Välkommen!
torsdag 1 september 2022
Det stora Floskelkriget
söndag 26 juni 2022
Lägg ner!
torsdag 28 april 2022
Bra eller dåligt?
Ibland när folk berättar saker för en så undrar jag ”är det bra eller dåligt”. Till exempel ”Du är dig precis lik” eller ”Här ser allt ut som vanligt” och annat i den stilen. Då vet man ju inte om det är bra eller dåligt. Man får välja att se det från den ljusa sidan, tänker jag då och säger ”Tack!”.
Men annars. Alltså, blir man galen på allt man ska betygsätta! Man kan fanimej inte köpa soppåsar utan att man ska lämna ett omdöme. Vissa butiker har till och med tryckknappar när man går ut ”Vad tyckte du om ditt besök idag?” grön, gul eller röd knapp. Typ. Det finns sådana när man passerat säkerhetskontrollen på Arlanda också. Om de inte är borttagna vid det här laget. Kaoset från i påskas tycks hålla i sig så det kanske är onödigt att fråga vad resenärerna tycker när de tvingats köa i ett par tre timmar för att nån jeppe ska röntga ens handväska. Förr i tiden, i den glada ungdomens dagar, skulle man vara på flygplatsen en timme innan avgång. Efter skobombare och andra dårar blev kontrollerna striktare och tiden utökades till två timmar. Efter pandemin då jag antar att flygplatserna gjorde sig av med en massa folk, förväntas man nu infinna sig tre timmar innan flyget ska lyfta. Tur att man inte har bokat tidig avresa i helgen.
Apropå röda och gröna knappar. Gissar att det är lite dålig stämning i S idag sedan Ibrahim Baylan tryckte fel och därmed gav oppositionens förslag majoritet...
Men detta ofog med företag som kräver att man ska lämna ett omdöme. Och inte bara nätbutikerna. Nu ska man även lämna betyg på Pricerunner, Google och Trustpilot med flera. Den sistnämnda har jag haft intressant mailväxling med. De frågar snällt om det är ok att de publicerar ens förnamn i anslutning till det omdöme man lämnat. Joråvisst vassego! Ger man positiva omdömen är allt frid och fröjd, men ve den som har något negativt att framföra. Då krävs det att man BEVISAR att man verkligen handlat i just den butiken. Inte nog med att man lämnat ut både för- och efternamn, man måste också skicka in kopior av sin beställning. Uppgifterna skickas sedan vidare till berört företag OCH ska ligga till grund för beslut om Trustpilot verkligen ska publicera mitt negativa betyg eller ej. Så nu vet vi det. Alla positiva omdömen på Trustpilot KAN vara fejk, för dem är det ingen som kollar. Suck.
Körde Sturegatan genom Sundbyberg i går. Migrationsverket ligger där. Köerna är precis lika långa som för ett par veckor sedan när jag passerade. Hemsk känsla när man inser att man har blivit avtrubbad. Rysslands krig mot Ukraina har nästan blivit vardag, åtminstone för oss som inte drabbas av det direkt. Man har blivit avtrubbad på något sätt. Väldigt obehagligt. Ungefär som alla j-la skjutningar här i krokarna. Man slår upp tidningen på morgonen och tänker ”undrar hur många som blivit skjutna i natt”. Det är helt sjukt att tänka så. Jag vet. Men det hjälps inte. Man vänjer sig vid vidrigheterna vare sig man vill eller inte.
Och dårarna som gick bananas mot blåljuspersonal för att den danska stollen fått tillstånd att bränna koranen. Herregud. Säger jag bara. Får man säga det förresten, utan att någon blir kränkt? Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt (till skillnad från regeringen som numera leker leken vända-på-en-femöring mest hela dagarna) att varför MÅSTE man prompt torgföra sina åsikter på de mest bisarra sätt bara för att man FÅR? Man kommer faktiskt undan med både det ena och det andra, exempelvis limma fast sig i Stockholms mest trafikerade vägkorsning, i yttrandefrihetens namn – eller om man kallar sin civila olydnad för konst – men ändå? Jo, i en demokrati ingår det att man får tycka, tänka och säga vad man vill. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Nej det gör jag inte, för motsatsen är väldigt mycket värre. Och jag är väl för väluppfostrad för att uppskatta provokationer.
Läste en intervju med en presstalesperson från en muslimsk församling (minns inte vilken, tror det var i Malmö). Han var innerligt trött på att hela tiden förväntas ta avstånd från alla brott som begås i islams namn, särskilt som de här unga männen oftast inte är religiöst intresserade i vanliga fall. De bara använder religionen som ursäkt för att bråka. Troligen har knappast någon enda av dem ens läst koranen. Presstalespersonen menade att om det hade funnits fritidsgårdar, fritidsledare och bra skolor hade de här gossarna varit rena dygdemönster. Segregationen i de så kallade utsatta områdena var också en bidragande orsak, menade han. Det finns säkert ingen enkel förklaring till det ursinniga hat som mobbarna riktar mot ambulans, brandkår och polis men alla som uttalat sig tycks ha glömt en sak; föräldrarna. Varför är det ingen som nämner deras ansvar? Bara en stilla undran. (Och OM det verkligen stämmer att även några mammor var ute och kastade sten mot poliserna, då är vi riktigt illa ute.)
Och i dag höjde Åsa-Nisse reporäntan till 0,25 % från att ha varit noll i flera år. Så snart blir bolånen dyrare och med en inflation som rusar värre än värst. Dessutom åker börsen som en jo-jo, men mest neråt så är det nog många som får det jobbigt. Ungdomar med bolån upp över skorstenen och utan sparkapital. Och vi som nu ska gå i pension och ser pensionssparandets stadiga uppgång plötsligt har en kurs som ser ut som en rutschkana. Får vi se ytterligare valårsfläsk med korsdrag i statens plånka, ungefär som med kompensationen till villa- och bilägare för höjda priser?
