Det går aldrig...

Ibland hör man människor säga att det är ingen idé. Har man verkligen tappat tron på sin egen förmåga att ändra på saker och ting? Eller är det bara en klen ursäkt för att slippa bry sig?

Rösta? Det är ingen idé. Spelar ändå ingen roll vad jag röstar på.

Säga ifrån på jobbet? Chefen lyssnar ändå inte. Och gör han det blir jag betraktad som gnällig.

Kontakta beslutsfattare i kommunen, på sjukhuset eller i skolan? Ingen som lyssnar på lilla mig, det krävs att jag får med mig fler annars går det inte.

Så där kan det låta.

Men är det sant?

Nope.

Ibland kan även en liten tuva stjälpa ett stort lass.

Eller nåt i den stilen.

Norrtälje kommun.

Som envisats med att köra med slamtömning av avloppsbrunnarna i sommarstugan vecka 1-2 och kräva att vi ska se till att det är skottat. Varje dag. Under två veckors tid. Det är faktiskt inte klokt. Skrev jag till kommunen. Som högaktningsfullt sket i det. Ja, bildligt alltså. Då skrev jag insändare. Till Norrtelje Tidning, till Dagens Nyheter och sedan en debattartikel på WordPress. Och ett brev som tomtägarföreningen skrev under.

Häpp.

I dagarna kom brev från kommunen att man flyttar tömningen till vecka 30.

Smart där.

Det är just under sommaren som folk med sommarstugor är i sina sommarstugor. Och kan se till att skylten SLAM sitter där den ska.

St Görans sjukhus.

Som inte haft någon enda liten koll på vad den regionala cancerstrategin innebär. Att man är skyldig att ge cancerpatienter både kontaktsjuksköterska och individuell vårdplan. Sjukhuset som inte hade ens ett uns koll när min svåger blev sjuk, vare sig medicinskt eller mänskligt. En lång rad olika läkare, vilda gissningslekar vilka undersökningar man skulle göra och dessutom otrevlig vårdpersonal. Riktigt otrevlig och nonchalant. Med undantag av ungefär två personer.

Anmälan till Patientnämnden. Och Socialstyrelsen.

Myndighetskvarnarna mal långsamt, men i veckan kom brev från Inspektionen för vård och omsorg, som numera hanterar klagomål på vården. Döm om min förvåning när både överläkaren och verksamhetschefen inser att de gjort en hel rad tabbar. Att de genomfört en rad förbättringar. Och att de nu infört vidareutbildning för personalen.

Hjälper inte dem som redan drabbats av vanvården, men förhoppningsvis får kommande patienter bättre vård och omvårdnad.

Nog med skryt.

På temat Det går aldrig, kan man ju tycka att det inte borde gå att få ett helt flygplan att försvinna. År 2014 liksom. Men det går tydligen. I dagar har hundratals plan, båtar och människor letat efter det malaysiska planet som bara försvann från radarn. Det borde fanimej vara omöjligt.

Bantningshysterin når nya höjder. Nu säljs en ballong som man ska svälja och som sedan växer i magen så man inte kan få i sig så mycket mat. Funderar igen på att göra allvar av min idé att sälja decimeterlånga bitar silvertejp som bantningsplåster. Sätt över munnen bara. Vill man dessutom sluta röka får man dubbel vinst av att använda tejpen.

Jag kanske kan bli rik? Jippi.

Rättegången mot Oscar Pistorius går vidare. Blade runner, som han kallas, sitter och kräks i rättssalen lite då och då. Någon kanske kan vara vänlig och ge honom ett åksjukepiller? Och tror han ens själv på sin förklaring att han gick ut i badrummet, bröt upp den låsta dörren och sköt mot vad han trodde var en inkräktare? Va?

Vem bryter sig in i ett hus, går in på muggen, tänder lyset, låser dörren och väsnas? Skulle man väl valt ett annat badrum om man blev nödig mitt under ett inbrott?

Expressen listar sju saker som ens vänner på Facebook hatar att man gör. Rolig läsning. Men jag saknade den åttonde grejen; alla som talar om hur mycket de tränat, vad de har gjort, var någonstans och hur många kalorier det kostade. Suck.

I övrigt finns det mycket att bli upprörd över. Stort som smått.

Rysslands bråk i Ukraina.

Nordkoreas ”val” där 100 % av befolkningen gav 100 % av rösterna till sittande ledare.

Abeba Aregawis märkliga äktenskap, medborgarskap och skilsmässa.

De rumänska tiggarnas olika bosättningar runt Stockholm.

Men det får jag säkert skäl att återkomma till senare.

Det som upptar mycket av min tid just nu är ett något udda uppdrag. Eller kanske inte så himla udda, research och kartläggning som mest liknar ett redaktörsjobb men som ska utgöra underlag i en vårdnadstvist.

Alltså.

Emellanåt höjs röster för att män borde protestera mer mot kvinnomisshandel och våldtäkter. På något sätt demonstrera att de flesta män är väldigt anständiga människor som aldrig skulle utöva våld mot vare sig kvinnor eller andra.

På samma sätt skulle jag vilja höja rösten för att kvinnor borde protestera mot att vissa kvinnor försvårar umgänget mellan barn och deras pappor. Kvinnor som utnyttjar den nya lagtolkningen att om skilda föräldrar har svårt att samarbeta, ges den ena föräldern (läs mamman) ensam vårdnad. Bara för kvinnan/mamman att bråka som fan, sätta sig på tvären, ändra alla överenskommelser och gärna dessutom prata illa om pappan och förgifta barnens tankar.

Aha, ser man på, säger tingsrätten då. Föräldrarna har en så djupgående konflikt att det saknas förutsättningar att samarbeta om barnen. Varsågod mamman, nu får du göra vad du vill med era barn. Och du behöver inte säga ett skit till pappan. Du behöver inte ens berätta att du tar barnen med dig och emigrerar.

Ibland skäms man över kvinnosläktet.

Och förfasas över det svenska rättsväsendet.

Ruttet är vad det är.

Ruttet. 

Säger jag bara.