Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.
Visar inlägg med etikett mamma. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mamma. Visa alla inlägg

lördag 7 september 2019

Häpnadsväckande nyheter


I stället för att oja mig över vårt i-landsproblem med Norwegian, ägnade jag förmiddagen åt nyheterna. Eller vad man nu ska kalla dem.

Polisen larmades till en begravningsplats. Några människor hade hittat en död person där. Är det inte rätt vanligt? Att det finns döda människor på en begravningsplats? Är inte det – typ – meningen? 

Polisen larmades också till Kungsholmen i går där en känd jurist blivit skjuten mitt på blanka dagen när han låste och larmade sin bostad. Nån timme efter mordförsöket kunde man i utländska medier få reda på vem den skjutne juristen är. Något senare på dagen kablades det också ut vem kvinnan är som häktats som misstänkt för stämpling. Ja alltså inte i svenska medier. Inte direkt i alla fall. Men det krävs ingen Einstein för att lägga ihop alla fakta och bilder för att få fram namnen på de inblandade. Om man nu skulle vilja det. ”Advokaten” (den skjutne) och ”juristen” (den häktade) har de senaste åren haft en invecklad rättstvist. Vad de har bråkat om har ingen berättat än (!), kanske äganderätten till hunden?

I Expressen frågar man sig hur en toppjurist hittar en torped. Men alltså, det borde väl vara enklare för en jurist/advokat att hitta skummisar, än för en vanlig människa? Det är ju såna de försvarar mest hela tiden.

Men värst vad det blev tyst efter förra veckans mord på Söder i Stockholm. En vd som högg ihjäl sin nyblivna sambo av okänd anledning. Det tog polisen mer än 30 minuter att pallra sig dit efter larm om våldsamt bråk i lägenheten. Bråket tystnade ganska snabbt efter larmet och man antar att orsaken var att kvinnan då redan var död. Lite motbjudande att fundera över vad vd:n gjorde under den halvtimme som passerade innan snuten dök upp.

Nästa år ska det tillsättas en ”statlig elektrifieringskommission” med uppgiften att ta fram en plan för hur man ska kunna ”elektrifiera landets mest trafikerade vägar”. Lastbilar ska förses med el från luftledningar över vägarna. Men alltså, har man inte lärt sig nånting från spårtrafiken? Hur ofta står inte tåg och pendeltåg på grund av ”nedfallen kontaktledning”. 

Men kanske är det bara ett av många trick från Löfvens sida för att få sitta kvar vid makten. Ett flertal av punkterna i januariöverenskommelsen är till intet förpliktigande, utan kan begravas i diverse utredningar. 

Apropå januariöverenskommelsen. Med tanke på trenden med allt grövre brottslighet, enorma problem med integrationen och den ekonomiska krisen i flera av landets kommuner och regioner; vore det inte bättre att satsa på riktiga problemområden än på friår, extra semester för föräldrar och 137 kronor (max) i skattesänkning till folk på 80 utvalda orter i norra och nordvästra Sverige? Centerns skattesänkning, malligt presenterad av fru Lööf, kostar 1,35 miljarder. ”En stor och märkbar förändring” sa hon bland annat. Pengarna räcker till en lyxig pizza för den som bor på någon av de här 80 platserna.  För 1,35 miljarder hade man kunnat anställa ett ganska stort antal sjuksköterskor, kanske till och med öppnat några av de stängda sjukhusen i glesbygd? Om det nu var närheten till välfärd som låg bakom skattesänkningen.

Apropå skatter. ”Kan inte Skatteverket vara lite flexibla” var den roligaste kommentaren jag läst på länge. Den kom från ett småländskt par som anlitat en surrogatmamma i Georgien och nu får vänta på en massa papper för att kunna folkbokföra småttingarna i Sverige. Skatteverket och Flexibel kan man inte säga i samma mening. Eller kan, kan man väl. Men de rimmar illa.
Tävlingsprogrammen i tv blir allt märkligare. Deltagarna blir bitna av krokodiler, bryter benen och får panik om vartannat. Jo, det krävs mycket dramatik för att gå igenom mediebruset idag men måste programmakarna hitta på livsfarliga tävlingsgrenar?