Kaffe och tomater har blivit skitdyrt.
Kan hr Damberg skicka några spänn, tack?
onsdag 9 mars 2022
Tiga och lida?
Det pågår ett krig. Ett alldeles vedervärdigt krig inte långt från oss. Det kan inte ha undgått någon. Utom en stor del av ryska folket då, som enbart matas med propaganda. Vaknar varje morgon med en klump i magen, öppnar Dagens Nyheter och förväntar mig att läget i världen har blivit ännu värre än i går. Hemska scener som kablas ut dygnet runt och vi, som inte har upplevt krig, kan inte i vår vildaste fantasi föreställa oss hur förfärligt det är. Och inte vet vi hur vi "ska förhålla oss" till det, som man ju ska till det mesta nuförtiden. Vilket inte minst visar sig i en lång rad märkliga reaktioner.
Människor som förfasas över att en person kan be om hjälp med vilken färg hon ska välja på handväskan. I en facebookgrupp som handlar om mode. Vet hut kvinna, det pågår ett krig!
Människor som blir extremt upprörda över folk som har mage att resa på semester och visa upp sina lyckliga barn i skidbacken, på stranden eller vid en glasskiosk. Vet hut människor, det pågår ett krig!
Vi vet det.
Men ska alla andra sluta leva, kramas, äta, älska, skratta och vara lyckliga? Hjälper det på något sätt om vi andra går in i en kollektiv depression? Låser in oss i källaren? Nu, mer än någonsin, finns det väl anledning att just LEVA. För nu vet vi inte om – eller kanske när – det är vårt land som drabbas. Så jag tycker vi ska ta tillvara på varje dag vi får fortsätta att leva i fred. Och uppskatta att vi har det bra; tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i...
Det är lite som när jag var liten och det pågick en svältkatastrof i ett land, den mycket kortlivade staten Biafra i Västafrika. Vuxna människor använde katastrofen som argument för att barn skulle äta upp sin mat. ”Tänk på barnen i Biafra” var en känd fras på sextiotalet. Och alla vi barn undrade hur det på något sätt skulle hjälpa de hungriga barnen att vi åt upp maten som bambatanten hade lagt på våra tallrikar. Jag tror inte att någon tog reda på det. Barn på den tiden var inte så himla ifrågasättande.
En annan märklig företeelse just nu i skuggan av kriget är alla som prompt måste outa hur goda de är. Frågor som ”Var anmäler man att man kan härbärgera några flyktingar?” dyker upp lite varstans i sociala medier. Det är bara att googla, vetja. Men då ser ju ingen annan att man minsann är en generös och god människa. Konstigt nog såg man inte ett enda sådant inlägg 2015. Eller 2016. Just sayin’...
Eller alla ”offentliga” insamlingar via Facebook. Det finns en massa, mycket enklare sätt, att skänka pengar till en hel massa olika seriösa hjälporganisationer. Här kommer tips och länkar direkt till några av dem:
Röda Korset: https://www.rodakorset.se
Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se
UNHCR: https://sverigeforunhcr.se
Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se
SOS Barnbyar: https://sos-barnbyar.adoveo.com/start/TVROaFpHOTJaVzg9/?location=ukraina_ftg
Man ser också en massa privata initiativ till insamlingar av kläder, sängkläder, mat, mediciner, leksaker och så vidare. Hedervärt. Absolut. Jag började själv plocka ihop sådant som jag tänkte att man kan behöva om man har flytt från sitt hem hals över huvud. Det står två flyttlådor på balkongen. Sedan läste jag om vilka problem det ställer till när den här typen av gåvor väller in. Såklart. Om bara 100 000 andra i Sverige tänker detsamma som jag blir ju bara det en ohanterlig mängd prylar att ta hand om, sortera och dela ut. Skickar folk dessutom sådant som butikerna runt gränsen till Ukraina säljer, ställer man ju till det för dem. Om mat, blöjor och annat kommer gratis – vem ska då handla på Biedronka eller Europa SC eller Auchan? Så jag kör flyttlådorna till Stadsmissionen i stället. Och skänker en slant till någon politiskt obunden organisation med 90-konto. Men jag talar inte om hur mycket. Eller till vem/vilka.
Och inte tänker jag ha dåligt samvete för att jag lever heller. Det är förvisso inne att känna skam över en hel massa saker. Till vilken nytta? Bättre att känna tacksamhet över det man har, och över dem man har omkring sig, för mår man gott så gör man gott. Inser man hur rik man faktiskt är, är det lättare att dela med sig.
Gracias a la vida, que me ha dado tanto. Säger jag bara. Lika bra att öva lite spanska inför den planerade resan till Malaga. Om den nu blir av. Man vet ingenting om framtiden, ännu mindre nu än förut. Men just nu tänker jag glädja mig åt att allt är bokat och betalt.
Jo just det, apropå att glädjas. Vi var på Scalarevyn i går kväll. Geniet Henrik Dorsin har skrivit manus till en väldigt aktuell revy, på gammalt revy-maner. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket någon gång förut i hela mitt liv. På riktigt. Gapflabb rakt ut bara. I nästan tre timmar. Johan Ulvesson som kryddburk, Louise Nordals imitationer, en gigantisk mammut som oväntat dök upp lite då och då, superduktiga dansare, skickliga musiker och imponerande sångnummer av Vanna Rosenberg. En helt fantastisk föreställning. Och Dorsins version av Stefan Löfven skrattade jag så hejdlöst åt att jag troligen missade hälften. Om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att bli 108 år. Minst.
Tiga och lida?
Nä.
Bloggintresserade
Om mig
- Lena Heimlén
- Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.