Kan det verkligen stämma? |
När jag var liten fanns uttrycket ”Den som sa’re, han
va’re”, dvs om man blev kallad dumskalle, tjockis eller tönt kunde man helt
enkelt svara med den ramsan. Om man tordes. Det var ju ofta elaka tjejer (ofta
också med tuffa elakingar till storebrorsor) som mobbade. Hur kom jag nu att
tänka på det? Jo, läste en intressant tabell häromdagen med statistik över hur
Sverige förändrats de senaste åren. Man får sig ju ideligen itutat att allt har
blivit så otroligt mycket sämre, för alla och på alla håll och kanter sedan
Alliansen fick regeringsmakten. Välfärden har gått åt h-vete, alla sjuksköterskor, lärare och bussförare håller på att dö av utmattning, svenska elever är dumma-i-huvet, det väller in invandrare som snor alla svenskars drömyrken och barnfattigdomen breder ut sig.
Alla vet att tidningarna ääääälskar dåliga
nyheter och att ord som katastrof och
chock säljer lösnummer så det visslar
om’et. Det är väl därför tabeller som den som nu cirkulerar på fejsbooken inte
får någon större uppmärksamhet i medierna.
Men.
Ungdomsarbetslösheten har man i alla fall diskuterat i mer
rimliga termer de senaste dagarna. Man har erkänt att i de höga siffrorna har
man räknat in alla ungdomar som studerar. Alla ungdomar som studerar på heltid
dessutom. Och som söker extrajobb. Alltså. Jag kan inte tycka att de är så
himla arbetslösa precis. Det är det tydligen fler som tycker, därav
uppmärksamheten i både SVT och TV4. Ungdomsarbetslösheten är lite drygt 11 %,
om man räknar bort alla som inte är arbetslösa i egentlig mening. Det kan
förklara att jag inte känner till en endaste ung människa som är arbetslös. För
om siffran var så hög som oppositionen påstår borde vi väl, statistiskt sett,
känna till åtminstone någon enda
arbetslös ung person? Va?
Arbetslösheten i största allmänhet.
Med statistik kan man bevisa precis vad man vill. Det beror
på hur man vänder och vrider på siffrorna som SCB tillhandahåller (hej Kjell!).
Förvisso kanske det är fler arbetslösa nu än för tio år sedan, i antal
människor räknat, men antalet svenskar har också ökat med ungefär 600 000 sedan
2005 så man får ju göra en procentuell jämförelse om den ska vara
rättvis(-ande).
Skatterna.
Det skrivs och talas ofta om att skatterna har sänkts så
kolossalt och att detta har urholkat statskassan. Tycka vad man vill om att
alla har fått mer i plånkan (utom pensionärerna som fått sänkt pension och höjd
skatt – helt j-la galet!) men räknar man efter hur mycket stålar som kommer in
till statskassan så har intäkterna ökat med 280 miljarder sedan 2005.
Arbetsförmedlingen.
Alltså. Lägg ner skiten. De förmedlar i alla fall inga jobb.
Företag som kontaktar AF och ber om kontaktuppgifter till sökande får en
fnysning till svar. I bästa fall. Nån himla serviceinrättning för Sveriges
arbetsgivare är man faktiskt inte. Basta.
Och om man som arbetssökande tror att man ska få stöttning,
goda råd och lite pep-talk mellan varven, tror man helt fel. Man blir i bästa
fall kallad till ett möte med en av AF utsedd kontaktperson. En (1) gång.
Därefter får man, även det i bästa fall, några enstaka mejl med uppmaning att
söka ett jobb som handledaren har hittat. Jobb som inte är i närheten av den
sökandes kompetens eller erfarenhet. Eller vad sägs om att en
produktionsplanerare uppmanas att söka jobb som budbilschaufför? Eller att en
erfaren statistiker anmodas att söka jobb som trafikanträknare hos SL?
”Du får bredda ditt sökområde” fräser handläggaren. Och
kräver sedan att en 63-åring ska söka jobb 40 mil från sin nuvarande
bostadsort. Om inte, dras a-kassan in.
Arbetsförnedringen.
Är ett bättre namn.
Vård och omsorg.
De privata alternativen är varken billigare eller bättre än
de kommunala verksamheterna, skriver DN idag. Privata vårdbolag har färre
anställda och lägre lönekostnader, vilket bara ger ägarna mer stålar. Det var
väl inte så det var tänkt, men jag har funderat en del. Om ett gäng läkare och
sjuksköterskor bestämmer sig för att starta en privat vårdcentral, ska de satsa
alla sina besparingar och/eller ta stora lån och sedan inte få ut något i andra
änden? Knepig fråga det där med vinster i vården. Sen tänker jag att om det nu
går att bedriva verksamhet som är likvärdig med kommunal, men till lägre
kostnader, skulle inte kommunerna kunna lära sig något av det? Så blir det billigare
för oss skattebetalare, i stället för att riskkapitalister plockar hem
storkovan.
Och vart ville jag komma med det här då?
Förutom att bli av med skrivkrampen (tack Olle, det
hjälpte!)?
Jo, man ska inte tro på allt man läser eller ser på tv. Man
får börja med att kolla vem som är avsändare till nyheterna. Och vad avsändaren
tjänar på att kabla ut just den
nyheten. Svartmåla motståndarna? Stoppa ett bygge som inte är bra för
affärerna? Få bort uppmärksamheten från sin egen smutsiga byk?
Ungefär som att misstänksamt granska varenda mejl som verkar
skumt. Som mejlet jag fick i morse ”Jag är i Leeds och har blivit av med
plånboken. Behöver låna pengar för att kunna ta mig hem.” Undertecknat med
namn, titel, företagets namn och hela konkarongen. Råkar veta att personen i
fråga inte alls befinner sig i England. Dessutom skulle personen ifråga
troligen inte be just mig om pengar. Men ändå. Hur många, bland kontakterna i
adressboken, nappade på nödropet? Och svarade? Och blev av med stålar?
Utan att för den skull bli cynisk eller paranoid, liiiite
källforskning får man kosta på sig. Och det är inte helt fel att ibland tänka ”nä, det där kan inte stämma”.
Att vara ett neggo kan ha sina fördelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar