Småpåvar

Man stöter på dem titt som tätt. Människorna som Vill Bestämma. Ni vet, de där som gärna sitter i fikarummen och har Åsikter om allt och alla men som aldrig i livet skulle våga ta ett chefsjobb. Visserligen får man Bestämma, men då måste man också stå till svars för sina beslut och det är ju himla jobbigt. Enklare att stå i skuggan och gnälla. Om man inte är sverigedemokrat förstås för då kan man säga vad fasen man vill och sedan skylla på att man var arg, stressad eller full. Eller alltihop på en gång. Eller ifrågasätta om det verkligen är ens egen röst på filmen. Eller om möjligen någon har hackat ens dator och skrivit en massa fula saker både här och där. Joråsatte…

På flygplatser brukar det finnas småpåvar. De Pekar. Och så väser de när de pratar. Ett slags myndigt väsande så att man verkligen ska förstå att man MÅSTE stå bakom det gula strecket. Och att man verkligen måste stå i kö åt vänster. Verkligen inte åt höger. Basta.

I affären. När man nådigast ber att få betala och blir beskådad uppifrån och ner som om den lilla påven står inför ett megastort avgörande om man faktiskt ska ta emot mina pengar. Är jag värdig att gå ut med butikens kasse i handen? Va?

Parkeringsvakter. Behöver man inte säga någonting om. Alla som någon gång har parkerat i en stad där det finns p-automater fattar ändå.

De värsta småpåvarna är nog ändå de som inte lyckats göra karriär i arbetslivet och sedan ska ta igen det i föreningslivet. Äntligen blir man En Viktig Person. Utan att ha minsta lilla koll på vad det innebär. Bara man får Bestämma. Och fika gratis. Och få Arvode. Halleluja.

Ända tills medlemmarna börjar ställa både krav och frågor. Och ända tills revisorn börjar fråga vad man pysslar med. Då är det inte lika roligt längre. Följa stadgarna? Hålla medlemmarna informerade? Hålla koll på skatteregler och en massa tråkiga lagar? Nä fy för den lede! Det hade man kanske inte riktigt räknat med. Och då blir man sur och avgår. Med omedelbar verkan. En sån sandlåda upplever vi just nu på nära håll. Och det är så otroligt patetiskt att man blir alldeles matt.

I den lite större världen pågår just nu i parken utanför en demonstration om barnomsorgen i Solna. Föräldrar är missnöjda med barngruppernas storlek bland annat. Mer vet jag faktiskt inte. Och jag skulle vilja veta hur det såg ut för tio år sedan. Och tjugo. Har det blivit så himla mycket sämre eller är föräldrar mer krävande nu?

Det svenska försvaret är det inte heller så mycket med. Här kan det flyga stridsplan kors och tvärs utan ens ett höjt ögonbryn hos de svenske. Som det har sagts i medierna i alla fall. Det är ganska läskigt.

TV4 har någon slags fejd med drottning Silvia. Jag har svårt att förstå det enorma intresset för pappa Sommerlaths förehavanden under andra världskriget. Och särskilt svårt har jag att förstå på vilket sätt drottningen kan hållas ansvarig för vad pappan gjorde och inte gjorde. Finns det inga viktigare ämnen att lägga krut på i den kanalen?

I helgen blir det nog strid om ordförandeposten i Stockholmssossarna. Palm bör avgå, enligt insatta källor. Ersättaren skulle då lämpligast vara Ylva Johansson men hon säger nej. Hon siktade ju på platsen som sedan Juholt fick så det är klart hon inte nöjer sig med en lokal stol. Vem blir det till slut som får klubban?

Sämst i veckan: ICA-reklamen ”Bunkra är ball”. Alltså. Vad 17 rökte dom på reklambyrån när dom knäckte den idén? Bunkra vad? Och varför? Det blev ju ingen strejk bland transportarbetarna. Och är inte ordet ball typ jätte-ute? Dessutom undrar jag varför det kommer in en bulldogg på en skateboard? Man får faktiskt inte ha hundar i mataffären. Voff.