Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

onsdag 9 juni 2021

Skjut en hund!

 Natlamp73.jpg

National Lampoon var en amerikansk tidning som gavs ut under åren 1970  - 1998. Det var ett satirmagasin med mestadels surrealistiskt innehåll, så när nr 7 av tidningen år 1973 var ett ”dödsnummer” var det inte jättekonstigt att omslaget pryddes av en hund med en pistol riktad mot huvudet och texten ”If you don’t buy this magazine, we’ll kill this dog”. I sammanhanget och med tidningens målgrupp kunde kanske även djurvänner se ett litet uns humor, även om det är långsökt.

 I dagarna har tidningen Fokus använt sig av samma koncept. Fokus marknadsför sig som nyhetsmagasin och att då hota med att skjuta en hund om man inte nappar på deras prenumerationserbjudande, ter sig enbart som fullkomligt smaklöst. Att deras politiska reporter, Johan Hakelius, som själv är hundägare ställer sig bakom detta är obegripligt.

 

Jag skrev såklart till Fokus chefredaktör och vd, Jon Åsberg, och framförde mina åsikter. Han svarade typ att jag inte har fattat ett smack. Jag citerar: ”Fokus är en tidning som vänder sig till läsare som är intelligenta, öppna, nyfikna och förmögna att skilja mellan allvar och humor.

 

Se där! Det krävs intelligens, nyfikenhet och en förmåga att uppfatta humor. Egenskaper som jag uppenbarligen saknar. Surprise!

 

Han skriver också att de när de skulle göra detta reklamutskick ”tog fasta på de egenskaper vi förväntar oss bland Fokus läsare”. Bra att veta. Om man inte tycker det är kul att hota med att skjuta en hund tillhör man inte Fokus läsekrets. Med andra ord – den som ogillar annonsen vill man inte ha som prenumerant (för då är man för korkad för att förstå det som skrivs i tidningen).

 

Jag framförde att, utöver det osmakliga i både bildval och text, jag tycker det är ogenomtänkt att använda hot med vapen i tider av ett accelererande skjutvåld i samhället. Åsbergs svarade att den rådande trenden där ”alla formuleringar, ord, bilder och tankar som på något sätt kan få någon att ta illa upp är oacceptabla. Underförstått – och ibland direkt uttalat – den känsligaste eller mest lättkränkta är den som har rätt att sätta ribban för vad som får sägas, eller vad som lämpar sig att skämta om. Det är inte en hållning som Fokus ställer sig bakom.”

 

Hoppla hoppla, så blev man klassad som lättkränkt också. DET är däremot humor.

 

Det spelar ingen roll att reklamutskicket var en bilaga till Grönköpings Veckoblad eller att man från Fokus refererar till annonsen som ”kulturarv”. Inte heller bryr jag mig om att den inte var tänkt att få allmän spridning. Hur kunde de tro det? Landet är fullt av intelligenta, öppna och nyfikna DJURVÄNNER, som i likhet med mig har reagerat mycket negativt och givetvis delat med sig av sin ilska. Jag tycker reklamen är smaklös, upprörande och rent ut sagt skitdålig ändå. 

Det tänker jag fortsätta att tycka. 

Och dessutom inleder jag nu en livslång bojkott av tidningen. 

 

(Det bär mig emot att publicera en bild av reklamutskicket, men min ilska blir mer begriplig om man ser vad som orsakat den.)







 

 

 

 

 

tisdag 25 maj 2021

Längst eller äldst, eller högst?

Svårt att fånga den höga (långa?) busken på bild så jag fotade en tulpan i stället.

 Jo, jag erkänner (igen). Jag är en språknörd. Eller yrkesskadad låter förresten trevligare. Det kan knappast ha undgått någon att jag får otäcka rysningar när folk inte kan skilja mellan var och vart, eller de och dem. Men det finns angenämare saker i språket att fundera över.

