Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 8 november 2021

Arne Carlsson till minne

Man lär känna en del människor under en livstid. Lekkamrater, klasskompisar, kolleger, grannar... En del fladdrar förbi ganska obemärkt, några blir vänner för livet och ett litet fåtal är man nära under bara några få år men de finns kvar på en särskild plats i hjärtat ändå. Som Arne. Fina, varma, underbara Arne som jag lärde känna under det glada 1980-talet då vi jobbade på samma japanska företag. 

Det var en stressig tid då den tekniska utvecklingen gick fort och det var högt tryck på arbetsplatsen i princip året om. Kaos ibland. Kulturkrockar ännu oftare. Inget av detta lyckades rubba Arnes lugn och goda humör. Eller hans totala koll på både sitt och andras jobb. Någon misstog kanske hans lite laid-back stil för ointresse eller lättja. Inget kunde vara mer fel. Inget! En mer ambitiös, arbetsam och skicklig person är svår att finna. I en arbetsmiljö som ibland kunde få en vettskrämd hönsfarm att framstå som välordnad, var Arne en trygg punkt. Det fanns i princip inget han inte hade koll på, eller kunde finna en smart lösning på. Alltid med ett leende.

 

Åttiotalet var en glad tid. Företagen hade pengar över till trevliga aktiviteter för personalen, vilket bidrog till en god stämning och sammanhållning som ledde till ett stort antal privata initiativ till fester och andra aktiviteter.  Nordiska fotbollsturneringar, julfester, brännboll, sommarfester, födelsedagskalas, räkkryssningar... Och alltid Arne. Med sitt karakteristiska lite hesa skratt, med glada tillrop, med busiga påhitt och ibland lite överförfriskad. Han hade såklart koll även på det, så när han märkte vartåt det barkade lämnade han nycklar och plånbok och sa med ett skratt ”Du vet när det är dags att ringa bärgaren och skicka hem mig”. Det var inte alltid Berra hade möjlighet att hämta brorsan, då blev det taxi och ett samtal hem till Mariann att nu är Arne på väg hem. Hans hustru och klippa i livet, alltid förstående och förlåtande berättade han stolt och med kärlek i rösten.

 

Jag såg aldrig Arne tappa humöret, han lät sig aldrig provoceras av folk med dåligt ölsinne och aldrig att han blev närgången eller bar sig illa åt på något sätt. Oavsett plats, tillfälle eller grad av berusning. Han var alltid, alltid samma goa, glada nallebjörn. Han förlorade fotfästet ibland, som när hans föräldrar omkom och när hans bror gick bort. Tunga motgångar i livet som tog honom hårt och som säkert gjorde djupa sår i själ och hjärta. Men han reste sig alltid och blev den där trygga, empatiska och glada människan igen. 

 

När jag av en tillfällighet såg dödsannonsen i söndags blev jag alldeles kall. 

Inte kan det väl vara ”vår” Arne?

Jag tillät mig tvivla en bra stund; Arne Carlsson är ju ett ganska vanligt namn. Men födelseåret och familjemedlemmarna stämde alltför väl in. Och de värsta farhågorna besannades när jag la ut en fråga i gruppen för våra arbetskamrater.

Så himla sorgligt och orättvist.

Så oerhört smärtsamt för hans familj.

Av alla kommentarer till mitt inlägg blir det uppenbart att jag inte är ensam om mina känslor för Arne. Jag hoppas att han visste hur omtyckt han var och vilka bestående och alltigenom positiva intryck han lämnat under sitt liv hos så många människor.

 

Under många slitiga år blev Arne som den storebror jag aldrig fick (och som jag som liten var arg på mina föräldrar för att de inte kunde fixa fram), både på jobbet och fritiden. Nu finns han inte mer. Tittade upp mot stjärnhimlen i går kväll och tänkte att den starkast lysande stjärnan måste vara Arne. Och han kommer för alltid att finnas på en särskild plats i mitt hjärta. 



Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.