Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 25 mars 2013

Semesterbetraktelser II


"Hatten" i mitten av bilden. Dolly ligger och solar till vänster.

Jag lovade ju att berätta om Dolly, Betjänten och Hatten. De utgjorde ett illustert sällskap på vårt hotell. Dolly fläkte oblygt ut sig, endast iklädd snörtrosor. Och då menar jag verkligen FLÄKTE ut sig. Att vi döpte henne till Dolly är en lång historia som alla som såg tv-programmet KRYZZ förstår. Programledarna hade ett stående skämt om Dolly Parton och kallade henne ”pansargeneral Pattons fru” och skrattade hjärtligt. Tyskan Dolly på Lanzarote hade inte behag som på något sätt påminde om Dolly Partons, men hon visade stolt upp dem i hela sin hängande prakt för alla runt poolen. Behagen oräknade, påminde hon nog mer om pansargeneralen själv. Dolly var av svårbedömd ålder, men gissningsvis närmare 70. Och barsk.
Dollys flickvän (nåja flick- och flick- men ändå) var i samma ålder men något mer mån om sina medmänniskor. Hon behöll baddräkten intakt och höll sig mest i skuggan. Dessutom hade hon en särdeles ful hatt, en ljusblå virkad sak som i mindre format hade gjort sig alldeles utmärkt på en flicka i tvåårsåldern. Hon fick därför namnet Hatten.
Att kalla någon för Bögen kan säkert generera en anmälan till DO. Där ägnar man sig åt att utkräva skyhöga skadestånd för de mest märkliga händelser, enligt en artikel i helgens DN. Så trots att han dels är landsman med Dolly och Hatten och dels att vi aldrig sa det högt, bytte vi raskt namn på honom till Betjänten. Hans sexuella preferenser är dessutom tämligen ointressanta, liksom andra människors är det. Nåväl. Betjänten skred tidigt om morgnarna ut och ställde i ordning solsängarna till sig, Dolly och Hatten.
Tre solstolar i perfekt vinkel mot solen.
Ett parasoll.
Två vanliga stolar.
Två små bord.
Vissa morgnar fick han jobba längre än andra för att få ihop det perfekta möblemanget. I synnerhet morgonen efter att de varit på bilutflykt hela dagen. Andra hotellgäster hade då haft fräckheten att flytta på sällskapets noga ihopsamlade pryttlar! Kan man tänka sig. Man kunde riktigt höra Betjänten muttra fula, tyska svordomar över de uppenbara klavertrampen. När väl alla möbler var på plats vidtog BÄDDANDET.
Ett stort blått badlakan utbrett över varje solsäng.
En mindre handduk vid huvudänden.
Dollys bok på sängen längst till vänster.
Hattens solskyddskrämer på sängen i mitten.
Betjäntens egna saker hamnade växelvis på stolarna, borden och den tredje solsängen.
Dagarna tillbringade han sedan med att flytta på parasollet, dra in Hattens solsäng i skuggan, smörja Dollys röda axlar, hämta förfriskningar eller underhålla andra tyska hotellgäster. Allt mer högljutt ju längre dagen led. Skämten tycktes också bli fräckare framåt eftermiddagarna. Han kunde sno Dollys bh runt huvudet och posera oblygt. Han berättade historier som var hysteriskt roliga, om man nu ska gå efter de bullrande skrattsalvor de framkallade. Gissningsvis var det humor under-bältet av gesterna att döma. Damerna runt poolen visade inte samma ohöljda uppskattning, de nöjde sig oftast med att le artigt. Dolly rörde inte en min.
Det enda vi inte såg Betjänten göra var att fläkta damerna med ett stort palmblad. Vi hade inte blivit ett dugg förvånade om han hade gjort det.

Till efter-semestern-betraktelserna hör förvåningen över vad Dagens Nyheter numera ägnar stort utrymme åt. De papperslösa och tiggarna. I helgen en stor artikel om de rumänska tiggarna som i organiserad form transporteras från sina oerhört fattiga hembyar till olika svenska städer för att tigga ihop pengar både till sig själva och till den som i Sverige organiserar tiggandet. Arma människor. Har det eländigt i hemlandet. Men jag undrar än en gång, ska vi hjälpa alla människor som det är synd om? Och i så fall; finns det inget bättre sätt än att de ska tvingas sitta utanför tunnelbanan insvepta i en landstingsfilt och sträcka fram en pappmugg? Och vad har hänt med vår tidning? Om de inte lägger om sin kvällstidningsjournalistik säger vi snart upp den.

I helgen skrev man också om Tobias Billström. Man tyckte att drevet gått hårt åt honom, att man haft för stort fokus på hans synnerligen klantiga uttalande om dem som gömmer papperslösa samt att man inte skulle glömma allt bra han åstadkommit. Alltså ursäkta, men det var väl i alla fall DN som publicerade de synnerligen klantiga uttalandena. Och drog igång drevet. Va!?

