Reclaim the home

Flyttat hemifrån. Igen.

Så var det då äntligen dags att flytta hem igen. Från gamla barndomshemmet (TACK, syrran!). Byggbasen hade garanterat att alla arbeten skulle vara avslutade och lägenheten städad och allt i toppskick i fredags kl 16.00.

Såklart inte den tidplanen höll. Heller. Hyggligt snabbstädad, men verkligen inte färdig.

Men i går gick flyttlassen. Det blev ett par vändor fram och tillbaka, men när vi efter sista lasset stängde efter oss kändes det faktiskt vemodigt. Trots lyckan att kunna återta hemmet. Reclaim som det numera heter på ren svenska. Det betyder att man invaderar något som man tycker sig ha rätt att ockupera; reclaim the streets, reclaim the city och så vidare. Fast vi har ju faktiskt rätt att invadera vårt eget hem. Skönt, men konstigt. Lite som att flytta hemifrån en gång till.

Numera stålsätter vi oss för vilka nya tabbar vi ska upptäcka när vi kommer hem. Inga skåp uppsatta, en massa eldragningar kvar att göra, dörrarna är inte oljade, trösklarna är sneda och spruckna, duschblandaren läcker… Ja, listan är ungefär två A4-sidor lång.

I fredags fick jag frågan: Var vill du ha vattenavstängningen till tvättmaskinen?

Jag: Måste det vara en sån där ful kran?

Rörisen: Dä ä standard.

En sak man kan säga om hela den här soppan att det som verkligen är standard är just de tre orden. Så fort man ställt en fråga, som på minsta möjliga vis kunnat tolkas som ett ifrågasättande, har man fått till svar dä ä standard. Eller möjligen de e standard, beroende på vem man frågat.

Nåväl, den fula kranen är ett måste, så jag svarade: Sätt den gärna där den syns så lite som möjligt. Därefter följde en liten diskussion om var det möjligen kunde vara och rörisen sammanfattade det hela med: Jag sätter den BAKOM tvättmaskinen då, på vänster sida så ni kommer åt den men att den inte är direkt synlig.

Skitbra!

Ja men kolla. Den syns ju nästan inte alls!

Suck.

I morgon ska vi köra hörnsoffan till landet. Familjen växer så det blir större soffa hemma och större soffa på landet. Det skulle vi gjort redan för ett par veckor sedan, men eftersom hela stambytesprojektet är försenat och alla dörröppningar i lägenheten varit inplastade har vi tvingats vänta. Vi får helt enkelt ta semester i morgon, fixa släp redan idag och ställa in soffan där över natten. I morgon kommer Kvalitetsbygg AB tillbaka. Och på tisdag. Och på onsdag. Och på… pja, återstår att se.

Jippi.

Inte.

Men nu vet vi vad det är för "komplicerade arbetsmoment" som försenat hela jobbet. Vi har ju träffat en hel del grannar. Alla berättar om fel som begåtts och som fått rättas till. Sånt tar tid. Både snabbare och bättre att göra rätt från början. Men oerhört svårt för en del. 

Tydligen.

Jag - ett brottsoffer

En schweizerost? Nej, proffsens uppfattning om en korrekt monterad duschvägg...

Visserligen är hela stambyteshistorien skött på ett näst intill kriminellt uselt sätt, men så illa är det väl ändå inte? Nej då. Förvisso upptäckte vi i går kväll att väggarna till duschhörnan var felmonterade, hur man nu kan misslyckas med det. Å andra sidan har vi oräkneliga gånger sagt till varandra ”Hur FA-AN kan man missa något sånt?”. Vi har inte fått något svar på det. Lär aldrig få heller.

Hur noggrann kan man behöva vara? Liksom.

Det räcker inte med ett flertal möten.

Med ett stort antal mejl fram och tillbaka.

Byggbasens egna bilder.

Våra bilder.

Skrivna instruktioner.

Välskrivna avtal.

Monteringsanvisningar.

Det har blivit j-ligt fel ändå. Men det är klart, hantverkare som inte vet skillnaden mellan en ritning och en monteringsanvisning kanske man inte kan förvänta sig något proffsjobb av? Klockan fyra i eftermiddag ska allt vara klart, monterat och städat samt i full funktion. Tillåt mig tvivla.

På onsdag är det besiktning. Ansvarig på Kvalitetsbygg har lagt en lapp i lådan om det. Informationen avslutas med

”Som lägenhetsinnehavare kan man alltid komma med åsikter om utförandet är som förväntat eller ej, men det är alltid besiktningsmannen som avgör om det är godkänt eller ej!”

Komma med åsikter?

Moi?

You bet!

Efter några ganska upprörda telefonsamtal i morse insåg jag till slut det lönlösa i den typen av kontakt och åkte hem i stället. Sista utvägen liksom. Hålla killarna i handen och PEKA. Jag tror det kommer att funka nu. Eller hoppas i alla fall.

På vägen ut mötte jag en av målarna. Han undrade vad jag tyckte om tapeterna på toan.

Jättesnygga, sa jag, det är ju vi som har valt dem.

Jo men tapetseringen, vad tycker du om den?

Frågar man får man räkna med ett svar man kanske inte vill ha, har jag lärt mig.

Mjo, sa jag, på den ena väggen tycker jag att tapeterna sitter snett och fondväggen är snett skuren i båda hörnen.

Insåg raskt att det var dumt sagt och fick ett fräsande ”Det går inte att sätta tapeterna på något annat sätt”.

Nä nä, det är du som är proffset tänkte jag, väl medveten om att vi skulle ha gjort det mycket bättre själva.

Suck.

Eftersom det var bråttom att komma upp i lägenheten parkerade jag på gatan utanför. Trots den hyrda p-platsen har vi löst boendeparkering för två månader (sexhundra spänn) eftersom vi under större delen av detta år har varit ett kringflackande par. När jag kom tillbaka ungefär 45 minuter senare, upptäckte jag att någon gjort en lång repa längs bilens förarsida. Från bakdäcket, över båda dörrarna och fram till främre hjulhuset. Bussigt. Bilen framför var oskadd, men bilen framför den hade liknande skador längs sidan. Kollade reg-numret och fann att bilen tillhör en av våra grannar. Vilken märklig tillfällighet. Ingen av de andra bilarna på gatan hade liknande repor.

Samtal till försäkringsbolaget.

Samtal till verkstan för skadebesiktning.

Samtal till polisen.

- Finns det någon känd hotbild mot dig?

- Haha, skrattade jag, det ska väl vara ett gäng förbannade hantverkare då i så fall.

- Känner de till vilken bil du kör?

- Nä men alltså jag skämtade.

Såna skämt uppskattas inte av farbror polisen som i sträng ton berättade att man ska ta alla hot, även den minsta lilla aning, på fullaste allvar. Det är ju valår i år.

Öh?

Och sen frågade farbror polisen om jag hade några skadeståndsanspråk.

Ja tack, sa jag. Självrisken är på tretusen spänn. Trots att det inte är mitt fel.

Jaha, sa polisen och undrade sen om jag ville ha kontakt med brottsofferjouren eller om jag kunde ta mig igenom detta på egen hand.

Det var ju snällt att fråga, men vad fasen det är en BIL vi pratar om. Visserligen en väldigt bra bil som för två dagar sedan gick igenom besiktningen utan anmärkning, men något direkt trauma kan jag inte påstå att jag upplever av att kärran blivit repad.

Nej tack, sa jag. Och försökte hålla mig för skratt.

Och visst, släppa och gå vidare, som jag skrev i går. Klart jag gör. Det här är inget att gå och älta. Men jag tänker vara väldigt förbannad ett tag först.

Och dricka oanständiga mängder vin i kväll.

Nä, jag bara skojade.

Om vinet alltså. Förbannad tänker jag vara ett tag. 

Släpp och gå vidare

Allt är inte alltid rättvist. Detalj ur målning av Dimitrios Pezouvanis

Gårdagens bild har jag printat och tejpat fast på min bildskärm. ”Livet är för kort för att stressa upp sig över personer som inte ens förtjänar att vara ett problem i ditt liv.” Smaka på den en stund.

Hur illa man än blivit behandlad, hur ledsen man än är och hur tung än sorgen är att bära kommer man förr eller senare till en punkt där man känner att nu räcker det.

Det gäller såklart inte bara det som händer i relationer och i privatlivet. Människor som tjatar och går på även i andra sammanhang blir till slut en pina för hela sin omgivning.

Men släpp det där nu, säger omgivningen. Ibland för döva öron.

Inom rättsväsendet. Har ett ärende prövats i alla möjliga instanser får man till slut lägga ner, hur orättvist man än tycker att det är. Livet är inte rättvist. Släpp och gå vidare.

Uppehållstillstånd. Har ens ansökan prövats, överklagats och prövats igen hela vägen genom rättsapparaten får man vackert hacka i sig, även om man inte gillar att få ett nej. Men icke. Många väljer att bli det som medierna kallar ”papperslös”. Illegal invandrare är väl en mer korrekt benämning? Har man sina papper i ordning, sitt boende och sin försörjning tryggad är det inte särskilt svårt att få permanent uppehållstillstånd. Dessutom finns det massor av svenska tjejer som mot betalning ingår äktenskap för att hjälpa dem som inte har helt legitima skäl att bosätta sig här.

Slussen. Nu cirkulerar en film som råkar (?) ha kommit ut på nätet. Vet inte hur mycket man ska tro på det där med ”råkar”, känt reklamtrick för att få extra mycket uppmärksamhet utan att det kostar något är ju skvaller-knepet – pssst, det här får du ABSOLUT inte säga till någon, men… - ett säkert kort för den som vill sprida en ”hemlis”. Riskkapitalisten Christer Gardell står för finansieringen av filmen. Han bor i Nacka så det är möjligt han kommer att störa sig på en annan miljö om han händelsevis råkar komma till stan med Saltsjöbanan. Men det känns lite som att det är dags att sluta oja sig nu? Att man har fett med stålar (gäller även Benny Andersson) betyder inte alltid att man får sin vilja igenom. Jag tycker det är lite sunt att inte precis ALLT går att köpa för pengar. För en mer nyanserad bild kan jag rekommendera http://www.yimby.se/2014/03/ny-mytfilm-om-slussen_3478.html.

Och apropå Christer Gardell som ju också stack ut hakan och gnällde på Volvos ledning i början av februari. Aktiespararna var inte imponerade av hans argument och avfärdade det hela med att han mest var angelägen att det skulle vända uppåt i hans privata aktieportfölj. Kantänka det. Mycket vill ha mer, som min mamma brukade säga.

Nyheterna i går. Alla kanaler harvar på om skolan. Nu föreslås betyg från årskurs fyra. Vilda protester. Men de som gick i skolan när det inte gavs betyg förrän i åttan säger att det är bra. Inte så kul att bara ha ett år på sig att komma upp till godkänt. Och alla vill faktiskt ha mått på vad man kan? Varför finns det annars en massa quiz och tester i var och varannan tidning? Själv fick jag betyg i trean. Inte tog jag nån skada av det.

SVT hade i går ett inslag om en jättepopulär lärare. ALLA ville gå på hans lektioner. Han var rolig, bra på att lära ut, underhållande och hade höjt alla sina elever till oanade nivåer. Om han hade 10.000 mer i månaden än sina kolleger? Ingen aning, man sa inget om det så han var nog bara normalavlönad. Antagligen är han bara väldigt intresserad av sitt arbete. En skicklig yrkesman helt enkelt. Såna växer inte på trän, minsann.

Men det är dags att släppa det där tjatet om lärarlöner nu va?

På Försäkringskassans kommunikationsavdelning råder svågerpolitik i den högre skolan. En chef har attesterat och betalat ut lön till sin flickvän för en privat resa. Chefen kände till jävssituationen men gjorde ingenting. Han säger dessutom till Expressen att han är ”väldigt stolt över den chefskultur som finns … att vi litar på varandra och inte kör en kontrollregim à la Stalin”. Alltså, det finns faktiskt lägen mellan ”skit i allt” och ”Stalin”. Lite väl släpphänt där.

Och apropå myndigheter. Mitt inlägg i går renderade ett samtal från herr B. ”Tänker du gå vidare med det där eller?” som mer lät som en uppmaning än en fråga.

Mja, okej då. Så jag skrev ett par rader till arbetsmarknadsministerns pressekreterare med en länk till min blogg. Det tog baske mig inte mer än tio minuter så kom svaret:

”Tack för att du hör av dig och delar med dig av dina erfarenheter. Väldigt tråkigt att höra om det där strulet och mottagandet. Jag har skickat din berättelse vidare till Arbetsförmedlingens ledning.” Hoppla. För säkerhets skull har jag kopierat mobilsvar-meddelandet från den förvirrade handläggaren om det skulle uppstå fler oklarheter. Och nu släpper jag den storyn.

Kungaparet är på statsbesök i Lettland och kungen lär ha avbrutit sin hustru när hon berättade om hjälporganisationernas arbete för utsatta kvinnor. Så här lät det, enligt kvällspressen:

- Vi får inte glömma papporna. Vi är viktiga!

Silvia ler och ser att maken har avbrutit henne med glimten i ögat och svarar med samma glimt:

- Jag vet att ni är viktiga, säger Silvia.

Kungen som är avslappnad konstaterar:

- Det är bara mammorna hon pratar om hela tiden, men det är ju vi pappor som behöver stöd, skrattar kungen.

