Rumpmissar

Varje gång jag är ute och reser förundras jag över hur märkligt en del människor beter sig. Ibland omdömeslöst, ibland också riktigt respektlöst. Som under båtresan längs Seine när en drös kinesiska tjejer i övre tonåren i princip ockuperade utrymmena utomhus på längden och tvären för att få bästa möjliga vinkel på sina selfies. Jag tror inte de uppfattade ett enda ord av vad guiden sa, eller av sevärdheterna längs färdvägen. 

Men bland det märkligaste är ändå alla de som prompt ska tvinga sin nakenhet på sin omgivning. Under sommarens solsemester, förvisso på känd turistort, men ändå en gammal fin stad. Där gick folk mer än halvnakna bland restauranger och butiker, mindre täckta än jag brukar vara vid vår egen insynsskyddade pool. 

Brukar tänka på etikettoraklet, numera bortgångna Magdalena Ribbing, som med en dåres envishet uppmanade folk att inte trycka sina blottade kroppar mot okända medmänniskor. Klä på er när ni vistas på allmän plats, om det inte råkar vara på en badstrand. Men ändå. Även om man ska sola och bada – och inte är naturist – kan man väl skyla sina privata kroppsdelar? 

Det är numera förbjudet i många länder för kvinnor att sola topless. Bara bröst får man ha hemma hos sig. Punkt. Då ter det sig väldigt märkligt att det tydligen är okej att flasha sin nakna akterdel. Det enda som syns (nästan i alla fall) är ett litet snöre mellan skinkorna. Jag undrar vilken funktion det där snöret har? På riktigt. I somras såg man ett antal såna där snörade rumpor, måttligt skylda av någon glest virkad väst/kofta/tröja som inte lämnade något åt fantasin. Tack för den. Mitt i nyllet på uteserveringen. Liksom. 

Rumpor tycks vara en viktig modedetalj nu. Är det hon Kardarshians fel månne? Var det inte hon som drog igång jippot att operera in nån typ av implantat för att få skinkor av rent astronomiska mått? Som om man stoppat två galiameloner i en för liten shoppingkasse. Ungefär. På denna semestertripp har vi sett åtskilliga runda-melon-rumpor inklämda i någon slags träningsbralla, där hela sömmen bak är inkörd i mumindalen. Det ser så himla obekvämt ut, och ingen av oss i sällskapet har lyckats lista ut vad det ska vara bra för. Inte bara obekvämt förresten, det ser faktiskt inte riktigt klokt ut. Hörde jag grinig gammal tant? 

Och om en söm skulle bete sig på det där viset ”i frammen” så kallas det kameltå och är big no-no, så varför är det så okej där bak? 

Så många frågor. 

Så få svar.

Banankontakt

 

Jo jag vet. Det var längesen jag bloggade. Man vet liksom inte var man ska börja oja sig när världen blir alltmer galen för varje dag som går. Det blir mer små irriterade utbrott på facebook (alla sunda människor har väl lämnat twitter antar jag), men det som valsat runt i medierna de senaste dagarna tarvar några reflektioner av mer omfattande art. Bananfobi. Smaka på den. Eller – ja – känn på den. Eller – jo… hur man än uttrycker sig blir det som ett dåligt skämt. Fobier är inget skämt, oavsett vilken slags fobi man drabbats av. 

Själv lider jag av klaustrofobi efter en chockartad upplevelse första gången jag skulle genomgå en magnetröntgen. Väl inklämd i det trånga röret kände jag att jag var tvungen att kräkas och tryckte på larmknappen. Ingen svarade! Det kanske inte tog mer än några sekunder, men instängd och fastspänd med noll spejs runtom kändes det som en evighet innan jag rullades ut, djupandades och fick en spruta med något lattjo i så jag blev väldigt medgörlig. Efter den incidenten klarade jag varken hissar, tunnlar eller andra trånga utrymmen. Det satt i flera år, tills jag bestämde mig för att göra något åt det. Om ens fobi hindrar en från att leva ett vanligt liv är det läge att ta makten över paniken. Har man bara rätt verktyg är det varken svårt eller särskilt tidsödande. 

