Tråkiga nyheter eller nya tråkigheter?

När man befinner sig längst uppe i norra Sverige är det som om resten av världen försvinner lite grann. Man sätter inte på TVn trots att den står där. Man läser inte tidningar, eftersom det är fyra mil till närmaste kiosk. Och man öppnar knappt sin iPad, bredbandet är lite långsamt.

Så när man kommer hem till verkligheten igen, försöker man läsa ikapp. Vad har hänt? ”Det kan bli världskrig utan att vi märker nåt.” brukade man skämta under sommarloven in the middle of nowhere. Nu fastnade liksom skämtet i halsen. Nordkoreas Kim Vadhannuheter hotar med kärnvapenkrig till både höger och vänster. Senast i raden av hot riktas mot utlänningar i Sydkorea; Åk hem! Är han riktigt rätt navlad den där killen?

Socialdemokraterna hade stämma helgen som gick. Eller kongress, eller vad det heter. När man ser bilderna på de sjungande deltagarna, saligt leende, hållande varandras händer och höja dem mot skyn, kan man inte associera till annat än väckelsemöte. Där sväljer man också allt som predikanten mässar om. Precis som i (s). För vem, som inte har partibok, kan på allvar tro att Löfven ska kunna uppfylla löftet att ingen ungdom ska behöva gå arbetslös i mer än 90 dagar? Annat än genom manipulation av siffrorna då, möjligen. Eller genom att tvinga ungdomarna till vidareutbildning eller omskolning. Då är de ju enligt statistiken inte arbetslösa utan studerande. Eller kanske tvinga ungdomar i glesbygd att flytta dit där jobben finns (men inga bostäder). Lycka till, säger jag bara.

Och det var bara ett av alla verklighetsfrånvända beslut som klubbades igenom. Ser bra ut på papper, men någon plan om hur man ska komma i mål finns inte.

Råsunda fotbollsstadion saluterades en sista gång i söndags av AIK-fansen. Massan samlades i Råsunda och tågade i samlad tropp till kompisarenan (som den kallas i Facebook-gruppen Solnamos) där publikrekord sattes. Trist att matchen slutade 0-0. Och trist att akustiken är så himla dålig. Det märkte vi redan vid julkonserten. Sämst med hela bygget är ändå problemen att ta sig dit och därifrån. Vi lyckligt lottade som kan promenera drabbas inte så hårt, men alla andra. Kaos är bara förnamnet.

Apropå fotboll. Djurgården spelade sista premiärmatch på Stadion i går. Matchen varade i 37 minuter. Någon kastade ett päron på en Mjällbyspelare. Det var ju j-ligt onödigt. Men man kan ändå inte låta bli att undra – hur hårt kan ett päron vara? Spelaren ojade sig och ålade runt i något som såg ut som ett njurstensanfall på planen. Eller åtminstone ett svårt revbensbrott. Möjligen kan han ha fått ett blåmärke. Säger lite om hur teatralisk fotbollen har blivit. Men ändå. Bra gjort att bryta matchen. Man ska inte kasta in föremål på planen. Punkt.

Skäms.

Säger jag bara.

Hoppas den som kastade (”Vem vare som kasta?” – Skogsturken) hittas och får betala för ofoget. De kan ju skicka päronet för analys till SKL. Och få svar lagom till säsongen är slut, i bästa fall.

Filip och Fredrik gapar vidare med nya program i tv. Vem orkar titta på dem? Zappade förbi i går och fick se en snutt. Den av herrarna som inte har en syster i Köping, gapar värst. Kan ingen skruva ner volymen på honom? I munnen på varandra intervjuade de en storväxt karl som pratade som en parodi på en fjollbög. Man får anta att det hela var ett skämt. Även om ingen garvade.

Eller jag kanske bara håller på att bli gammal, grinig käring?

TV-programmet Biggest looser drar igång igen. En av deltagarna gråter ut i Expressen och säger att det är förnedrings-tv. Ja, vad trodde hon? Feta människor ska banta som tv-underhållning. Kvinnan väger 184 kilo och fick höra att hon var tyngst hela tiden.

Frågor på det?

Vladimir Putin besöker en industrimässa i Hannover och möttes av ett uppbåd demonstranter. Kvinnliga demonstranter. Barbröstade. Han ser väldigt nöjd ut på bilderna. Undrar om budskapet gick fram?

Mästarnas mästare. Min personliga favorit Torgny Mogren åkte ut i söndags. Bernt Johansson vann sin tredje raka seger i nattduellen. Men han har inte vunnit någon annan gren va? Trist för Mogren, han såg nästan ut som om han skulle börja gråta efter den förlusten. Han är en sympatisk person. Jag har pratat med honom. Försökte få honom att ställa upp som prisutdelare. Han tackade nej eftersom han skulle på träningsläger den aktuella helgen. Annat var det med Gunde Svan. Han tackade nej vid ett annat tillfälle. Skälet? Det var för dåligt betalt.

Så olika kan två stjärnor vara.

Regeringens utredare vill att vi alla jobbar tills vi är 66 år. Alltså. Jag fattar inte. Vi har flest antal förvärvsarbetande ”gamlingar” i hela Europa. Och så har vi jämförelsevis hög arbetslöshet. Om alla slutade jobba vid 64 skulle det väl bli en hel del lediga jobb?

Och apropå jobb. Personalen är ju företagens viktigaste resurs. Det verkar inte SAS ha fattat. Jag har tipsat dem om att återinföra charmkurserna som Jan Carlzon drog igång. Det lär behövas om de ska överleva. Surmuppan på Arlanda som fräste

-           - Haru silverjurobonuskort föredär? Och pekade med en sur min på vårt skidpaket.

-           - Silverjurobonuskort? kontrade vi i kör.

-           - Ja annars kostar det. Hur har ni betalat för det där?

Och sen utbröt en ganska ilsken konversation om hur det förhöll sig med bokning, betalning och transport av specialbagage. Och med informationen på SAS hemsida.

Det slutade med att vi betalade 200 spänn och sa till varandra att så där kan man bära sig åt om man inte har någon konkurrent.

När sedan Alfatiken i Jurassic Park ombord tackade oss för att vi hade valt att flyga med SAS tittade vi menande på varandra. Hade vi något val eller? Nej just det.

Inte undra på att det går dåligt för det bolaget.

Däremot blev vi positivt överraskade av servicenivån hos Dressman. Säljer man kläder i låg- och mellanprisklass kanske man inte behöver satsa på drillade säljare. Men joho då. Med glada miner och känsla för service fick maken hjälp att plocka ihop en ansenlig klädhög. När maken tackade för hjälpen fick han det leende svaret: ”Ja men självklart!”.

SÅ talar en som hamnat på rätt plats i yrkeslivet.