Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.
Visar inlägg med etikett Arbetsförmedlingen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbetsförmedlingen. Visa alla inlägg

torsdag 6 oktober 2016

Valuta för pengarna?


Tandläkaren i går. Kvinnan som stod vid kassan när jag kom in blinkade inte ens när hon fick höra hur mycket hon skulle betala. – Niotusensexhundraåttio blir det idag, sa sköterskan glatt. Inte vet jag vad hon hade fått åtgärdat, men det skulle visst tas stygn om nån vecka så det var nog ingen vanlig rotfyllning. Mitt eget besök hos tandhygienist kostade 550 spänn och tog ungefär trekvart. Var det något att gnälla över? Verkligen inte!

Alltså, jag fattar inte. Folk betalar tusentals kronor för ögonfransförlängning, hårfärgning och lösnaglar men när det gäller tandläkarräkningen är plötsligt femhundra spänn jättedyrt. Vad fasen, tandläkaren har fem års studier att betala, plus utrustning, lokalhyra, vidareutbildning och en sköterska. Vilka kostnader har en nagelskulptör? Eller vad dom nu kallas. Nagelterapeut, kanske. Å andra sidan kan jag fortfarande tycka det är konstigt att tänderna inte räknas som en del av kroppen och omfattas av högkostnadsskyddet för sjukvård. I synnerhet som det finns en massa åkommor som påverkar tänderna. Och vice versa. Gammaldags tandreglering ger både sömnapné och andningsbesvär, förutom en asful profil. Hela kraniet påverkas av sånt, men det är ingen inom tandläkeriet som vill höra talas om.

 Det har blivit förfärligt dyrt att hålla rent på Stockholms lekplatser. Flera miljoner har gått åt bara i år. Är det barnen som förstör? Givetvis inte. Det är som i parken hemma hos oss. Tiggarna använder klätterställningar och båtar och annat i lekparkerna som tillfälliga boenden. Äter, kissar, bajsar och sätter upp diverse skynken så varje morgon får stadens personal gå runt och städa och dra ut spikar så att barnen ska kunna vara där. Och efter gårdagens Uppdrag granskning som visar det organiserade tiggeriet (som ingen vill låtsas om att det finns) borde väl ändå Löfven & co reagera? Så även allmänheten. Jag har sagt det förut och säger det igen. De här arma människorna har utan tvekan ett helvete på hemmaplan. Men deras hemländer har MILJARDER att hämta från EU för att försöka komma tillrätta med problemen.

Och när man läser att Ungerns olika satsningar i landet (konserthallar, sportarenor mm) bekostas till 95% av EU-pengar så undrar man ju om det inte skulle behövas lite bättre kontroll. Är det valuta för alla miljarder vi pytsar in till EU? Va?

 Och stackars fru West som blev rånad på sina juveler i Paris. Förlovningsringen sägs vara värd 38 miljoner kronor. Man kan faktiskt bli spyfärdig för mindre.

 Men apropå kostar. I går på nyheterna pratades det mycket om att Sveriges kommuner nu anställer privata vakter som patrullerar allmänna platser eftersom det inte finns några poliser som bladar längre. Det kostar en jädra massa pengar. Trots att vi borde ha tillräcklig bevakning finansierad med skattemedel. Alltså det här är inte klokt! Hur länge ska eländet inom polisen få pågå? Nu avgår deras kommunikationschef också och skriver i ett pressmeddelande att hon inte kommer överens med Eliasson. Men regeringen har fortfarande stort förtroende för honom. Polis, polis, poliskris.