Insektskorv kan bli verklighet nästa år, skriver Aftonbladet. För att minska köttätandet (fyrbenta djur) ska man alltså få i sig protein från obenta eller 8-benta djur? Torde innebära att man inte kan gnälla om man får en fluga i soppan på krogen hädanefter?

Maria Montazami har varit otrogen mot maken, skriver Aftonbladet medan Expressen skriver om Marias ”skäggkamp”. Betyder det att tutt- och läppmonstren är tillbaka i rutan? Orka.

Men de mest häpnadsväckande nyheterna denna vecka måtte väl ändå vara de som kommer från parlamentet i Storbritannien? Någon värre fars har i alla fall inte jag skådat. Jag som trodde att britterna var hövliga och väluppfostrade. De skulle behöva ett sånt där varnings-öra som finns på förskolorna idag. Som lyser illrött när ljudnivån är för hög. Pajasar.


fredag 13 juni 2014

Fi - dagens rätt?


Vem ska avgöra vad som är bäst för barnen?


Feminismen är i ropet igen. Och det är väl bra att någon har fortsatt ork att kämpa för att kvinnor ska ha lika rätt till jobb och lön som männen. Men år 2014. Hallå. Vore det inte mer klädsamt att prata om jämställdhet? Varför bara prata om kvinnors rättigheter? Jag vet att kvinnor fortfarande har lägre lön än män. I genomsnitt. Kan bero på flera saker. Men om kvinnor har sämre lön än män för samma arbete, då är det galet (som när jag jobbade i ett japanskt bolag för många år sedan och fick förvånade miner när jag krävde minst samma lön som den yngre, nyanställde man hade och som jag lärt upp för att avlasta mig - ja, han fick högre ingångslön än jag hade efter 3 år i företaget… Jag hade ju bättre betalt än de andra tjejerna – bevars.).

Då undrar vän av ordning, varför det pratas så lite om männens rättigheter i traditionellt kvinnodominerade världar. Förskola och dagis till exempel. Säg den man som INTE blivit granskad med lupp och ficklampa när han sökt jobb i den branschen. Eller inom äldreomsorgen. Eller vården över huvud taget, läkaryrket undantaget.
Och om nu i princip alla politiska partier vill utöka antalet månader då papporna ska vara föräldralediga (undrar fortfarande varför det kallas ”ledig”), varför är det inte ett enda av dem som kräver samma fördelning av tid när föräldrarna skiljer sig. För det gör de. Skiljer sig alltså.

Jag har under lång tid granskat ett flertal vårdnadstvister inom det svenska rättsväsendet och det finns ett bra ord för att beskriva det: ruttet.
R-U-T-T-E-T.
Säger jag bara.
Tidigare, i de ökade pappa-kravens begynnelse, var det praxis att dela barnen på mitten. Halva tiden hos mamma, halva tiden hos pappa. Delad vårdnad. Punkt.
Inte tänkte man på om det var bra för barnen heller.
Så man tänkte om.
Och skapade ny praxis.
Nu ska barnens bästa komma i första rummet. Och vem säger att de som dömer i tingsrätter har full koll på vad som är bäst för alla barn? Nä just det.
Nu gäller ny praxis. Föräldrarna ska vara överens. Helst sams också. Fast då finns det väl knappast anledning att gå till domstol?
Kan en löjligt pragmatisk person tycka.
Om det föreligger samarbetssvårigheter, vilket kan vara skadligt för barnen; barn ska skyddas från allt som är jobbigt, svårt och ledsamt, då ska domstolarna ge den ena föräldern ensam vårdnad. Den ena föräldern är i princip alltid mamman.
Vilket innebär att mamman kan sätta sig på tvären, vägra samarbeta och trilskas i största allmänhet. Voilá – samarbetssvårigheter. Och så får hon ensam vårdnad och slipper blanda in pappan i alla beslut som rör barnen. Där fick han. Liksom.