 Jag skulle berätta att den ärvda rosbusken som flyttat land och rike runt nu har vuxit till sig rejält. Eller växt till sig? Nu blev jag osäker… 

Nåväl. Den har blivit stor. Om jag ställer mig bredvid den når vi ungefär samma höjd över marken. Jag sa då ”Kolla den har blivit lika lång som jag!” och just som jag sagt det tänkte jag att buskar blir väl inte långa? De blir ju höga. Man frågar liksom inte på Plantagen ”Hur lång blir den här busken?”. Å andra sidan om jag säger att jag är lika hög som rosbusken, blir ju innebörden en helt annan.

 

Samma sak med gamla vänner. Vad säger man om en vän som man har haft sedan barndomen. Det här är min äldsta vän? Fast hon inte alls är äldst i vänkretsen, utan bara har varit min vän länge. Hon är min längsta vän? Stämmer inte heller.

 

Så där kan man hålla på om man är som jag.

Troligen slingrar tankebanorna på det sättet för att inte tänka på en massa hemskheter. Det som händer i Belarus, till exempel. Att en diktator kapar ett passagerarplan på väg från ett EU-land till ett annat för att kunna fängsla en meningsmotståndare! Just som man trodde att det inte kunde bli värre. Och så ska regeringen stötta diktatorn med gigantiska lånegarantier. Som troligen vi skattebetalare får ta notan för vad det lider.

 

Eller kabinbanan som kollapsade i Italien. Den enda som överlevde är en 5-åring, som nu ligger svårt skadad och nersövd. Hur blir hans framtid. Man kan faktiskt börja lipa när man tänker på den lille killen. Samma när man läser om rättegången mot ”lilla hjärtats” biologiska mamma. Den historien gjorde så ont att läsa att jag fick pausa flera gånger. Hur är en människa funtad som kan svälta och droga sitt barn och när flickan till slut dör, linda in henne i trasor och lägga henne under en säng. Det är så makabert att inte ens Tarantino skulle kunnat hitta på det.

 

Och så lille Arvid då, som Expressen skriver om. Han är två år gammal och har under ett års tid haft öronproblem. Efter besök hos sex olika läkare under året kunde något ljushuvud till slut konstatera att han hade en död skalbagge i örat. Stackaren. Efter att ha läst om det kommer jag högst troligen drömma mardrömmar i natt. När jag var liten blev jag ilurad att tvestjärtar (som var det absolut läskigaste jag visste som liten) kryper in i folks öron och lägger ägg. Det var nästan lika otäckt som att det kanske kunde stå vargar och flåsa en i rumpan när man satt på dasset i Småland. Eller att den enormt stora och farliga Kedjegubben skulle komma rasslande längs grusvägen med långa kedjor släpande efter sig. Varför han skulle göra det fick man aldrig någon klarhet i, men rädd blev man. 

 

Min gamla (o)vana att hitta märkliga ord i pressen lever än. Idag hittade jag följande:

Nazistorgie (i en tortyrkammare dessutom!)

Superguiden (om vad man kan göra efter den 1 juni)

Opiatkrisen (knark är en bristvara?)

Äktenskapsfälla (ingen aning faktiskt)

Spotifyavhoppare

 

Nä men i övrigt går vi mest och väntar på det omtalade SMS-et. Det som ska komma 1-2 veckor innan man kan boka tid för sin andra vaccindos. Inte för att jag är så slängd i matte, men Pfizers andra dos ska tas 6 veckor efter den första. Nu är det fem veckor sedan första sprutan… ”Tyst och död är telefon, står där nästan som ett hån…” Och enligt Alex Schulman är det totalt kaos i appen Alltid öppet. När man öppnade för bokningar för 45-åringar kraschade hela systemet. Igen. 

Suck.




 

tisdag 18 maj 2021

Snart...

  Luftrenare och Covid-19 (Coronavirus)

Jag vet. Bloggen har varit satt i pausläge väldigt länge nu, men ett par månader in i pandemin tappade jag sugen. Och författarlusten. Och det mesta andra också för den delen. Skrivuppdragen uteblev, alla pitchar fick nobben och till och med sånt som jag tidigare nästan rynkat på åt hade känts roligare att få sätta tänderna i, än att hamna i detta nästan-vacuum. I mitten av sommaren sa jag ”vilken tur att det här inte inträffade i november, då hade man blivit galen”. Och sedan kom november, läget var oförändrat. Man blev faktiskt galen. I alla fall närapå.

