Medan jag funderar över hur många par skor jag ska packa ner
i resväskan och om jag möjligen kommer att hinna måla naglarna i kväll, kommer
bilderna tillbaka på näthinnan. Människor som kämpar för att komma upp på ett
tåg. Människor som motas bort av barska, tigande militärer. Människor som
gråter, skriker, ber för sina liv. Och så bilden av lille Alan. Hans liv blev
bara tre år långt. Han drunknade när hans familj försökte fly från krig, elände
och förföljelse. Ingen kan vid det här laget ha undgått att se bilderna. Och
ingen, jag säger ingen, kan ha undgått att bli djupt berörd. Illa berörd.
Och här står jag och håller i två par skor.
Några säger: det kunde
varit mitt barn. Möjligen, men inte särskilt troligt. Tänk om det varit vår
familj. Ja, tänk om. Och tänk tanken en gång till. Vi är lyckligt förskonade
från krig. Än så länge. Men han var någons barn. Och ingens barn ska behöva
uppleva det helvete lille Aylan och många med honom nu tvingas leva i. Ingen
över huvud taget.
Jag tänker, vad är det som händer i världen. Hur mycket
ondska finns det? Oändligt, som det verkar. Och hur länge ska de oerhört
välbetalda tanterna i farbröderna i EU sitta och huka? Tjafsa om kvoter hit och
dit. Om vems ansvar det ena och det andra är. Om en hel rad fullständigt
onödiga saker, som för vissa tycks vara viktigare än den största
flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.
Och jag tänker, hur var det i Ungern 1956? Vart tog alla som
flydde då vägen? Och alla som flydde undan kriget i forna Jugoslavien? Där man
nu sätter upp stängsel och vakter och bryter mot alla mänskliga principer och
mot alla internationella överenskommelser.
Till slut tänker jag, så skönt att gemene man i mitt eget
land åtminstone i sociala medier visar sin empati. Så skönt att det strömmar in
både kläder, pengar och andra förnödenheter. Det finns en massa organisationer
som tacksamt tar emot det man vill skänka. Och har man råd att lacka naglarna,
dricka ett glas vin, röka, köpa ett par skor på rea, ta en fika på stan eller
köpa en hämtpizza så har man baske mig råd att skänka ett par hundralappar till
människor som inte har mer än kläderna de bär på kroppen och knappt ens det.
Så. Här är några tips:
Läkare utan gränser: http://www.lakareutangranser.se/var-vi-finns/syrien
SOS Barnbyar: http://www.sos-barnbyar.se/sos-nytt/varlden/nodhjalpsprogram-hjalper-drabbade-i-syrien/
Och allra mest tänker jag att om de länder som är med i EU
inte tänker vara med och hjälpas åt i allt detta hemska, då borde de faktiskt
bli uteslutna ur unionen.
Jag lånar bilden från AFP. Jag tror inte någon har något
emot det. Inte om det kan få bara så lite som en enda människa att vakna till.
Och göra något.
På riktigt.