 En annan kris gäller posten. Inte samma livsavgörande kris som inom polisen, men när folk inte kan lita på att det de skickar kommer fram är det illa. Vissa försändelser försvinner helt, en del kommer fram efter flera dagar på vift medan andra kommer fram i trasor. I den lilla världen där jag befinner mig, meddelade Postnord häromdagen att man nu har skaffat ett postombud till i mitt närområde. Solna Live heter det och är en spelbutik. Så nu får jag lägga en timme på att gå runt och hämta post. Först till Solna centrum dit paketen skickas, sen till Skytteholmsvägen dit paket från DHL och Schenker skickas och sedan till Solna Live där ”stora brev” hamnar. Och när man kommer till Solna Live och ska hämta ett kuvert som är aningen större än en räkning från Vattenfall så är ägaren och handlar så man får stå och frysa häcken av sig i väntan på att han ska behaga komma och öppna. Mitt på dagen. När han SKA hålla öppet.

 Regeringen vill satsa 100 miljarder på snabbtåg. Vore det inte bättre att rusta upp järnvägen som redan finns och se till att tågen funkar och går i tid? Va?

 Och Löfvens projekt 100-klubben – företag som förbinder sig att anställa 100 nyanlända på tre år – har gått ungefär lika bra som hans andra storslagna satsningar. Inte alls, med andra ord. Tolv jobb på PEAB och nio på Riksbyggen. Men tar det tre månader för Arbetsförmedlingen att administrera en praktikplats är det kanske inte så konstigt att satsningen gått i stå. Hur mycket detta har kostat har vi ingen aning om. Gissningsvis mer än det smakar.


torsdag 29 januari 2015

Feminist javisst

 
Michelle Obama träffar saudier
Emellanåt är det väldigt inne att säga att man är feminist. Som vanligt gäller att det är vad man gör som räknas, inte vad man säger. Och det är skillnad på feminist och feminist. Jag tillhör inte gruppen rabiata radikalfeminister, om man nu ska dela in oss i grupper. Jag tror inte på tvång, kvotering eller att någon annan ska diktera villkoren vad som är korrekt feministiskt och inte. Självklart ska kvinnor ha samma lön om de utför samma arbete som män. Givetvis ska även det motsatta gälla. Och – min gamla käpphäst – om föräldrar skiljer sig är det barnens rätt till båda sina föräldrar som gäller. Inte att mamman, av gammal vana, alltid ska anses vara en bättre vårdnadshavare eller mer lämpad för barnen att umgås med. Eller mest lämpad att fatta alla beslut som rör barnen och deras framtid.

Att vara feminist är också att jag som kvinna själv kan bestämma vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill utbilda mig till, vem jag vill dela livet med – eller inte, och så vidare. Det gäller för övrigt alla människor och inte bara kvinnor. I Sverige har vi kommit långt, bra mycket längre än de flesta andra länder. Men ibland slår det faktiskt över. Som när vissa ”feminister” tycker att staten ska bestämma vem som ska ta ut föräldraledighet. Eller tycker att staten ska bestämma att alla kvinnor ska jobba heltid. Tänk om någon, kvinna eller man, VILL jobba deltid? Eller faktiskt VILL vara hemma med barnen tills de börjar i skolan? Fyyyyyy på dem. Enligt radikalfeministerna. Som kallar allt som underlättar för dem som hellre satsar på sina barn än på karriären för kvinnofälla.

Apropå hemma med barnen. På ett av Solnas diskussionsfora på nätet svallar nu känslorna ordentligt. Det pratas om krav på Nattis. En drös mammor påstår att de är tvingade av Arbetsförmedlingen att ta jobb som innebär nattarbete, annars blir de av med a-kassan. Det kan faktiskt inte vara sant. I alla fall inte om mamman är ensamstående. Men jag ska kolla upp det. Man vet aldrig vad AF hittar på för konstiga regler. Men.
Jag undrar då, om barnen ska vara på nattis när föräldrarna jobbar natt, var ska då barnen vara på dagen då föräldrarna sover efter sitt nattjobb?
Och ska alla dagis hålla dygnet-runt-öppet sju dagar i veckan för att någon enstaka förälder jobbar som nattsköterska två nätter i veckan? Eller jobbar skift och kommer hem kl. 22? Eller kl 01?
Någon av dem som framförde nattis-krav skrev att ”man måste ju se över sin pension också, det ger mer betalt att jobba nätter”. Förvisso. Men vad är viktigast? Pensionssparandet eller barnen?
Och jag undrar igen, varför sätter man barn till världen om man sedan tycker att någon annan ska ta hand om dem dygnet runt?
Jag känner massor av människor med skitnödiga arbetstider. Inte en enda av dem krävde att vi skattebetalare skulle ordna barnpassning utanför förskolans öppettider. Skilda föräldrar kunde få schema som passade varannan-veckas-tillvaron med barnen. Och de som inte hade tillgång till mormor/farfar/kusiner/bryllingar pusslade med andra småbarnsföräldrar, grannar eller goda vänner.
Men det är väl så, allt mer ska någon annan ta hand om och lösa nuförtiden.
Tack alla curlingföräldrar!