 

Vi hann precis hem från Frankrike förra våren innan landet stängde det mesta. Här hemma stängde man ingenting. Inte började man med tester och smittspårning heller, som så gott som alla andra likvärdiga länder gjorde. Men allt det där vet alla, så jag ska inte svamla mer om det.

 

Högt på floskeltoppens tio-i-topp-lista ligger nu ”ljuset i tunneln” samt ”håll i och håll ut” och alla beslutsfattares företrädare lovar att snart…SNART…ska vi få träffas, kramas, gå på krogen, skrika oss hesa på sportarenor och så vidare. Problemet är att svensken i gemen verkar ha vissa svårigheter med begreppet ”snart”. Varför tror jag det? Jo, vi har för närvarande den största spridningen av coronaviruset i Europa. Virrvantarna på FHM förklarar det med att Sverige ligger så långt norrut och har kallare väder. Men alltså, Finland och Norge ligger väl på ungefär samma breddgrader? Eller?

 

Nåväl, att detta ”snart” har basunerats ut tycks ha gjort att Svenne Banan & co släpper allt vad säkerhetstänk heter (de som över huvud taget haft något) och vimlar runt på stan som om pandemin bara var en ond dröm som nu är över. Hela pensionärsföreningen dräller in på det lokala fiket och beter sig som stressade getingar, familjen Lördagsgodis ockuperar tobaksaffären och antalet galna löpare runt Djurgården tappade jag räkningen på efter ungefär en halvtimmes promenad. Hoppas att försöken att undvika dessa galningars svett, snor och spottloskor lyckades, trots att de passerade på några centimeters avstånd. Inte kan man skälla på dem heller, alla har topz-liknande föremål hängande från öronen. Hade mina reaktioner varit snabbare, kunde jag ha puttat en och annan ner i Djurgårdsbrunnskanalen med ett ”Ojsan, jag trodde inte du var så nära”. Men så gör man ju bara inte. 

 

Jag tänker att om man skulle utföra marshmallows-testet på Sveriges befolkning skulle en övervägande majoritet uppvisa tålamod och konsekvenstänk som en normalbegåvad tvååring. Å andra sidan, när informationen från våra beslutsfattare är så motsägelsefull, ständigt föränderlig och i total avsaknad av logik är det inte så konstigt att det blir som det blir. 

 

Hur är det nu? Får man bara vara åtta personer även om man träffas utomhus? Om det inte är en begravning, för då får man vara 20. Inomhus. Och på en idrottsarena utomhus med plats för tiotusentals får man bara vara åtta, men i ett köpcentrum får man vara i princip hur många som helst. Så ett garden party för 20-22 pers i slutet av maj är no-no, men några dagar senare går det bra att vara 100? För en som är så usel på siffror som jag, är alla de här reglerna och undantagen faktiskt en hälsorisk. Man kan få högt blodtryck och stressmage för mindre. Jag får huka i endräkt i sommarstugan tills vidare, helt enkelt. Och fortsätta med intervjuer per telefon, möten via Zoom och Teams och längta efter reportageresor, konferenser, sammanträden och annat som var en del av arbetslivet för inte så länge sedan. Och glädjas åt att det trots allt dyker upp nya uppdrag. Min senaste uppdragsgivare har en spermabank. Hur det än är så har jag liksom inte långtråkigt.

 

De enda tillfällena när det är lämpligt att byta ut ”snart” till ett ”nu” är när man har något viktigt att göra men som kanske är lite jobbigt. Till exempel hälsa på en nästan bortglömd släkting, ringa en gammal vän, köpa en blomma till sin partner, skicka ett vackert vykort… ja, alla hajar principen. Sånt ska man göra NU. För, som Robban Broberg sa, nu blir ganska snabbt ett nyss

Så sant. 

Och då kan det vara för sent. 

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.