Alla borde få en Britt-Marie

Till världens bästa kontaktsjuksköterska - Britt-Marie

Idag är det Tarmcancerdagen. Inte många som känner till det. Särskilt inte om man jämför med hur många som känner till Rosa bandet och annat som är knutet till bröstcancer. Mars är dessutom tarmcancermånad. I princip helt okänt.

Tarmcancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige, efter bröstcancer och prostatacancer. 6 000 svenskar insjuknar varje år, bara drygt hälften överlever. Det beror på att cancern ofta upptäcks för sent och som med all typ av cancer är överlevnaden sämre om den spritt sig.

Snittåldern på dem som drabbas är 70 år. Det kan förklara varför yngre människor nonchaleras i primärvården. Till och med personer med mycket tydliga och typiska symptom nonchaleras, framför allt om de inte passerat pensionsåldern.

Har man dessa tydliga och typiska symptom när man är runt 40 är man i princip torsk. Ingen allmänläkare kommer på tanken att utreda, enklast är att skylla på stress, för mycket kaffe och taskiga matvanor. Och skriva ut Losec. Fler än en drabbad kan berätta ungefär samma historia.

Nåväl.

Har man som jag en enorm tur, hamnar man efter några års harvande i primärvården på Karolinska Sjukhuset i Solna. Har man dessutom tur som en tok hamnar man hos den i särklass skickligaste kirurgen. KS, som i många andra sammanhang ligger i framkant, hade redan på den tiden kontaktsjuksköterska. Fast hon kallades koordinator. Numera ska alla som får en cancerdiagnos tilldelas en namngiven kontaktsjuksköterska. I mitt fall blev det Britt-Marie. Hon har blivit ett begrepp på sjukhuset. Ska man beskriva den idealiska sjuksköterskan i allmänhet säger man ”som en Britt-Marie”, ska man beskriva den perfekta kontaktsjuksköterskan säger man ”en Britt-Marie”. Det man menar är en kunnig, proffsig, lyssnande medmänniska som guidar patienten genom hela sjukdomsförloppet. Som alltid är nåbar per telefon. Som vet vad man behöver i form av läkemedel, rådgivning och stödsamtal. Som är med vid läkarbesök och som till och med tar en tur runt avdelningen där man ligger efter sin operation Som faktiskt är den som gör att man står ut, att man orkar igenom helvetet. Och som extra bonus, fullständigt obegripligt, kommer ihåg vad man har för personnummer… Florence Nightingale släng dig i väggen!

Nu ska Britt-Marie gå i pension. Min första tanke är; hur ska det gå för alla nya patienter? Förhoppningsvis har KS drillat sina andra kontaktsjuksköterskor i Britt-Maries anda. För, som en läkare sa: ”Alla borde få en Britt-Marie”. Så sant.

På St Görans sjukhus har man nu äntligen fattat galoppen. För något år sedan fanns EN kontaktsjuksköterska. På hela sjukhuset. Inte en enda patient hade en aning om det. Inte läkarna heller. Mina skrivelser till sjukhuset och anmälningarna till såväl Patientnämnden som Socialstyrelsen kanske gjorde ett visst intryck, tänker jag lite malligt när jag läser verksamhetschefens yttrande: ”Bristen i läkarkontinuitet och avsaknad av kontaktsjuksköterska har gjort NNs resa genom sjukvården, både fysiskt och psykiskt, jobbigare än vad som får anses rimligt.”. Precis. Alla sjukhus borde ha en hel stab med Britt-Marior.

Jag hoppas att ”min” Britt-Marie fått den uppskattning hon förtjänar. Att hon fått cred för sitt fantastiska arbete. Jag hoppas också att hennes insatser satt djupa spår i hela verksamheten, som kommer att sitta i länge. Önskar henne en skön tid som pensionär. Det är hon mer än väl värd.

PS

Till alla läsare 60 – 69 år som får hem erbjudande om screening. Nappa på det! Inte så mysigt att gegga med, men absolut värt att genomlida. Tidig upptäckt av tarmcancer förbättrar chanserna att överleva högst avsevärt.