Häromdagen ringde ännu en förtvivlad pappa.
Ja, jag har pratat med ganska många vid det här laget. En av papporna har kämpat i åtta år. ÅTTA ÅR! För att hans barn ska få växa upp med samma möjlighet att träffa båda sina föräldrar. Helt sjukt. Och den storyn har långt ifrån nått sitt slut än.
Nåväl, den senaste domen jag läste har följande bakgrund.
Mamman är labil. Pappan märkte det redan i början av äktenskapet men hittade olika (bort-)förklaringar till det.
Mamman får vredesutbrott. Skriker, slår, rivs och sparkar. Några gånger har hon försökt köra över pappan med bilen.
Pappan blir utslängd med ojämna mellanrum. Han försöker undvika att göra och säga sånt som kan reta upp mamman. Han tänker att barnen far illa. Utbrotten blir värre. Pappan kontaktar kommunens familjeenhet som gör så kallade orosanmälningar.
När mamman blir kallad till möte uppträder hon förstås som ett dygdemönster.
Efter mötet blir hon galen och slänger ut pappan igen. Hon inleder ett förhållande med en ny man och ansöker om skilsmässa. Pappan får inte träffa barnen. Advokater kopplas in. Man försöker med terapisamtal. Man försöker komma överens. Inget funkar. Mamman bråkar, skriker och vägrar kompromissa.
Hon vill ha barnen. Han kan vara pappa varannan helg. Tycker hon.
Det tycker inte han.
Då blir hon ännu argare. Skriker att hon önskar att han ska köra ihjäl sig. Anklagar honom för att vara bög. Och pedofil. Och otrogen. Allt elakt hon kan komma på.
Han begär hjälp från tingsrätten.
Dit kallar mamman sina anställda och sin familj som vittnen. Några vänner har hon inte längre. Alla vittnen använder samma ordval, säger samma saker. Det låter väldigt repeterat. Ingen har hört henne bli arg. Ingen har något negativt att säga. Hon är en perfekt mamma, kvinna, arbetsgivare, släkting och människa. Utan några som helst fel och brister. 
Pappan försvarar sig. Förklarar. Hänvisar till flera expertvittnen.
Men domaren och mammans nye pojkvän är gamla kompisar.
Mamman får ensam vårdnad.

Pappan överklagar till hovrätten. Hans advokat begär att det ska göras så kallade vårdnadsutredningar. Experter på barn och vårdnadstvister ska bedöma vad som är bäst för barnen. Experten i mammans hemkommun föreslår delad vårdnad. Trots att mamman har talat illa om pappan till dagispersonalen, inför barnen och till kommunfolket. Hindrat honom att delta i dagisaktiviteter och annat.
Experten i pappans kommun kommer fram till samma slutsats. Delad vårdnad vore bäst för barnen. Trots att mamman konstrar och krånglar. Båda föräldrarna är måna om barnen och ser till deras bästa. De samarbetssvårigheter som mamman hela tiden hänvisar till, är det ingen som tycker är särskilt allvarliga. Inte allvarligare än att de ska gå att komma över, tycker alla. 
Utom mamman.
Och hovrätten.
Som gör som tingsrätten och ger mamman ensam vårdnad.
Man struntar i experterna. Man struntar i att mamman uppenbart konstrar och obstruerar. Man säger att mamman har blivit kränkt av pappan i samband med skilsmässan. Och man säger att mamman inte kommer att komma över den kränkningen inom överskådlig tid.
Alltså.
Jag tänker att om man inte inom ett par år efter en skilsmässa (som man själv tagit initiativ till) kan släppa sin ilska mot den man velat skilja sig från, borde man inte söka hjälp då? Vad hände med släppa och gå vidare? Ha fokus på sina barn? Nä nä, grotta in sig i gammalt groll bara. Det ger full beslutanderätt över barnen. Och om man är så inihelvete (förlåt) bitter på sitt ex, hur sannolikt är det att man glad i hågen kommer att skicka iväg barnen för helgumgänge? Eller skicka rapporter om barnens liv och hälsa? Eller underlätta för barnen att ha ett bra och naturligt umgänge med sin pappa.
Skulle inte tro det.

