Rumpmissar

Varje gång jag är ute och reser förundras jag över hur märkligt en del människor beter sig. Ibland omdömeslöst, ibland också riktigt respektlöst. Som under båtresan längs Seine när en drös kinesiska tjejer i övre tonåren i princip ockuperade utrymmena utomhus på längden och tvären för att få bästa möjliga vinkel på sina selfies. Jag tror inte de uppfattade ett enda ord av vad guiden sa, eller av sevärdheterna längs färdvägen. 

Men bland det märkligaste är ändå alla de som prompt ska tvinga sin nakenhet på sin omgivning. Under sommarens solsemester, förvisso på känd turistort, men ändå en gammal fin stad. Där gick folk mer än halvnakna bland restauranger och butiker, mindre täckta än jag brukar vara vid vår egen insynsskyddade pool. 

Brukar tänka på etikettoraklet, numera bortgångna Magdalena Ribbing, som med en dåres envishet uppmanade folk att inte trycka sina blottade kroppar mot okända medmänniskor. Klä på er när ni vistas på allmän plats, om det inte råkar vara på en badstrand. Men ändå. Även om man ska sola och bada – och inte är naturist – kan man väl skyla sina privata kroppsdelar? 

Det är numera förbjudet i många länder för kvinnor att sola topless. Bara bröst får man ha hemma hos sig. Punkt. Då ter det sig väldigt märkligt att det tydligen är okej att flasha sin nakna akterdel. Det enda som syns (nästan i alla fall) är ett litet snöre mellan skinkorna. Jag undrar vilken funktion det där snöret har? På riktigt. I somras såg man ett antal såna där snörade rumpor, måttligt skylda av någon glest virkad väst/kofta/tröja som inte lämnade något åt fantasin. Tack för den. Mitt i nyllet på uteserveringen. Liksom. 

Rumpor tycks vara en viktig modedetalj nu. Är det hon Kardarshians fel månne? Var det inte hon som drog igång jippot att operera in nån typ av implantat för att få skinkor av rent astronomiska mått? Som om man stoppat två galiameloner i en för liten shoppingkasse. Ungefär. På denna semestertripp har vi sett åtskilliga runda-melon-rumpor inklämda i någon slags träningsbralla, där hela sömmen bak är inkörd i mumindalen. Det ser så himla obekvämt ut, och ingen av oss i sällskapet har lyckats lista ut vad det ska vara bra för. Inte bara obekvämt förresten, det ser faktiskt inte riktigt klokt ut. Hörde jag grinig gammal tant? 

Och om en söm skulle bete sig på det där viset ”i frammen” så kallas det kameltå och är big no-no, så varför är det så okej där bak? 

Så många frågor. 

Så få svar.

Banankontakt

 

Jo jag vet. Det var längesen jag bloggade. Man vet liksom inte var man ska börja oja sig när världen blir alltmer galen för varje dag som går. Det blir mer små irriterade utbrott på facebook (alla sunda människor har väl lämnat twitter antar jag), men det som valsat runt i medierna de senaste dagarna tarvar några reflektioner av mer omfattande art. Bananfobi. Smaka på den. Eller – ja – känn på den. Eller – jo… hur man än uttrycker sig blir det som ett dåligt skämt. Fobier är inget skämt, oavsett vilken slags fobi man drabbats av. 

Själv lider jag av klaustrofobi efter en chockartad upplevelse första gången jag skulle genomgå en magnetröntgen. Väl inklämd i det trånga röret kände jag att jag var tvungen att kräkas och tryckte på larmknappen. Ingen svarade! Det kanske inte tog mer än några sekunder, men instängd och fastspänd med noll spejs runtom kändes det som en evighet innan jag rullades ut, djupandades och fick en spruta med något lattjo i så jag blev väldigt medgörlig. Efter den incidenten klarade jag varken hissar, tunnlar eller andra trånga utrymmen. Det satt i flera år, tills jag bestämde mig för att göra något åt det. Om ens fobi hindrar en från att leva ett vanligt liv är det läge att ta makten över paniken. Har man bara rätt verktyg är det varken svårt eller särskilt tidsödande. 

Det är därför det blir, minst sagt, förvånande när en minister i Sveriges regering använder sin makt till att tvinga alla i omgivningen att banansanera. Ministern lider av bananfobi, har vi fått veta. Och hur hanterar hon denna fobi? Inte alls. Däremot råder bananförbud där hon arbetar, på ställen hon besöker och för besökare hon tar emot. Riksdagshuset, Domstolsverket, konferensrum på diverse ställen och så vidare, överallt där hon vistas ska det inrättas bananfria zoner. Det låter som ett dåligt skämt, men det är helt sant. Snacka om maktmissbruk. 

I och för sig är beteendet helt i linje med mycket annat som försiggår i samhället nuförtiden. Man kräver att omgivningen ska anpassa sig. En massa barn i skolan som ”måste” ha specialmat, inte på grund av allergi utan av ideologiska, religiösa eller hittepå-skäl. Barnmorskor som vägrar utföra aborter. Sjukvårdspersonal som vägrar klä sig i kortärmat. Veterinärer som inte vill avliva djur, hur mycket djuren än lider av sjukdom eller skada. Och alla de, vars högst personliga önskemål inte uppfylls, som anmäler skolor, chefer, arbetsplatser till DO. Om inte JAG får som JAG vill så slänger jag mig på golvet och skriker och sparkar som en trotsig treåring. Bu-hu bu-hu. Liksom.

Statsministern skyndade snabbt till bananfobikerns försvar. Liksom finansministern. En olyckssyster i oppositionen har minsann samma fobi mot bananer. Och Anders Bagge deklarerade raskt att han lider av äppelfobi… Var ska detta sluta? Hur många fobier ska man ta hänsyn till? All frukt kanske kan framkalla panikattacker? Och hur långt ska saneringen sträcka sig, kan man undra. Bannlysa Sean Banan? Censurera Trazan och Banarne? Lägga varningstext på Bananer i pyjamas? Möblera om Ikeas museum så känsliga besökare inte utsätts för tyget ”randig banan”? Bananarama får bara spelas efter att man varnat lyssnarna? Bannlys sökordet bananrepublik? Jag inser att jag kan hålla på hur länge som helst. Nästan i nivå med Johan Glans ändlösa räcka av skämt om ortnamnet Röven. 

Nej men skämt åsido. Ministern har uppenbara problem. Men det ter sig aningen obegripligt hur hon väljer att hantera dem. Lika obegripligt är att Sveriges största parti väljer att slå mynt av veckans sensationella nyhet och håna ministerns fobi med ett synnerligen infantilt inlägg på Facebook. 

Som om inte förtroendet för våra politiker redan är i botten. 

Suck. 

Ska jag säga något om det amerikanska presidentvalet? Annat än att jag inte är förvånad. Fru Harris hade aldrig en chans. Fyra månaders kampanjande med Bidens bagage att släpa på. Och så är hon inte vit. Inte är hon en man heller. Det är tydligen bara såna som får sitta på de högsta posterna. Så blir det som det blir också. 

Om en pajas flyttar in i ett palats blir han inte kung. 

Palatset blir en cirkus. 

’nuff said.