Semesterbetraktelser

Det är INTE tillåtet att boka solstolarna. Eller hur...

Varje gång jag reser utomlands är det några saker som alltid fascinerar mig. När svenskar ska fylla ett flygplan, till exempel. Ingen annanstans har jag upplevt samma idiotiska beteenden. Man rusar fram till disken där boarding-kortet ska avlämnas, rusar ut till flygplanet för att på andra sidan dörren växla till Luciatågstempo. Man skrider fram längs mittgången med blicken riktad ömsom mot den lilla lappen där ens sittplats framgår, ömsom mot numreringen strax under hatthyllorna. Drabbas alla av demens när de äntrat planet? Det sittplatsnummer man tilldelades när man checkade in ändras liksom inte under väntetiden på flygplatsen. Och tempoväxlingen sedan; från rena tjurrusningen till det spöklika skridandet. Jag fattar inte.

Sedan, när man väl hittat sittplatsen, stannar man i mittgången. Kränger av sig ytterkläderna, funderar en stund på om man ska lägga sitt alltför stora handbagage i hatthyllan eller om det får plats under stolen framför. Men då får man sämre plats för fötterna. Å andra sidan kanske man behöver något i handbagaget och om det då ligger i hatthyllan blir det jättejobbigt att hämta.

Så där håller de på. Svenskarna.

Ända tills kabinpersonalen får tokspel och ber folk kliva åt sidan och släppa fram alla som står bakom och trampar. Då ser sig svensken förvånat omkring. ”Va!? Finns det en värld utanför min skalle?” ser svensken ut att tänka. Lite halvförbannat så där. Bli störd mitt i De Tunga Beslutens ögonblick.

På 1970-talet när jag började resa charter vägrade jag applådera efter landning. Varför klappa i händerna när piloten gör det han ska? Liksom. Det var nästan alltid en han som var pilot på den tiden. Döm om min förvåning när en relativt stor skara charterresenärer applåderade förra veckan då vi tog mark på Lanzarote. Fortfarande! Fattade de inte ironin i filmen Sällskapsresan?

Skillnaden mellan dagens charter och sjuttiotalets är att nu får man själv checka in på hotellet. Förr i tiden följde alltid en reseledare med och skötte utdelningen av nycklar. Nu släpps man av en bit från hotellet och får göra resten på egen hand. Funkar för mig. Funkar mindre bra för pensionärsgänget årgång äldre som inte kan engelska. Var väl antagligen därför de valde charter. Och ett boende nära restaurang Viking. Med svensk husmanskost och bryggkaffe.

Något annat som inte tycks förändras är livet kring poolen. I varenda hotellbroschyr står det att det inte är tillåtet att boka solstolarna. Och vid varenda pool smyger gästerna omkring i gryningen och lägger ut badhanddukar, tidningar och solskyddsmedel. Några av dem gör halvhjärtade försök att se ut som om de tagit en simtur, andra plaskar pliktskyldigast med ena foten vid badstegen och torkar av sig på badhandduken. Det kan väl inte räknas som att boka stolen? Man har ju faktiskt badat. Minsann.

Mina fördomar om tyska resenärer får sig alltid ett extra lager vid varenda resa. Oavsett om man besöker en camping på Öland, en stugby i Dalarna eller ett hotell på Kanarieöarna. De är högljudda. De tar med sig pic-nic från frukostbuffén. Och de tar plats. Det är väl ingen tillfällighet att nationalsången börjar ”Deutschland über alles” eller att Volkswagen kallar sig ”Das Auto”…

Solar toppless gör de också, både damerna och herrarna. Spelar faktiskt ingen roll om man har schyssta köpepattar eller slitna, hängande raggsockor – vissa saker lämpar sig inte i sociala sammanhang. Och det var inte för att Dolly (vi döpte henne till det, jag återkommer om varför i ett kommande inlägg) var 70+ och säckig; snörbikini utan överdel är faktiskt ingen hit ens på en vältrimmad snygging.

Berättelsen om Dolly, Bögen och Hatten kommer inom kort.

Förresten. Lena Mellin skrev i går i Aftonbladet om regeringens ambivalenta inställning till papperslösa. Det hör inte till vanligheterna att jag håller med henne. I går var ett undantag.