Och jag tänker, hur kan ett gäng juristgubbar (i det här fallet mellan ca 62 och 74) veta vad som är bäst för barn? I modern tid? Med ett par penndrag fråntar de barn rätten till en nära och sund relation med sina pappor. I det här fallet på tvärs mot alla inblandades rekommendationer. Alla utom mammans då. Känn på den du, Gudrun Schyman.

Så funkar svenskt rättsväsende år 2014. Pappor har inte ett skit att säga till om.
Jag ska fanimej (förlåt) skriva en bok.


onsdag 8 maj 2013

Dagens nyheter



I den statistik man får om sin blogg framgår var läsarna finns (jag tycks ha ett gäng i Ryssland, bland annat – spännande!), hur många gånger olika inlägg har lästs och hur läsarna har hittat hit. Många kommer in via min hemsida, andra från Facebook och resten via nån sökning de har gjort på Google. De flesta har sökt på ”Brad Pitt”. Inser då att om jag skriver Brad Pitt i varje inlägg så kanske fler hittar hit?

Läskig läsning i dag om de tre störda bröderna som kidnappat tre kvinnor och haft dem inlåsta i huset i tio år. TIO ÅR! Och ingen jävel har märkt nåt. Alltså. Jag kollade in bilden på gatan där huset, som numera benämns som Skräckhuset, ligger. Det är inte så värst mycket tomtmark mellan husen. Typ fyra meter. Max. Trädgården på baksidan av huset är ca 300 kvadratmeter. Där lär en eller flera av kvinnorna ha vistats ibland. Nakna och ledda runt i hundkoppel. Någon granne säger sig ha hört skrik från huset. En annan tror sig ha sett rastningsproceduren. Och alla säger att in the neighbourhood gäller principen sköt-dig-själv-och-skit-i-andra. Att inte lägga sig i är tydligen inte bara en svensk paradgren. Kanske det här kan bli ett uppvaknande? Om någon har hänglås överallt och igenspikade fönster kanske allt inte står rätt till?
Man kan bli mörkrädd för mindre.

I vår oberoende morgontidning DN får Hanne Kjöller än en gång ondgöra sig över den svenska jägarkåren i allmänhet och vargjakten i synnerhet. Hon tycker inte att Svenska Jägareförbundets ordförande får lov att kritisera vare sig det juridiska systemet eller ett domslut som förvaltningsdomstolen fattat. Inte för att jag orkar leta, men jag kan slå mig i backen på att Kjöller själv någon gång har framfört kritik mot ett domstolsbeslut. Men nu gällde det ju hennes stora hatobjekt jägarna (hon kallar förbundets ordförande för ”inte vilken skjutglad skogsmulle som helst”) och för dem gäller tydligen helt andra regler för yttrandefrihet. Att hon dessutom kallar Svenska Jägareförbundet för ”pang-pang-klubben” ger knappast tyngd åt hennes kritik. Moget? NOT!
Det finns ca 265 000 jägare i Sverige. Borde finnas en rimlig möjlighet att några av dem sitter i regering och riksdag. Men det tycker Kjöller är jättekonstigt.

S kvinnoförbund kräver fler nattis så att ensamstående föräldrar kan jobba nattskift. Jag fattar inte. Om barnen ska vara på dagis på natten när mamma eller pappa jobbar, var ska de små liven då vara på dagen när mamma eller pappa sover efter sitt nattskift? Dygnet-runt-dagis eller? Hur dyrt skulle det bli för kommunerna? Ha personal på obekväm arbetstid, dygnet runt sju dagar i veckan, för att några enstaka barn behöver passning ibland? Vem ska betala det?

Lärarna jublade i höstas över ett rejält lönelyft. Dessvärre har det nu visat sig att det blev så dyrt att undervisningen blir lidande.
Orsak och verkan. Tillgången på stålar är liksom inte oändlig. Tydligen.