Apropå feminist. All heder åt Michelle Obama som inte helt och hållet köpte de stränga reglerna för kvinnors klädsel i Saudiarabien. Hon klädde sig mycket prydligt, som vanligt, och med respekt för det opassande i att visa en massa hud, men nedlät sig inte till att klä sig i helsvart och täcka både kroppen och huvudet. En liten men ack så viktig markering att i väst har kvinnor en egen vilja och egna rättigheter. Tuff dam det där.

Apropå Saudiarabien. De vill tydligen ansökan om att arrangera OS, men under förutsättning att alla kvinnliga sportgrenar förläggs till Bahrain. Kvinnor får ju inte idrotta offentligt, inte ens besöka idrottsevenemang. Alltså, vilket århundrade lever de i, egentligen?

Annat som fått känslorna att svalla är SVTs reporter som ställde obekväma (tyckte Hovet) frågor till kronprinsessan Victoria i samband med Förintelsens minnesceremoni. Hovet gick i taket och kallade frågorna ”respektlösa”. Jag tycker Jens Liljestrand i Expressen sammanfattar det hela på ett väldigt bra sätt. Det är faktiskt ingen som tycker att Victoria ska stå till svars för att hennes morfar var nazist, lika lite som hon kan dra några växlar på allt gott som Folke Bernadotte gjorde under kriget, men ens familjehistoria är vad som formar en människa. Och som man givetvis bör dra lärdom av.

Min mamma var vansinnig när tågen med tyskar rullade genom Sverige, medan vi kallade oss neutrala. ”Hade jag fått tag på en bössa skulle jag skjutit” sa hon, fortfarande jävligt arg flera årtionden senare. Såklart har såna berättelser format vem jag är och vad jag står för, även om jag med åren skaffar mig egna erfarenheter och åsikter. Men uppfostran har man ju med sig, vare sig man vill eller inte. Liksom sina förfäder. Och rätten att använda sin historia efter eget gottfinnande.
Exempelvis att välja en karriär.
Eller barn. Eller både och.
Att välja.
Och att stå på egna ben.
Stolt.
 
Silvia träffar saudier


torsdag 12 juni 2014

Den som sa're...

Kan det verkligen stämma?


När jag var liten fanns uttrycket ”Den som sa’re, han va’re”, dvs om man blev kallad dumskalle, tjockis eller tönt kunde man helt enkelt svara med den ramsan. Om man tordes. Det var ju ofta elaka tjejer (ofta också med tuffa elakingar till storebrorsor) som mobbade. Hur kom jag nu att tänka på det? Jo, läste en intressant tabell häromdagen med statistik över hur Sverige förändrats de senaste åren. Man får sig ju ideligen itutat att allt har blivit så otroligt mycket sämre, för alla och på alla håll och kanter sedan Alliansen fick regeringsmakten. Välfärden har gått åt h-vete, alla sjuksköterskor, lärare och bussförare håller på att dö av utmattning, svenska elever är dumma-i-huvet, det väller in invandrare som snor alla svenskars drömyrken och barnfattigdomen breder ut sig. 
Alla vet att tidningarna ääääälskar dåliga nyheter och att ord som katastrof och chock säljer lösnummer så det visslar om’et. Det är väl därför tabeller som den som nu cirkulerar på fejsbooken inte får någon större uppmärksamhet i medierna.