Det är därför det blir, minst sagt, förvånande när en minister i Sveriges regering använder sin makt till att tvinga alla i omgivningen att banansanera. Ministern lider av bananfobi, har vi fått veta. Och hur hanterar hon denna fobi? Inte alls. Däremot råder bananförbud där hon arbetar, på ställen hon besöker och för besökare hon tar emot. Riksdagshuset, Domstolsverket, konferensrum på diverse ställen och så vidare, överallt där hon vistas ska det inrättas bananfria zoner. Det låter som ett dåligt skämt, men det är helt sant. Snacka om maktmissbruk. 

I och för sig är beteendet helt i linje med mycket annat som försiggår i samhället nuförtiden. Man kräver att omgivningen ska anpassa sig. En massa barn i skolan som ”måste” ha specialmat, inte på grund av allergi utan av ideologiska, religiösa eller hittepå-skäl. Barnmorskor som vägrar utföra aborter. Sjukvårdspersonal som vägrar klä sig i kortärmat. Veterinärer som inte vill avliva djur, hur mycket djuren än lider av sjukdom eller skada. Och alla de, vars högst personliga önskemål inte uppfylls, som anmäler skolor, chefer, arbetsplatser till DO. Om inte JAG får som JAG vill så slänger jag mig på golvet och skriker och sparkar som en trotsig treåring. Bu-hu bu-hu. Liksom.

Statsministern skyndade snabbt till bananfobikerns försvar. Liksom finansministern. En olyckssyster i oppositionen har minsann samma fobi mot bananer. Och Anders Bagge deklarerade raskt att han lider av äppelfobi… Var ska detta sluta? Hur många fobier ska man ta hänsyn till? All frukt kanske kan framkalla panikattacker? Och hur långt ska saneringen sträcka sig, kan man undra. Bannlysa Sean Banan? Censurera Trazan och Banarne? Lägga varningstext på Bananer i pyjamas? Möblera om Ikeas museum så känsliga besökare inte utsätts för tyget ”randig banan”? Bananarama får bara spelas efter att man varnat lyssnarna? Bannlys sökordet bananrepublik? Jag inser att jag kan hålla på hur länge som helst. Nästan i nivå med Johan Glans ändlösa räcka av skämt om ortnamnet Röven. 

Nej men skämt åsido. Ministern har uppenbara problem. Men det ter sig aningen obegripligt hur hon väljer att hantera dem. Lika obegripligt är att Sveriges största parti väljer att slå mynt av veckans sensationella nyhet och håna ministerns fobi med ett synnerligen infantilt inlägg på Facebook. 

Som om inte förtroendet för våra politiker redan är i botten. 

Suck. 

Ska jag säga något om det amerikanska presidentvalet? Annat än att jag inte är förvånad. Fru Harris hade aldrig en chans. Fyra månaders kampanjande med Bidens bagage att släpa på. Och så är hon inte vit. Inte är hon en man heller. Det är tydligen bara såna som får sitta på de högsta posterna. Så blir det som det blir också. 

Om en pajas flyttar in i ett palats blir han inte kung. 

Palatset blir en cirkus. 

’nuff said.

Humor?

Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju. Om det stämmer kommer jag att bli jättegammal. 

Jag kan se komik i väldigt mycket och tur är väl det när världen ser ut som den gör. 

Mycket som händer skulle man bara vilja sätta sig ner och lipa åt, men vad hjälper det? 

 Sen är ju humor väldigt individuellt; vi skrattar åt helt olika saker. Buskis har jag aldrig begripit mig på, tycker bara det är pinsamt. Folk som snubblar skrattar jag i vuxen ålder fortfarande åt, Gösta Ekmans Papphammar till exempel. En del barnfilmer tycker jag är så roliga att jag skrattar mig hes, men på helt fel ställen enligt Viktor 10 år. ”Varför skrattar du nu? Det där är ju inte roligt!” och jag får förklara att vissa scener är vuxenroliga (Dumma mej-filmerna). Kort sagt, vi har helt enkelt olika humor. 