Efter-semestern-betraktelse 2.
Med ännu större förvåning noterar jag hur människor reagerar när de får höra om sina medmänniskors svårigheter.
När någon säger ”min man har blivit svårt sjuk” eller ”min dotter har råkat ut för en bilolycka” eller ”min fru gick bort nyligen” så är den absolut vanligaste reaktionen att omgående börja berätta något om sig själv. Typ ”min granne har fått en hjärntumör” eller ”min mans kusins pappa dog på julafton” eller ”våra två marsvin dog med en veckas mellanrum” eller nåt liknande.
Hur kommer det sig?
I allsindar?
Sånt kan man fundera länge över.



onsdag 20 mars 2013

Nu ska hela rasket rivas

Adjö badrummet
Goodbye gästtoan





















Alla som följt bloggen ett tag vet hur kämpigt vi hade det med badrumsrenoveringen. När allt sedan var klart kunde vi dra en lättnadens suck, det blev till slut (nästan) som vi tänkt oss. Det tog otroligt lång tid. Det var riktigt obehagligt mellan varven, i synnerhet som projektledaren Peter är en minst sagt labil person. Strax efter att badrummet var klart insåg vi att wc-stolen på gästtoaletten troligen snart skulle gå i småbitar, så då renoverade vi där också.

”Jaha” sa moster för ett tag sedan ”nu är ni väl ändå färdiga i lägenheten”. Jodå, det är bara ett nytt golv i hallen som ska in, annars kan vi gå här och trivas och inte behöva göra ett vitten.

Trodde vi ja.
I kväll har styrelsen kallat till extra årsstämma. Här ska stambytas.
Bevars.
Men vänta nu, kollade inte vi upp det där med stambyte innan vi köpte lägenheten?
Jovisst. Vi kollade, dubbelkollade och trippelkollade. Både med styrelsens utsedda representant och med mäklaren. Flera gånger.
”O nej, här blir inte tal om något stambyte på många, många år än” blev svaret.
Kan det verkligen vara möjligt, undrade vi misstänksamt. Huset är ändå byggt 1957.
”Jaa då, det finns inte på kartan att vi behöver stambyta. Stammarna är spolade, filmade och så otroligt välskötta.”
Vad gör man? Litar på den som sa’re?
Jovars. Men för säkerhets skulle ringde vi föreningens ordförande. Han var inte lätt att få tag på men när han väl svarade i telefonen hänvisade han till styrelsens kontaktperson vid försäljningar.
Ja men då så. Då kändes det ju säkert att investera några hundra tusen spänn.

När brevet om årsmötet och stambytet damp ner som en bomb i brevlådan begärde vi ett möte med styrelsen. Man vill liksom inte ta upp årsmötestid med sånt som bara berör en själv.
”Det är sex år sedan jag köpte lägenhet här och det har pratats om stambyte ända sedan dess” sa en av styrelseledamöterna lite halvsurt. Samma person som var ordförande då vi köpte lägenheten. Hm.
En annan ledamot sa att firman som ska få totalentreprenaden kommer inte att vilja ta ansvar för att koppla nya rör till ett badrum som någon annan gjort. Våtrumsintyg eller ej. Gjort enligt konstens alla regler, spelar ingen roll.
En tredje ledamot sa att vi kanske kan få viss kompensation för att allt nu måste göras om, men vi kan verkligen inte räkna med att få hela summan tillbaka.
”Ni får nog ställa in er på att allt måste rivas.”

I kväll ska årsmötet fatta beslut. En investering på sisådär 16 miljoner. Inte en enda kalkyl har vi fått. I princip ingen information alls faktiskt. Jo, att det kommer att bullra och damma som fa-an har vi fått veta. Att det kommer att sättas upp duschar i bodar på gatan har vi också fått veta. Känns inte så himla genomtänkt, särskilt som stambytet ska påbörjas i höst och avslutas nästa sommar. Mesta delen av arbetena kommer att utföras under årets kallaste period. Alla som är sugna på att springa ut i snöyran för att duscha eller gå på muggen räcker upp en hand. Vi kommer inte att kunna tvätta på ungefär nio månader har vi också fått veta. Och hur jag ska kunna arbeta i den miljön vete fåglarna.

