Kjell Bräster till minne

Kjell Bräster - en orädd man

När jag var liten var jag rätt arg på mina föräldrar för att de inte kunde greja en storebror till mig.

Det verkade så coolt med äldre bröder som alltid ställde upp på sina småsyskon; tjejer som sa ”om ni är dumma ropar jag på min brorsa”.

I Kjell fick jag äntligen den där storebrorsan, även om han i början av vår vänskap hade helt andra planer, men det fick jag reda på långt senare. Kjell har oftast haft bra koll på när det är läge att blåsa av en jakt.

Kjell hade nära till skratt. Han hade en pricksäker och ibland rätt elak slags humor och han kunde konsten att leverera en förolämpning och få den att låta som en komplimang. Kjell hade också nära till ilska, även om temperamentet blev lite lugnare med åren.

Som vän var Kjell oerhört trofast, han ställde upp på sina vänner och förväntade sig samma hjälpsamhet och lojalitet tillbaka. Vi hjälpte varandra genom livshotande sjukdomar (skjutsa och hämta till och från olika sjukhus), genom separationer och flyttar och stöttade varandra under många år i jobbet. 

Han försökte lära mig allt om politiskt rävspel, jag försökte lära honom att montera Ikea-möbler. Vem av oss som var den sämsta eleven vet jag inte, men jag kan säga att det slutade med att jag fick skruva ihop hans möblemang.

Ibland var vi väldigt oeniga, smällde i dörrar, höjde rösten eller slängde på luren (på den tiden kunde man slänga på luren). Kjell hade bestämda åsikter om mycket, om det mesta faktiskt, men kunde respektera andras åsikter – om än bara till en viss gräns.

Det finns många ord man kan använda för att beskriva Kjell:

Envis - det var därför jag kallade honom Tjalle Tvärvigg.

Principfast, manipulativ - han var en fena på att få folk dit han ville.

Rolig, allmänbildad, brutalt uppriktig, omtänksam, lite självupptagen.

Dansant men fullständigt omusikalisk fast det krävs väl mer takt än ton för att kunna dansa – och taktkänsla hade Kjell. Ibland.

Och han var en jävel på att laga mat.

Ska man jämföra Kjell med hans hundar kan man väl säga att han prickade helt rätt med sin border terrier; liten till formatet, grånad, lite skäggig och aningen sträv…

Kjell var oerhört sportintresserad och att idag hålla den sista sammankomsten tillsammans med honom, samma dag som det är final för OS känns väldigt passande. Kjell var ju en rätt bullrig person, lite stökig och motsägelsefull så kvällens OS-avslutning i glädje med deltagarna huller om buller och ett (förmodar jag) spektakulärt fyrverkeri känns riktigt fint, mitt i sorgen och saknaden.

Världen blir lite tråkigare nu, lite mer färglös. 

Och jag undrar, vem ska jag nu vara förbannad på?