Men.
Ungdomsarbetslösheten har man i alla fall diskuterat i mer rimliga termer de senaste dagarna. Man har erkänt att i de höga siffrorna har man räknat in alla ungdomar som studerar. Alla ungdomar som studerar på heltid dessutom. Och som söker extrajobb. Alltså. Jag kan inte tycka att de är så himla arbetslösa precis. Det är det tydligen fler som tycker, därav uppmärksamheten i både SVT och TV4. Ungdomsarbetslösheten är lite drygt 11 %, om man räknar bort alla som inte är arbetslösa i egentlig mening. Det kan förklara att jag inte känner till en endaste ung människa som är arbetslös. För om siffran var så hög som oppositionen påstår borde vi väl, statistiskt sett, känna till åtminstone någon enda arbetslös ung person? Va?

Arbetslösheten i största allmänhet.
Med statistik kan man bevisa precis vad man vill. Det beror på hur man vänder och vrider på siffrorna som SCB tillhandahåller (hej Kjell!). Förvisso kanske det är fler arbetslösa nu än för tio år sedan, i antal människor räknat, men antalet svenskar har också ökat med ungefär 600 000 sedan 2005 så man får ju göra en procentuell jämförelse om den ska vara rättvis(-ande).

Skatterna.
Det skrivs och talas ofta om att skatterna har sänkts så kolossalt och att detta har urholkat statskassan. Tycka vad man vill om att alla har fått mer i plånkan (utom pensionärerna som fått sänkt pension och höjd skatt – helt j-la galet!) men räknar man efter hur mycket stålar som kommer in till statskassan så har intäkterna ökat med 280 miljarder sedan 2005. 

Arbetsförmedlingen.
Alltså. Lägg ner skiten. De förmedlar i alla fall inga jobb. Företag som kontaktar AF och ber om kontaktuppgifter till sökande får en fnysning till svar. I bästa fall. Nån himla serviceinrättning för Sveriges arbetsgivare är man faktiskt inte. Basta.
Och om man som arbetssökande tror att man ska få stöttning, goda råd och lite pep-talk mellan varven, tror man helt fel. Man blir i bästa fall kallad till ett möte med en av AF utsedd kontaktperson. En (1) gång. Därefter får man, även det i bästa fall, några enstaka mejl med uppmaning att söka ett jobb som handledaren har hittat. Jobb som inte är i närheten av den sökandes kompetens eller erfarenhet. Eller vad sägs om att en produktionsplanerare uppmanas att söka jobb som budbilschaufför? Eller att en erfaren statistiker anmodas att söka jobb som trafikanträknare hos SL?
”Du får bredda ditt sökområde” fräser handläggaren. Och kräver sedan att en 63-åring ska söka jobb 40 mil från sin nuvarande bostadsort. Om inte, dras a-kassan in.
Arbetsförnedringen. 
Är ett bättre namn.

Vård och omsorg.
De privata alternativen är varken billigare eller bättre än de kommunala verksamheterna, skriver DN idag. Privata vårdbolag har färre anställda och lägre lönekostnader, vilket bara ger ägarna mer stålar. Det var väl inte så det var tänkt, men jag har funderat en del. Om ett gäng läkare och sjuksköterskor bestämmer sig för att starta en privat vårdcentral, ska de satsa alla sina besparingar och/eller ta stora lån och sedan inte få ut något i andra änden? Knepig fråga det där med vinster i vården. Sen tänker jag att om det nu går att bedriva verksamhet som är likvärdig med kommunal, men till lägre kostnader, skulle inte kommunerna kunna lära sig något av det? Så blir det billigare för oss skattebetalare, i stället för att riskkapitalister plockar hem storkovan.