 Att däremot försöka skyla över en elakhet med att säga ”men det var ju bara på skoj” är inte okej. Eller ett ”du är så himla känslig” eller ”har du ingen humor” efter att ha fällt kommentarer som ”gu’ vilken stor näsa du har” eller ”fanns inte de där skorna i nån annan färg” eller ”den där var väl inte så himla klädsam” och liknande. Inte kul. 

 Många mobbare försöker komma undan med att skylla på den mobbades brist på humor. Och det är klart, när mobbaren (smal som en anorektiker) tar på sig en något storväxt klasskamrats kläder och utför en fuldans i gympans omklädningsrum och alla garvar, utom just den mobbade, kanske det kan tolkas som att den mobbade inte har någon humor… 

 Apropå mobbning. Kollade melodifestivalen i lördags. Det twittrades en hel del elakheter efteråt kunde man konstatera. Har inte kollat på åratal, men nu när barnbarnsgenerationen tittar gäller det ju att försöka hänga med. Först ut en tjej iklädd svarta underkläder, skrevande i närbild och dansare som juckade i takt. Då kände jag mig gammal och pryd. Sedan var det en Big Bird-liknande tjej (men i rosa fluff) som sjöng en riktigt trallvänlig låt men när Hollywood-frun leddes in på scenen åkte skämskudden fram. I won’t shake, sjöng hon. Och det stämde faktiskt. Jag har sett vandrande pinnar röra sig mer graciöst. Men självförtroendet är det inget fel på, hon sa dagen efter att många förmodligen var besvikna att hon inte gått direkt till final. Tvärtom, om nån frågar mig. Sen fick hon besök av Kronofogden som la beslag på diverse dyra smycken och märkeskläder. Hon är skyldig fogden drygt sexhundra papp, eftersom hon cashade in barnbidrag och vård av mamma-bidrag och jag vet inte allt från Försäkringskassan medan hon bodde i USA. Aja baja. Men hon tänker minsann inte betala, för hon VAR faktiskt i Sverige under de åren. Att tv-serien med henne spelades in i USA under samma tid viftar hon bara bort som något högst oväsentligt. 

 Apropå bidrag. Radioprogrammet Kaliber avslöjar att Elöverkänsligas riksförbund får omkring 1,7 miljoner kronor i bidrag från staten. Varje år. För en hitte-på-diagnos! Det är ju helt befängt! Varför ska skattepengar gå till de där foliehattarna? De får dessutom verksamhetsstöd till sina lokalavdelningar och det finns till och med kommuner som bekostar ”elsanering”! Ring kommunen bara, så kommer de och sätter upp nya folietapeter. Alltså, de här människorna är sjuka på riktigt, de får utslag och röda ögon och andnöd och en massa symptom som säkert är jättejobbiga. Men de har ingenting med el att göra. Det är vetenskapligt bevisat. Det som utlöser reaktionerna är när de TROR att det finns något elektriskt i närheten. 

 Apropå foliehatt. Det är kul att kolla hur folk klär sig på olika galor. Jag fattar att tidningarna visar de mest spektakulära stilarna och det är väldigt kul att se hur olika man tycker. (”Nakenklänningar” är inte i min smak.) Svensk kvällspress har uppenbarligen ”experter” som tycker på tvärs mot övriga världen. De som hamnade på internationella Sämst-klädda-listan har nästan genomgående fått fem getingar/plus här hemma. Komiskt. En sak jag inte fattar är varför så många envisas med att klä sig i svart. 

Jättefestligt. 

Inte. 

 Och Edward Blom erkänner att han har smakat hund i Vietnam. Det där med att äta hundkött poppar upp med jämna mellanrum. Under min tid som mediachef på kennelklubben fick jag en gång en arg reporter från Aftonbladet på halsen. Just om vad organisationen tycker om att man äter hundkött i Kina. Jo, sa jag, det kan inte gärna vi ha någon åsikt om, det äts ju saker i olika länder som är helt fel att äta i andra. Däremot tycker vi att sättet man håller hundarna faktiskt är djurplågeri. Reportern envisades med att tjata om själva ätandet och jag höll fast vid den officiella åsikten att det inte är upp till SKK att lägga några värderingar på det. Jag fick en direkt fråga om jag skulle kunna tänka mig att äta hundkött. Nej, det är inget jag skulle varken beställa på krogen eller tillaga hemma. Men, sa den envise, om du serverades hundkött utan att veta vad det var skulle du äta det då? Alltså, om de som bjöd sa att det var hundkött skulle jag inte äta det men om det serverades en anonym köttgryta vet jag inte, svarade jag. Gissa vad rubriken blev dagen efter… suck. 