Behöver jag säga att jag fick ont i magen?
Inte nog med alla pengar som vi härmed slängt i sjön. All tid vi lagt ner på ritningar, materialval, planering, inköp… Det kommer definitivt inte att bli lika snyggt som nu. Vi kommer inte att få behålla vare sig duschväggar, blandare, handfat eller wc-stolar. Allt ska bort.
Det är faktiskt inte riktigt klokt.
Inte ur en enda synvinkel är det riktigt klokt.
Behöver jag säga att jag har kontaktat en bostadsjurist?
Fortsättning följer…


tisdag 19 mars 2013

Semesterbetraktelser

Det är INTE tillåtet att boka solstolarna. Eller hur...
Varje gång jag reser utomlands är det några saker som alltid fascinerar mig. När svenskar ska fylla ett flygplan, till exempel. Ingen annanstans har jag upplevt samma idiotiska beteenden. Man rusar fram till disken där boarding-kortet ska avlämnas, rusar ut till flygplanet för att på andra sidan dörren växla till Luciatågstempo. Man skrider fram längs mittgången med blicken riktad ömsom mot den lilla lappen där ens sittplats framgår, ömsom mot numreringen strax under hatthyllorna. Drabbas alla av demens när de äntrat planet? Det sittplatsnummer man tilldelades när man checkade in ändras liksom inte under väntetiden på flygplatsen. Och tempoväxlingen sedan; från rena tjurrusningen till det spöklika skridandet. Jag fattar inte.

Sedan, när man väl hittat sittplatsen, stannar man i mittgången. Kränger av sig ytterkläderna, funderar en stund på om man ska lägga sitt alltför stora handbagage i hatthyllan eller om det får plats under stolen framför. Men då får man sämre plats för fötterna. Å andra sidan kanske man behöver något i handbagaget och om det då ligger i hatthyllan blir det jättejobbigt att hämta.
Så där håller de på. Svenskarna.
Ända tills kabinpersonalen får tokspel och ber folk kliva åt sidan och släppa fram alla som står bakom och trampar. Då ser sig svensken förvånat omkring. ”Va!? Finns det en värld utanför min skalle?” ser svensken ut att tänka. Lite halvförbannat så där. Bli störd mitt i De Tunga Beslutens ögonblick.

På 1970-talet när jag började resa charter vägrade jag applådera efter landning. Varför klappa i händerna när piloten gör det han ska? Liksom. Det var nästan alltid en han som var pilot på den tiden. Döm om min förvåning när en relativt stor skara charterresenärer applåderade förra veckan då vi tog mark på Lanzarote. Fortfarande! Fattade de inte ironin i filmen Sällskapsresan?

Skillnaden mellan dagens charter och sjuttiotalets är att nu får man själv checka in på hotellet. Förr i tiden följde alltid en reseledare med och skötte utdelningen av nycklar. Nu släpps man av en bit från hotellet och får göra resten på egen hand. Funkar för mig. Funkar mindre bra för pensionärsgänget årgång äldre som inte kan engelska. Var väl antagligen därför de valde charter. Och ett boende nära restaurang Viking. Med svensk husmanskost och bryggkaffe.

Något annat som inte tycks förändras är livet kring poolen. I varenda hotellbroschyr står det att det inte är tillåtet att boka solstolarna. Och vid varenda pool smyger gästerna omkring i gryningen och lägger ut badhanddukar, tidningar och solskyddsmedel. Några av dem gör halvhjärtade försök att se ut som om de tagit en simtur, andra plaskar pliktskyldigast med ena foten vid badstegen och torkar av sig på badhandduken. Det kan väl inte räknas som att boka stolen? Man har ju faktiskt badat. Minsann.

Mina fördomar om tyska resenärer får sig alltid ett extra lager vid varenda resa. Oavsett om man besöker en camping på Öland, en stugby i Dalarna eller ett hotell på Kanarieöarna. De är högljudda. De tar med sig pic-nic från frukostbuffén. Och de tar plats. Det är väl ingen tillfällighet att nationalsången börjar ”Deutschland über alles” eller att Volkswagen kallar sig ”Das Auto”…
Solar toppless gör de också, både damerna och herrarna. Spelar faktiskt ingen roll om man har schyssta köpepattar eller slitna, hängande raggsockor – vissa saker lämpar sig inte i sociala sammanhang. Och det var inte för att Dolly (vi döpte henne till det, jag återkommer om varför i ett kommande inlägg) var 70+ och säckig; snörbikini utan överdel är faktiskt ingen hit ens på en vältrimmad snygging.

Berättelsen om Dolly, Bögen och Hatten kommer inom kort.