Och regeringens satsning mot ungdomsarbetslösheten gick inte heller något vidare. Sänkt arbetsgivaravgift gav inte så värst många ungdomar arbete. Och såg jag fel eller var det så att varje jobb till en ung människa kostar staten (= oss alla) 1 – 1 ½ miljon om året? Det var väl inget bra drag?

Nästa utredning jag vill höra talas om är hur många jobb det blivit i restaurangbranschen efter den sänkta momsen. Inte många, om jag får gissa. Inte sänktes priserna heller. Det kostar lika mycket nu som innan sänkningen, så summan av kardemumman borde bli att krogägarna får mer över i plånkan. Snopet. Men inte förvånande.

Den absolut mest tragiska händelsen på länge är den lille pojke som pappan glömde lämna på dagis. Tvååringen blev sittande i bilen, på en stekhet parkeringsplats i flera timmar och så småningom dog han, där i bilen. Det gör så ont att tänka på att man nästan får svårt att andas. Varför ringde inte dagiset och undrade var pojken var? Varför reagerade ingen annan bilförare när de såg den lille sitta ensam i bilen? Och hur klarar pappan av att leva med sitt misstag? Troligen byter han jobb. Om man är så stressad att man glömmer sitt barn i bilen en hel dag, har man antagligen tagit sig vatten över huvudet. Det är farligt att stressa. Både för en själv och för ens omgivning. Ibland blir konsekvenserna förödande.
Så.
Ta det väldigt lugnt.
Djupa andetag.
Njut av våren som äntligen är här.
Och fokusera på det som är viktigt i livet.
Det är så otroligt skört.


tisdag 7 maj 2013

Människor emellan


Det var inte här man spelade match i går


Förstasidan i dagens DN. Ungdomar är stressade, har panikångest och tycker att livet känns meningslöst. De har både sömnsvårigheter och magkatarr. Varför? Jo, de tycker att det är så förfärligt jobbigt att behöva skaffa sig utbildning, arbete och bostad. De orkar inte med kraven, säger de.
Då säger jag: TACK SÅ J-LA MYCKET alla curlingföräldrar! Det är nu vi ser effekterna av era ansträngningar.
Tacka 17 för att ungdomarna tycker allt är jättejobbigt. Plötsligt måste de göra något själva. Ingen mamma som lägger fram kläderna till en på morgonen. Ingen pappa som brer frukostmackor (och skär bort kanterna, de är så jobbiga att tugga). Ingen som bäddar sängen, skjutsar till skolan och gör ens läxor (vem minns inte pappan i ”Ung och bortskämd”?).
Man har från sin allra tidigaste barndom fått för sig att ingenting gör ont, alla får vara Lucia och ingenting är tråkigt eller jobbigt. Man tränas att vara glad hela tiden. Glada barn blir så bra på bild. Och dessutom slipper man ju stämpeln ”dålig förälder” om barnen ser nöjda ut. Slipper man bråk också; bara att säga JA till allt så blir det inga konflikter. Bara servera favoritkäk, låna ut sina kreditkort och skälla på lärarna om skolresultaten inte är lysande. Och som grädde på moset följer föräldrarna med på anställningsintervjuer också, så inte de små telningarna ska utsättas för något hemskt.
Inte så himla konstigt då att ungarna får en chock när de frontas med livet som det faktiskt ser ut. Välkommen till verkligheten. Säger jag bara.

