Fi - dagens rätt?

Vem ska avgöra vad som är bäst för barnen?

Feminismen är i ropet igen. Och det är väl bra att någon har fortsatt ork att kämpa för att kvinnor ska ha lika rätt till jobb och lön som männen. Men år 2014. Hallå. Vore det inte mer klädsamt att prata om jämställdhet? Varför bara prata om kvinnors rättigheter? Jag vet att kvinnor fortfarande har lägre lön än män. I genomsnitt. Kan bero på flera saker. Men om kvinnor har sämre lön än män för samma arbete, då är det galet (som när jag jobbade i ett japanskt bolag för många år sedan och fick förvånade miner när jag krävde minst samma lön som den yngre, nyanställde man hade och som jag lärt upp för att avlasta mig - ja, han fick högre ingångslön än jag hade efter 3 år i företaget… Jag hade ju bättre betalt än de andra tjejerna – bevars.).

Då undrar vän av ordning, varför det pratas så lite om männens rättigheter i traditionellt kvinnodominerade världar. Förskola och dagis till exempel. Säg den man som INTE blivit granskad med lupp och ficklampa när han sökt jobb i den branschen. Eller inom äldreomsorgen. Eller vården över huvud taget, läkaryrket undantaget.

Och om nu i princip alla politiska partier vill utöka antalet månader då papporna ska vara föräldralediga (undrar fortfarande varför det kallas ”ledig”), varför är det inte ett enda av dem som kräver samma fördelning av tid när föräldrarna skiljer sig. För det gör de. Skiljer sig alltså.

Jag har under lång tid granskat ett flertal vårdnadstvister inom det svenska rättsväsendet och det finns ett bra ord för att beskriva det: ruttet.

R-U-T-T-E-T.

Säger jag bara.

Tidigare, i de ökade pappa-kravens begynnelse, var det praxis att dela barnen på mitten. Halva tiden hos mamma, halva tiden hos pappa. Delad vårdnad. Punkt.

Inte tänkte man på om det var bra för barnen heller.

Så man tänkte om.

Och skapade ny praxis.

Nu ska barnens bästa komma i första rummet. Och vem säger att de som dömer i tingsrätter har full koll på vad som är bäst för alla barn? Nä just det.

Nu gäller ny praxis. Föräldrarna ska vara överens. Helst sams också. Fast då finns det väl knappast anledning att gå till domstol?

Kan en löjligt pragmatisk person tycka.

Om det föreligger samarbetssvårigheter, vilket kan vara skadligt för barnen; barn ska skyddas från allt som är jobbigt, svårt och ledsamt, då ska domstolarna ge den ena föräldern ensam vårdnad. Den ena föräldern är i princip alltid mamman.

Vilket innebär att mamman kan sätta sig på tvären, vägra samarbeta och trilskas i största allmänhet. Voilá – samarbetssvårigheter. Och så får hon ensam vårdnad och slipper blanda in pappan i alla beslut som rör barnen. Där fick han. Liksom.

Häromdagen ringde ännu en förtvivlad pappa.

Ja, jag har pratat med ganska många vid det här laget. En av papporna har kämpat i åtta år. ÅTTA ÅR! För att hans barn ska få växa upp med samma möjlighet att träffa båda sina föräldrar. Helt sjukt. Och den storyn har långt ifrån nått sitt slut än.

Nåväl, den senaste domen jag läste har följande bakgrund.

Mamman är labil. Pappan märkte det redan i början av äktenskapet men hittade olika (bort-)förklaringar till det.

Mamman får vredesutbrott. Skriker, slår, rivs och sparkar. Några gånger har hon försökt köra över pappan med bilen.

Pappan blir utslängd med ojämna mellanrum. Han försöker undvika att göra och säga sånt som kan reta upp mamman. Han tänker att barnen far illa. Utbrotten blir värre. Pappan kontaktar kommunens familjeenhet som gör så kallade orosanmälningar.

När mamman blir kallad till möte uppträder hon förstås som ett dygdemönster.

Efter mötet blir hon galen och slänger ut pappan igen. Hon inleder ett förhållande med en ny man och ansöker om skilsmässa. Pappan får inte träffa barnen. Advokater kopplas in. Man försöker med terapisamtal. Man försöker komma överens. Inget funkar. Mamman bråkar, skriker och vägrar kompromissa.

Hon vill ha barnen. Han kan vara pappa varannan helg. Tycker hon.

Det tycker inte han.

Då blir hon ännu argare. Skriker att hon önskar att han ska köra ihjäl sig. Anklagar honom för att vara bög. Och pedofil. Och otrogen. Allt elakt hon kan komma på.

Han begär hjälp från tingsrätten.

Dit kallar mamman sina anställda och sin familj som vittnen. Några vänner har hon inte längre. Alla vittnen använder samma ordval, säger samma saker. Det låter väldigt repeterat. Ingen har hört henne bli arg. Ingen har något negativt att säga. Hon är en perfekt mamma, kvinna, arbetsgivare, släkting och människa. Utan några som helst fel och brister. 

Pappan försvarar sig. Förklarar. Hänvisar till flera expertvittnen.

Men domaren och mammans nye pojkvän är gamla kompisar.

Mamman får ensam vårdnad.

Pappan överklagar till hovrätten. Hans advokat begär att det ska göras så kallade vårdnadsutredningar. Experter på barn och vårdnadstvister ska bedöma vad som är bäst för barnen. Experten i mammans hemkommun föreslår delad vårdnad. Trots att mamman har talat illa om pappan till dagispersonalen, inför barnen och till kommunfolket. Hindrat honom att delta i dagisaktiviteter och annat.

Experten i pappans kommun kommer fram till samma slutsats. Delad vårdnad vore bäst för barnen. Trots att mamman konstrar och krånglar. Båda föräldrarna är måna om barnen och ser till deras bästa. De samarbetssvårigheter som mamman hela tiden hänvisar till, är det ingen som tycker är särskilt allvarliga. Inte allvarligare än att de ska gå att komma över, tycker alla. 

Utom mamman.

Och hovrätten.

Som gör som tingsrätten och ger mamman ensam vårdnad.

Man struntar i experterna. Man struntar i att mamman uppenbart konstrar och obstruerar. Man säger att mamman har blivit kränkt av pappan i samband med skilsmässan. Och man säger att mamman inte kommer att komma över den kränkningen inom överskådlig tid.

Alltså.

Jag tänker att om man inte inom ett par år efter en skilsmässa (som man själv tagit initiativ till) kan släppa sin ilska mot den man velat skilja sig från, borde man inte söka hjälp då? Vad hände med släppa och gå vidare? Ha fokus på sina barn? Nä nä, grotta in sig i gammalt groll bara. Det ger full beslutanderätt över barnen. Och om man är så inihelvete (förlåt) bitter på sitt ex, hur sannolikt är det att man glad i hågen kommer att skicka iväg barnen för helgumgänge? Eller skicka rapporter om barnens liv och hälsa? Eller underlätta för barnen att ha ett bra och naturligt umgänge med sin pappa.

Skulle inte tro det.

Och jag tänker, hur kan ett gäng juristgubbar (i det här fallet mellan ca 62 och 74) veta vad som är bäst för barn? I modern tid? Med ett par penndrag fråntar de barn rätten till en nära och sund relation med sina pappor. I det här fallet på tvärs mot alla inblandades rekommendationer. Alla utom mammans då. Känn på den du, Gudrun Schyman.

Så funkar svenskt rättsväsende år 2014. Pappor har inte ett skit att säga till om.

Jag ska fanimej (förlåt) skriva en bok.