Jag poängterar att kanske även alla morföräldrar?

Kungen nickar ivrigt:

- Oh, ja! De behöver ännu mer stöd, de är det ännu mer synd om hela tiden. De har det så jobbigt, jobbigt.

Och jag som ett tag trodde att kungen höjde sin stämma för jämställdhet mellan män och kvinnor när det gäller vårdnad och umgänge med barnen. Nej, det trodde jag inte. Det hade varit alldeles för seriöst.

Och sen undrar jag varför tidningarna fortfarande, efter typ 40 år, fortsätter att kalla kungaparet för "kungen och Silvia". Skumt.

Nu ska jag återgå till att lyssna på vittnesmålen i den vårdnadstvist jag för närvarande jobbar med. Skrämmande tydligt att vissa vittnen blåljuger, men är man nära släkt med någon av de inblandade vittnar man inte under ed. Det betyder att man kan dra vilka valser som helst. Läskigt.

Arbetsförnedringen

Detta är en alldeles sann berättelse.

I förrgår hade jag ett meddelande i mobilsvar som löd ungefär:

”Hej, det är NN från Arbetsförmedlingen i Jakobsberg. Jag skulle kunna träffa dig i morgon och hoppas att det passar. Alltså, tisdag 25:e på förmiddagen. Hör av dig till mig oavsett.”

Eftersom jag inte har något med AF (som vi i familjen omnämner som Arbetsförnedringen, baserat på egna erfarenheter) att göra över huvud taget struntade jag först i det hela. Sen tänkte jag att den som skulle haft meddelandet kanske skulle råka illa ut om hon/han inte hörde av sig om det planerade mötet. Så jag ringde upp handläggaren. Hon svarade inte, så jag lämnade ett meddelande och berättade vad som hänt.

En timme senare ringer nämnda handläggare upp. Hon har inte lyssnat av meddelandet, men sett att jag ringt. Jag förklarar än en gång vad som inträffat och varför jag hörde av mig. Följande frågor kommer då i rast följd:
- Är jag säker på att jag inte är inskriven på AF?
- Är jag säker på att jag hört rätt på mobilsvar?
- Kan jag kolla meddelandet en gång till?
- Varför ringde jag AF?
- Vad heter jag nu igen?
- Vad har jag för telefonnummer?
- Vilket personnummer har jag?

Någonstans där fräste jag ifrån. Sa att jag inte har tid att dividera med en person som jag över huvud taget inte har någon anledning att prata med. Alls. Om något.

Sen la jag på luren. Handläggaren fattade ändå inte vad jag ville. Och det är ju inte mitt ansvar om den som skulle haft samtalet nu kommer att missa ett viktigt möte, tänkte jag.

Efter en kvart ringde handläggaren upp igen. Hon hade minsann gått igenom sina samtal under dagen och kommit fram till att hon verkligen inte alls hade ringt till mig. Så det så. Hur jag då hade hennes namn, telefonnummer och meddelande i min mobil är en gåta. Och dessutom talade hon om för mig att inget av detta kunde vara sant. Så det så.

Varför jag skulle leta reda på en handläggares direktnummer, ringa och påstå att hon hade ringt och lämnat ett meddelande förblir ett mysterium. Hade hon inte varit så himla gapig och dum hade jag släppt hela grejen. Men nu blev jag arg.

I går ringde jag upp chefen för AF i Järfälla.

Eller försökte i alla fall. AF har numera automatisk växel. Den ska man prata med. Tydligt ska man prata. Så här lät det.

AF: Säg namnet på den du vill prata med.

Jag: Annika Karlsson.

AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.

Jag: JA

AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn. Stämmer det?

Jag: NEJ

AF: Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med.

Jag: Annika Karlsson.

AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.

Jag: JA

AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn, stämmer det?

Jag: NEJ

Ja, så här höll vi på ett bra tag den automatiska växeln och jag. Försökte också med kommandot ”HJÄLP” för att komma till live-växeln men fick bara ett ”Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med, eller säg HJÄLP för att komma till växeln”. Det var faktiskt parodi i den högre skolan.

Det slutade med att jag gapskrattande la på luren.

Och sen undrar dom varför Arbetsförmedlingen har så lågt förtroende hos allmänheten.

Jag är väldigt, väldigt glad att jag inte behöver ha med AF att göra.

Och undrar fortfarande hur det gick för en stackars människan som handläggaren på AF tror hon har kallat till möte.

Men, som syrran sa, man ska antagligen inte bry sig.

Man har ingenting för det i alla fall.