inte råkat ut för det? Jag minns att jag många gånger tänkte: Så
där ska jag aldrig göra med mina barn. Vill de kramas så gör de det. Vill de
inte, så slipper de. Och aldrig ska någon människa, liten eller stor, höra mig
be om att bli kramad eller pussad. Det är sådant man måste göra sig förtjänt
av.
Värst är de vuxna som låtsas bli ledsna när barnen inte
hörsammar uppmaningen ”kom så får jag en kram”. De här vuxna kör antagligen med
samma lipa-teknik vad det än gäller. Jobb, prylar, pengar, människor… Patetiskt.
P-A-T-E-T-I-S-K-T.
”Cry a river, build a bridge and get over it!”
Säger jag bara.