Arbetsförnedringen

Detta är en alldeles sann berättelse.

I förrgår hade jag ett meddelande i mobilsvar som löd ungefär:

”Hej, det är NN från Arbetsförmedlingen i Jakobsberg. Jag skulle kunna träffa dig i morgon och hoppas att det passar. Alltså, tisdag 25:e på förmiddagen. Hör av dig till mig oavsett.”

Eftersom jag inte har något med AF (som vi i familjen omnämner som Arbetsförnedringen, baserat på egna erfarenheter) att göra över huvud taget struntade jag först i det hela. Sen tänkte jag att den som skulle haft meddelandet kanske skulle råka illa ut om hon/han inte hörde av sig om det planerade mötet. Så jag ringde upp handläggaren. Hon svarade inte, så jag lämnade ett meddelande och berättade vad som hänt.

En timme senare ringer nämnda handläggare upp. Hon har inte lyssnat av meddelandet, men sett att jag ringt. Jag förklarar än en gång vad som inträffat och varför jag hörde av mig. Följande frågor kommer då i rast följd:
- Är jag säker på att jag inte är inskriven på AF?
- Är jag säker på att jag hört rätt på mobilsvar?
- Kan jag kolla meddelandet en gång till?
- Varför ringde jag AF?
- Vad heter jag nu igen?
- Vad har jag för telefonnummer?
- Vilket personnummer har jag?

Någonstans där fräste jag ifrån. Sa att jag inte har tid att dividera med en person som jag över huvud taget inte har någon anledning att prata med. Alls. Om något.

Sen la jag på luren. Handläggaren fattade ändå inte vad jag ville. Och det är ju inte mitt ansvar om den som skulle haft samtalet nu kommer att missa ett viktigt möte, tänkte jag.

Efter en kvart ringde handläggaren upp igen. Hon hade minsann gått igenom sina samtal under dagen och kommit fram till att hon verkligen inte alls hade ringt till mig. Så det så. Hur jag då hade hennes namn, telefonnummer och meddelande i min mobil är en gåta. Och dessutom talade hon om för mig att inget av detta kunde vara sant. Så det så.

Varför jag skulle leta reda på en handläggares direktnummer, ringa och påstå att hon hade ringt och lämnat ett meddelande förblir ett mysterium. Hade hon inte varit så himla gapig och dum hade jag släppt hela grejen. Men nu blev jag arg.

I går ringde jag upp chefen för AF i Järfälla.

Eller försökte i alla fall. AF har numera automatisk växel. Den ska man prata med. Tydligt ska man prata. Så här lät det.

AF: Säg namnet på den du vill prata med.

Jag: Annika Karlsson.

AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.

Jag: JA

AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn. Stämmer det?

Jag: NEJ

AF: Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med.

Jag: Annika Karlsson.

AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.

Jag: JA

AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn, stämmer det?

Jag: NEJ

Ja, så här höll vi på ett bra tag den automatiska växeln och jag. Försökte också med kommandot ”HJÄLP” för att komma till live-växeln men fick bara ett ”Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med, eller säg HJÄLP för att komma till växeln”. Det var faktiskt parodi i den högre skolan.

Det slutade med att jag gapskrattande la på luren.

Och sen undrar dom varför Arbetsförmedlingen har så lågt förtroende hos allmänheten.

Jag är väldigt, väldigt glad att jag inte behöver ha med AF att göra.

Och undrar fortfarande hur det gick för en stackars människan som handläggaren på AF tror hon har kallat till möte.

Men, som syrran sa, man ska antagligen inte bry sig.

Man har ingenting för det i alla fall.