Och vart ville jag komma med det här då?
Förutom att bli av med skrivkrampen (tack Olle, det hjälpte!)?
Jo, man ska inte tro på allt man läser eller ser på tv. Man får börja med att kolla vem som är avsändare till nyheterna. Och vad avsändaren tjänar på att kabla ut just den nyheten. Svartmåla motståndarna? Stoppa ett bygge som inte är bra för affärerna? Få bort uppmärksamheten från sin egen smutsiga byk?

Ungefär som att misstänksamt granska varenda mejl som verkar skumt. Som mejlet jag fick i morse ”Jag är i Leeds och har blivit av med plånboken. Behöver låna pengar för att kunna ta mig hem.” Undertecknat med namn, titel, företagets namn och hela konkarongen. Råkar veta att personen i fråga inte alls befinner sig i England. Dessutom skulle personen ifråga troligen inte be just mig om pengar. Men ändå. Hur många, bland kontakterna i adressboken, nappade på nödropet? Och svarade? Och blev av med stålar?

Utan att för den skull bli cynisk eller paranoid, liiiite källforskning får man kosta på sig. Och det är inte helt fel att ibland tänka ”nä, det där kan inte stämma”.
Att vara ett neggo kan ha sina fördelar.



torsdag 27 mars 2014

Släpp och gå vidare

Allt är inte alltid rättvist. Detalj ur målning av Dimitrios Pezouvanis

Gårdagens bild har jag printat och tejpat fast på min bildskärm. ”Livet är för kort för att stressa upp sig över personer som inte ens förtjänar att vara ett problem i ditt liv.” Smaka på den en stund.
Hur illa man än blivit behandlad, hur ledsen man än är och hur tung än sorgen är att bära kommer man förr eller senare till en punkt där man känner att nu räcker det.
Det gäller såklart inte bara det som händer i relationer och i privatlivet. Människor som tjatar och går på även i andra sammanhang blir till slut en pina för hela sin omgivning.
Men släpp det där nu, säger omgivningen. Ibland för döva öron.

Inom rättsväsendet. Har ett ärende prövats i alla möjliga instanser får man till slut lägga ner, hur orättvist man än tycker att det är. Livet är inte rättvist. Släpp och gå vidare.

Uppehållstillstånd. Har ens ansökan prövats, överklagats och prövats igen hela vägen genom rättsapparaten får man vackert hacka i sig, även om man inte gillar att få ett nej. Men icke. Många väljer att bli det som medierna kallar ”papperslös”. Illegal invandrare är väl en mer korrekt benämning? Har man sina papper i ordning, sitt boende och sin försörjning tryggad är det inte särskilt svårt att få permanent uppehållstillstånd. Dessutom finns det massor av svenska tjejer som mot betalning ingår äktenskap för att hjälpa dem som inte har helt legitima skäl att bosätta sig här.

Slussen. Nu cirkulerar en film som råkar (?) ha kommit ut på nätet. Vet inte hur mycket man ska tro på det där med ”råkar”, känt reklamtrick för att få extra mycket uppmärksamhet utan att det kostar något är ju skvaller-knepet – pssst, det här får du ABSOLUT inte säga till någon, men… - ett säkert kort för den som vill sprida en ”hemlis”. Riskkapitalisten Christer Gardell står för finansieringen av filmen. Han bor i Nacka så det är möjligt han kommer att störa sig på en annan miljö om han händelsevis råkar komma till stan med Saltsjöbanan. Men det känns lite som att det är dags att sluta oja sig nu? Att man har fett med stålar (gäller även Benny Andersson) betyder inte alltid att man får sin vilja igenom. Jag tycker det är lite sunt att inte precis ALLT går att köpa för pengar. För en mer nyanserad bild kan jag rekommendera http://www.yimby.se/2014/03/ny-mytfilm-om-slussen_3478.html.