 Och gissa varför jag inte skriver för kvällspressen.

Men ibland blir layouten ganska dråplig. Tycker "alla" utom de inblandade...

Se upp!

 

Nej men det är väl hög tid att börja blogga igen? Inser att jag hade glömt hur roligt det är att oja sig över småsaker. De stora sakerna orkar man knappt ta in, även om vi såklart har en (halvhjärtad) plan för vad vi gör om det blir krig. Jag menar, om Trump vinner i höst kan man väl nästan räkna med att det blir världskrig. 

Nåväl. Vadå se upp? Jo, jag har åkt en del kommunalt på senaste tiden. Tunnelbana framför allt. Det är nya vagnar nu, längre och med plats för fler (stående) så man har god uppsikt över sina medpassagerare. Av alla som satt i min låååånga vagn var vi tre (3!) som inte var uppslukade av våra telefoner. Två indiska damer som pratade med varandra (vad är oddsen för att få se folk prata med varandra nuförtiden?) och så jag som satt och såg mig omkring. Jag kunde säkert ha uppfattats som en psykopat, om någon hade tittat på mig i stället för i telefonen vill säga.

 

Vad har hänt med mänskligheten? Har alla glömt hur man umgås? Pratade med en ung man häromdagen som har haft ett jobb på en försvarsanläggning. Där får personalen inte ta med sina mobiltelefoner, så vad hände när de hade rast? 

-       Fasen så trevligt vi hade i byggfutten, sa den unge mannen. Vi snackade och garvade och spelade skitgubbe.

Ser man på. Som den där vitsen som cirkulerade för ett tag sedan; ”Jag blev av med min mobil ett par dagar så jag var tvungen att umgås med min familj. Det visade sig att de är riktigt trevliga människor.”

 

Såg på perrongen också en mamma med ett litet barn i en sittvagn. Mamman satt och glodde i sin telefon, den lilla knodden satt och kollade på en ipad. Båda var strängt upptagna av sitt. Nu vet jag i och för sig inte varför de satt så där, avskärmade från varandra. De kanske hade lekt och stojat och pratat hela dagen och behövde lite paus. Man måste ju inte se allt som något negativt.

 

Apropå social inkompetens. Läste häromdagen att det blir allt fler singelhushåll. Och i förra avsnittet av Jag och min far – Uggla & Uggla, pratades det om det allt vanligare fenomenet att kvinnor skaffar barn (skaffar barn! Alltså, finns det ett deppigare uttryck?) på egen hand via insemination. De intervjuade kvinnorna tyckte det var en alldeles lysande idé, för då slapp de ju tjafsa med en annan förälder om barnuppfostran och annat. De sa så. Man skulle ju kunna se fördelarna med att barn har två föräldrar också, delat ansvar, delat VAB-ande, delade kostnader… 

 

Jag har tänkt mycket på de där i tunnelbanan. Nu finns det ju inte så mycket att titta på när man åker under jord, men samma fenomen syns vid busshållplatser, på tåg, på krogen ja i princip överallt där människor står stilla. Eller sitter. På en parkbänk. Gärna med lurar över öronen. Där det finns massor att både se och höra. Vet man över huvud taget hur den riktiga världen ser ut och låter? Årstidernas växlingar. Medmänniskorna. Lyft blicken! Har man lust att skrika. Sluta kolla på de där stajlade bilderna och filmerna som folk lägger upp på sociala medier för att visa upp perfekta liv. 

 

Jo, ibland känner jag mig väldigt gammal och grinig och att jag har framtiden bakom mig, trots att jag är barnsligt förtjust i ny teknik och nya prylar.

Men jag tänker fortsätta sitta still utan att kolla i min telefon. 

Som en psykopat.