Förresten. Lena Mellin skrev i går i Aftonbladet om regeringens ambivalenta inställning till papperslösa. Det hör inte till vanligheterna att jag håller med henne. I går var ett undantag.


måndag 18 mars 2013

Papperslösa

Styvmorsviol - en väldigt svensk blomma

Jo tack, semesterveckan var skön. Solig, lagom varm och väldans avkopplande. Hängde jag med i nyhetsflödet? Nävars. Det var roligare att bläddra i medhavda skvallertidningar och den-bästa-boken-jag-läst-på-länge (Håkan Nesser ”Himmel över London”) och de gånger jag kopplade upp mig på nätet (nej, utlovad ”wifi i lägenheten” existerade inte, i gammal god mañana-stil) blev det mest facebook, quizkampen och andra nöjen.
Väl hemma plöjde jag igenom tidningshögen. Konstaterade raskt att DN ägnat mycket stort utrymme åt att skriva om ”de papperslösa”. Efter en stunds läsning insåg jag att jag måtte ha missat något högst väsentligt. Eller har jag bara en väldigt omodern tilltro till det svenska rättssystemet? Möjligt. Jag har till exempel aldrig fattat varför narkomaner ska förses med gratis sprutor. Är det inte typ olagligt att knarka? Som ”nej det där får du inte hålla på med, då kan du åka i finkan, men varsågod här får du lite verktyg så du kan ägna dig åt det ändå”.
Jag tvivlar inte på att det finns massor av människor som har det skitjobbigt. Att det finns människor som gör i princip vad som helst för att slippa ifrån hemskheterna som pågår i deras hemländer. Det finns mycket elände på jorden. Jag vet det. Jag vet också att det inte är så jättesvårt att få uppehållstillstånd i Sverige. Tidskrävande – ja. Krångligt – möjligen. Men till skillnad från många andra länder har vi en byråkrati som fungerar. Jag kan alldeles för lite om de direktiv Migrationsverket har för att behandla ansökningar om asyl och/eller uppehållstillstånd för att uttala mig om systemet som sådant. Det enda jag vet är att asylärenden tar oacceptabelt lång tid att handlägga. Självklart blir man som asylsökande upprörd om man efter flera år i Sverige får beskedet att man ska utvisas. Det är inte rimligt. Det är inte ens mänskligt.
Det borde gå att få en snabbare process.
Men.
Får man avslag på sin ansökan och avslaget kvarstår efter överklagande i alla instanser, måste man väl till slut acceptera det? Hur ogärna man än vill? Och hur fel man än tycker att beslutet är?
Jag kan ägna timmar åt att lista sånt jag inte tycker om. P-förbud, skatter, hastighetsbegränsningar, momsregler, begravningskostnader… Men nånstans måste man väl ändå finna sig i dem? De som inte gör det brukar benämnas rättshaverister. Människor som vägrar acceptera lagen.

Kanske har jag fått begreppet ”papperslösa” om bakfoten?
Har man sina papper i ordning och kan visa att man har försörjning och boende ordnat, brukar det gå relativt enkelt att få först ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och sedan, när man visat att man lärt sig språket, skaffat sig en försörjning och ett ordnat liv, beviljas man permanent uppehållstillstånd.
Möjligt att systemet är dåligt, men då är det väl systemet man ska ändra på? Inte gynna dem som väljer att inte hålla sig till regelverket? Eller, som DN skrev i går på ledarplats, ge de papperslösa rösträtt; de lever ju ändå i det politiska systemet och borde ges möjlighet att påverka det. Jo. Det stod så.
Då fattar inte jag vad vi över huvud taget ska ha Migrationsverket till.

Läste också om människor som kände sig kränkta av att polisen bad om legitimation. Det skrevs om att polisen ”jagade alla med utländskt utseende” och blev ett himla liv. Jo, tidningsartiklarna förde tankarna till judeförföljelserna på 1930- och 40-talen. Synnerligen obehagligt. Exakt hur obehagligt kan jag säkert inte ens vara i närheten av att begripa. Jag är ju helsvensk. Blond dessutom.
Å andra sidan kan jag ha viss förståelse för tillvägagångssättet, hur otrevligt det än var. Polisen har trots allt blivit tillsagd att leta rätt på människor som ska utvisas.
Ponera att ett rån har begåtts. Rånarna flyr i en blå skåpbil. Polisen sätter snabbt upp vägspärrar och stoppar alla blå skåpbilar. Inte alla bilar som passerar.
Jag menar, om det nu är illegala invandrare från Afghanistan, Somalia och Iran man letar efter är det kanske inte så konstigt att snuten inte ber mig visa körkortet?
Men jag håller med Leif GW Person, det var ett otroligt dumt tilltag. Det borde finnas bättre sätt.

Jag har den djupaste empati för människor på flykt undan krig, svält och elände. Och självklart borde vi, som är ett rikt land, ha resurser att hjälpa människor i nöd. Jag kan också tycka att människor borde ha rätt att själva välja var i världen man vill bo, arbeta och bilda familj. Varför ska det bara gälla inom EU?
Men ändå. Om man nu prövats enligt alla konstens regler och bedöms inte ha rätt att stanna i Sverige, ska man då ändå kunna kräva utbildning, sjukvård och allt annat som skattebetalarna står för?
Näe, jag fattar baske mig inte.
Men jag kanske är rasist?
Utan att ha en aning om det.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.