Och apropå Christer Gardell som ju också stack ut hakan och gnällde på Volvos ledning i början av februari. Aktiespararna var inte imponerade av hans argument och avfärdade det hela med att han mest var angelägen att det skulle vända uppåt i hans privata aktieportfölj. Kantänka det. Mycket vill ha mer, som min mamma brukade säga.

Nyheterna i går. Alla kanaler harvar på om skolan. Nu föreslås betyg från årskurs fyra. Vilda protester. Men de som gick i skolan när det inte gavs betyg förrän i åttan säger att det är bra. Inte så kul att bara ha ett år på sig att komma upp till godkänt. Och alla vill faktiskt ha mått på vad man kan? Varför finns det annars en massa quiz och tester i var och varannan tidning? Själv fick jag betyg i trean. Inte tog jag nån skada av det.

SVT hade i går ett inslag om en jättepopulär lärare. ALLA ville gå på hans lektioner. Han var rolig, bra på att lära ut, underhållande och hade höjt alla sina elever till oanade nivåer. Om han hade 10.000 mer i månaden än sina kolleger? Ingen aning, man sa inget om det så han var nog bara normalavlönad. Antagligen är han bara väldigt intresserad av sitt arbete. En skicklig yrkesman helt enkelt. Såna växer inte på trän, minsann.
Men det är dags att släppa det där tjatet om lärarlöner nu va?

På Försäkringskassans kommunikationsavdelning råder svågerpolitik i den högre skolan. En chef har attesterat och betalat ut lön till sin flickvän för en privat resa. Chefen kände till jävssituationen men gjorde ingenting. Han säger dessutom till Expressen att han är ”väldigt stolt över den chefskultur som finns … att vi litar på varandra och inte kör en kontrollregim à la Stalin”. Alltså, det finns faktiskt lägen mellan ”skit i allt” och ”Stalin”. Lite väl släpphänt där.

Och apropå myndigheter. Mitt inlägg i går renderade ett samtal från herr B. ”Tänker du gå vidare med det där eller?” som mer lät som en uppmaning än en fråga.
Mja, okej då. Så jag skrev ett par rader till arbetsmarknadsministerns pressekreterare med en länk till min blogg. Det tog baske mig inte mer än tio minuter så kom svaret:
”Tack för att du hör av dig och delar med dig av dina erfarenheter. Väldigt tråkigt att höra om det där strulet och mottagandet. Jag har skickat din berättelse vidare till Arbetsförmedlingens ledning.” Hoppla. För säkerhets skull har jag kopierat mobilsvar-meddelandet från den förvirrade handläggaren om det skulle uppstå fler oklarheter. Och nu släpper jag den storyn.

Kungaparet är på statsbesök i Lettland och kungen lär ha avbrutit sin hustru när hon berättade om hjälporganisationernas arbete för utsatta kvinnor. Så här lät det, enligt kvällspressen:
- Vi får inte glömma papporna. Vi är viktiga!
Silvia ler och ser att maken har avbrutit henne med glimten i ögat och svarar med samma glimt:
- Jag vet att ni är viktiga, säger Silvia.
Kungen som är avslappnad konstaterar:
- Det är bara mammorna hon pratar om hela tiden, men det är ju vi pappor som behöver stöd, skrattar kungen.
Jag poängterar att kanske även alla morföräldrar?
Kungen nickar ivrigt:
- Oh, ja! De behöver ännu mer stöd, de är det ännu mer synd om hela tiden. De har det så jobbigt, jobbigt.

Och jag som ett tag trodde att kungen höjde sin stämma för jämställdhet mellan män och kvinnor när det gäller vårdnad och umgänge med barnen. Nej, det trodde jag inte. Det hade varit alldeles för seriöst.
Och sen undrar jag varför tidningarna fortfarande, efter typ 40 år, fortsätter att kalla kungaparet för "kungen och Silvia". Skumt.

