Kjell Bräster - en orädd man |
När jag var liten var jag rätt arg på mina föräldrar för att
de inte kunde greja en storebror till mig.
Det verkade så coolt med äldre bröder som alltid ställde upp
på sina småsyskon; tjejer som sa ”om ni är dumma ropar jag på min brorsa”.
I Kjell fick jag äntligen den där storebrorsan, även om han
i början av vår vänskap hade helt andra planer, men det fick jag reda på långt
senare. Kjell har oftast haft bra koll på när det är läge att blåsa av en jakt.
Kjell hade nära till skratt. Han hade en pricksäker och ibland
rätt elak slags humor och han kunde konsten att leverera en förolämpning och få
den att låta som en komplimang. Kjell hade också nära till ilska, även om
temperamentet blev lite lugnare med åren.
Som vän var Kjell oerhört trofast, han ställde upp på sina
vänner och förväntade sig samma hjälpsamhet och lojalitet tillbaka. Vi hjälpte
varandra genom livshotande sjukdomar (skjutsa och hämta till och från olika
sjukhus), genom separationer och flyttar och stöttade varandra under många år i jobbet.
Han försökte lära mig allt om politiskt rävspel, jag försökte lära honom att montera
Ikea-möbler. Vem av oss som var den sämsta eleven vet jag inte, men jag kan säga att det slutade med att jag fick skruva ihop hans möblemang.
Ibland var vi väldigt oeniga, smällde i dörrar, höjde rösten
eller slängde på luren (på den tiden kunde man slänga på luren). Kjell hade
bestämda åsikter om mycket, om det mesta faktiskt, men kunde respektera andras
åsikter – om än bara till en viss gräns.
Det finns många ord man kan använda för att beskriva Kjell:
Envis - det var därför jag kallade honom Tjalle Tvärvigg.
Principfast, manipulativ - han var en fena på att få folk dit
han ville.
Rolig, allmänbildad, brutalt uppriktig, omtänksam, lite självupptagen.
Dansant men fullständigt omusikalisk fast det krävs väl mer
takt än ton för att kunna dansa – och taktkänsla hade Kjell. Ibland.
Och han var en jävel på att laga mat.
Ska man jämföra Kjell med hans hundar kan man väl säga att
han prickade helt rätt med sin border terrier; liten till formatet, grånad,
lite skäggig och aningen sträv…
Kjell var oerhört sportintresserad och att idag hålla den
sista sammankomsten tillsammans med honom, samma dag som det är final för OS
känns väldigt passande. Kjell var ju en rätt bullrig person, lite stökig och
motsägelsefull så kvällens OS-avslutning i glädje med deltagarna huller om
buller och ett (förmodar jag) spektakulärt fyrverkeri känns riktigt fint, mitt
i sorgen och saknaden.
Världen blir lite tråkigare nu, lite mer färglös.
Och jag
undrar, vem ska jag nu vara förbannad på?