Semesterbetraktelser II

"Hatten" i mitten av bilden. Dolly ligger och solar till vänster.

Jag lovade ju att berätta om Dolly, Betjänten och Hatten. De utgjorde ett illustert sällskap på vårt hotell. Dolly fläkte oblygt ut sig, endast iklädd snörtrosor. Och då menar jag verkligen FLÄKTE ut sig. Att vi döpte henne till Dolly är en lång historia som alla som såg tv-programmet KRYZZ förstår. Programledarna hade ett stående skämt om Dolly Parton och kallade henne ”pansargeneral Pattons fru” och skrattade hjärtligt. Tyskan Dolly på Lanzarote hade inte behag som på något sätt påminde om Dolly Partons, men hon visade stolt upp dem i hela sin hängande prakt för alla runt poolen. Behagen oräknade, påminde hon nog mer om pansargeneralen själv. Dolly var av svårbedömd ålder, men gissningsvis närmare 70. Och barsk.

Dollys flickvän (nåja flick- och flick- men ändå) var i samma ålder men något mer mån om sina medmänniskor. Hon behöll baddräkten intakt och höll sig mest i skuggan. Dessutom hade hon en särdeles ful hatt, en ljusblå virkad sak som i mindre format hade gjort sig alldeles utmärkt på en flicka i tvåårsåldern. Hon fick därför namnet Hatten.

Att kalla någon för Bögen kan säkert generera en anmälan till DO. Där ägnar man sig åt att utkräva skyhöga skadestånd för de mest märkliga händelser, enligt en artikel i helgens DN. Så trots att han dels är landsman med Dolly och Hatten och dels att vi aldrig sa det högt, bytte vi raskt namn på honom till Betjänten. Hans sexuella preferenser är dessutom tämligen ointressanta, liksom andra människors är det. Nåväl. Betjänten skred tidigt om morgnarna ut och ställde i ordning solsängarna till sig, Dolly och Hatten.

Tre solstolar i perfekt vinkel mot solen.

Ett parasoll.

Två vanliga stolar.

Två små bord.

Vissa morgnar fick han jobba längre än andra för att få ihop det perfekta möblemanget. I synnerhet morgonen efter att de varit på bilutflykt hela dagen. Andra hotellgäster hade då haft fräckheten att flytta på sällskapets noga ihopsamlade pryttlar! Kan man tänka sig. Man kunde riktigt höra Betjänten muttra fula, tyska svordomar över de uppenbara klavertrampen. När väl alla möbler var på plats vidtog BÄDDANDET.

Ett stort blått badlakan utbrett över varje solsäng.

En mindre handduk vid huvudänden.

Dollys bok på sängen längst till vänster.

Hattens solskyddskrämer på sängen i mitten.

Betjäntens egna saker hamnade växelvis på stolarna, borden och den tredje solsängen.

Dagarna tillbringade han sedan med att flytta på parasollet, dra in Hattens solsäng i skuggan, smörja Dollys röda axlar, hämta förfriskningar eller underhålla andra tyska hotellgäster. Allt mer högljutt ju längre dagen led. Skämten tycktes också bli fräckare framåt eftermiddagarna. Han kunde sno Dollys bh runt huvudet och posera oblygt. Han berättade historier som var hysteriskt roliga, om man nu ska gå efter de bullrande skrattsalvor de framkallade. Gissningsvis var det humor under-bältet av gesterna att döma. Damerna runt poolen visade inte samma ohöljda uppskattning, de nöjde sig oftast med att le artigt. Dolly rörde inte en min.

Det enda vi inte såg Betjänten göra var att fläkta damerna med ett stort palmblad. Vi hade inte blivit ett dugg förvånade om han hade gjort det.

Till efter-semestern-betraktelserna hör förvåningen över vad Dagens Nyheter numera ägnar stort utrymme åt. De papperslösa och tiggarna. I helgen en stor artikel om de rumänska tiggarna som i organiserad form transporteras från sina oerhört fattiga hembyar till olika svenska städer för att tigga ihop pengar både till sig själva och till den som i Sverige organiserar tiggandet. Arma människor. Har det eländigt i hemlandet. Men jag undrar än en gång, ska vi hjälpa alla människor som det är synd om? Och i så fall; finns det inget bättre sätt än att de ska tvingas sitta utanför tunnelbanan insvepta i en landstingsfilt och sträcka fram en pappmugg? Och vad har hänt med vår tidning? Om de inte lägger om sin kvällstidningsjournalistik säger vi snart upp den.

I helgen skrev man också om Tobias Billström. Man tyckte att drevet gått hårt åt honom, att man haft för stort fokus på hans synnerligen klantiga uttalande om dem som gömmer papperslösa samt att man inte skulle glömma allt bra han åstadkommit. Alltså ursäkta, men det var väl i alla fall DN som publicerade de synnerligen klantiga uttalandena. Och drog igång drevet. Va!?

Efter-semestern-betraktelse 2.

Med ännu större förvåning noterar jag hur människor reagerar när de får höra om sina medmänniskors svårigheter.

När någon säger ”min man har blivit svårt sjuk” eller ”min dotter har råkat ut för en bilolycka” eller ”min fru gick bort nyligen” så är den absolut vanligaste reaktionen att omgående börja berätta något om sig själv. Typ ”min granne har fått en hjärntumör” eller ”min mans kusins pappa dog på julafton” eller ”våra två marsvin dog med en veckas mellanrum” eller nåt liknande.

Hur kommer det sig?

I allsindar?

Sånt kan man fundera länge över.