Nu ska jag återgå till att lyssna på vittnesmålen i den vårdnadstvist jag för närvarande jobbar med. Skrämmande tydligt att vissa vittnen blåljuger, men är man nära släkt med någon av de inblandade vittnar man inte under ed. Det betyder att man kan dra vilka valser som helst. Läskigt.



onsdag 26 mars 2014

Arbetsförnedringen



Detta är en alldeles sann berättelse.
I förrgår hade jag ett meddelande i mobilsvar som löd ungefär:
”Hej, det är NN från Arbetsförmedlingen i Jakobsberg. Jag skulle kunna träffa dig i morgon och hoppas att det passar. Alltså, tisdag 25:e på förmiddagen. Hör av dig till mig oavsett.”

Eftersom jag inte har något med AF (som vi i familjen omnämner som Arbetsförnedringen, baserat på egna erfarenheter) att göra över huvud taget struntade jag först i det hela. Sen tänkte jag att den som skulle haft meddelandet kanske skulle råka illa ut om hon/han inte hörde av sig om det planerade mötet. Så jag ringde upp handläggaren. Hon svarade inte, så jag lämnade ett meddelande och berättade vad som hänt.

En timme senare ringer nämnda handläggare upp. Hon har inte lyssnat av meddelandet, men sett att jag ringt. Jag förklarar än en gång vad som inträffat och varför jag hörde av mig. Följande frågor kommer då i rast följd:
- Är jag säker på att jag inte är inskriven på AF?
- Är jag säker på att jag hört rätt på mobilsvar?
- Kan jag kolla meddelandet en gång till?
- Varför ringde jag AF?
- Vad heter jag nu igen?
- Vad har jag för telefonnummer?
- Vilket personnummer har jag?

Någonstans där fräste jag ifrån. Sa att jag inte har tid att dividera med en person som jag över huvud taget inte har någon anledning att prata med. Alls. Om något.
Sen la jag på luren. Handläggaren fattade ändå inte vad jag ville. Och det är ju inte mitt ansvar om den som skulle haft samtalet nu kommer att missa ett viktigt möte, tänkte jag.

Efter en kvart ringde handläggaren upp igen. Hon hade minsann gått igenom sina samtal under dagen och kommit fram till att hon verkligen inte alls hade ringt till mig. Så det så. Hur jag då hade hennes namn, telefonnummer och meddelande i min mobil är en gåta. Och dessutom talade hon om för mig att inget av detta kunde vara sant. Så det så.
Varför jag skulle leta reda på en handläggares direktnummer, ringa och påstå att hon hade ringt och lämnat ett meddelande förblir ett mysterium. Hade hon inte varit så himla gapig och dum hade jag släppt hela grejen. Men nu blev jag arg.

I går ringde jag upp chefen för AF i Järfälla.
Eller försökte i alla fall. AF har numera automatisk växel. Den ska man prata med. Tydligt ska man prata. Så här lät det.
AF: Säg namnet på den du vill prata med.
Jag: Annika Karlsson.
AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.
Jag: JA
AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn. Stämmer det?
Jag: NEJ
AF: Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med.
Jag: Annika Karlsson.
AF: Det finns flera Annika Karlsson, menar du den i Järfälla.
Jag: JA
AF: Du vill prata med Annika Karlsson i Kristinehamn, stämmer det?
Jag: NEJ

Ja, så här höll vi på ett bra tag den automatiska växeln och jag. Försökte också med kommandot ”HJÄLP” för att komma till live-växeln men fick bara ett ”Jag förstod inte vad du sa. Säg namnet på den person du vill prata med, eller säg HJÄLP för att komma till växeln”. Det var faktiskt parodi i den högre skolan.

Det slutade med att jag gapskrattande la på luren.
Och sen undrar dom varför Arbetsförmedlingen har så lågt förtroende hos allmänheten.
Jag är väldigt, väldigt glad att jag inte behöver ha med AF att göra.
Och undrar fortfarande hur det gick för en stackars människan som handläggaren på AF tror hon har kallat till möte.
Men, som syrran sa, man ska antagligen inte bry sig.
Man har ingenting för det i alla fall.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.