Å andra sidan kan jag undra var och hur den där undersökningen har gjorts. Vi har massor av ungdomar i vänkretsen. Hyggliga, empatiska och flitiga unga människor som varken saknar jobb eller bostad. Fast curling var ingen stor sport bland oss som är födda i slutet av 1950-talet…

Läste i en frågespalt för en tid sedan om en mamma som var synnerligen upprörd över dotterns svärföräldrar (om dottern själv var upprörd framgick däremot inte). Svärföräldrarna vägrade umgås med sina barns respektive och bjöd bara sina egna barn på middagar, resor och annat umgänge. Frågeställaren tyckte det var konstigt eftersom man i hennes släkt räknade in även de ingifta som familjemedlemmar och bjöd både barnen och deras fruar/män till familjesammankomster. Ja, det känns väl som det mest naturliga. Döm om min förvåning när jag läste svaret. Kanske ville svärföräldrarna att ”ursprungsfamiljen ska finnas kvar i viss utsträckning” skrev psykologen. Hon skrev också att hon inte hade en aning om hur vanligt det är att betrakta sina svärsöner och svärdöttrar som en del av familjen. Men värst var ändå psykologens råd: För att få svar på din fråga om ni är ensamma om att resonera som ni gör är ju att fråga runt i din bekantskapskrets för att höra hur andra tänker och gör.  Alltså. På allvar? Enda gången jag kan köpa att man inte vill ha in nya familjemedlemmar är väl om de är kriminella. Annars är det väl bara att acceptera de val som ens närmaste gör. Hacka i sig att sonen valde en fru som inte är så himla kul. Ödet förser en med släktingar. Liksom.

Å andra sidan finns det människor som umgås rent tvångsmässigt. Alla måste älska alla, annars klipper man banden. Om inte du älskar min mamma vill jag inte träffa dig mer. Typ.

Relationer är inte lätt. Men den där veckotidningspsykologen ger jag inte mycket för. Vad hände med vanligt hyfs? Är artighet omodernt på nåt sätt? Hälsa vänligt, tacka för maten, komma i tid. Be om ursäkt när man klantar sig. Nähej då. JAG är alltid viktigast. Och JAG gör som JAG vill och skiter högaktningsfullt i min omgivning. Usch.

Hyfs och stil visade dock fotbollssupportrarna på Friends Arena i går. Vi cyklade hemåt då horder av människor var på väg till matchen. Tur att Black Army drog tillbaka sina ovanligt fåniga tröjor; ”hata Göteborg”. Alltså, väx upp! Men vi mötte tusentals sansade fans, AIK-are så långt ögat nådde. De flesta med blommor i händerna. En och annan bar på en ölburk. Inget skränande. Inget bråk. Minimal fylla (hur det var efter matchen vet jag inte). Och sedan hyllningen till den bortgångne Ivan Turina. Spelare från båda lagen med armarna om varandra i en tyst minut. Mäktigt.
Men väldigt tragiskt att det ska behövas ett dödsfall för att folk ska uppföra sig som – folk.

Till sist.
Något otroligt banalt.
Jag har vistats i stan en hel del på sistone. Förundras över stockholmarnas likriktning. (I Göteborg däremot ser man en massa människor med personlig stil.)
Alla - oavsett kön, ålder och annat – går omkring iklädda jackor som påminner om Ikeas billigaste bäddmadrass. Tycks finnas i precis alla färger, från diskret beige och svart till allra skrikigaste chockrosa och knallturkos. Fula som stryk. Varför i allsindar måste alla nollåttor se nästan likadana ut?
Va?


onsdag 17 augusti 2011

"Låt va mej"



Jag minns inte om dagens rubrik är ett bokcitat eller nåt som något av barnen sa. Det är sisådär 25 år sedan de var små, så min vacklande minnesbild må väl vara förlåten.

Den som mobbas har ofta den känslan; LÅT VA MEJ, lämna mig i fred. Dagens SvD fortsätter på temat mobbning i dag och skriver att i de flesta fall får de mobbade barnen byta skola. Precis som i arbetslivet. Den som mobbas ska bort och därmed tror sig arbetsgivaren eller skolan ha löst problemet. Det har man inte. Det finns alltid nya människor att hacka på, det genomsyrar hela samhället. Bara att sätta på TVn så har man värsta sortens mobbning rätt in i vardagsrummet. Hur ska man få barn att inte mobba varandra när föräldrarna klankar ner på sina grannar/vänner/familjemedlemmar? Eller på tv-programmen. Eller på folk som passerar förtältet där man sitter och grillar. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Och sånt sitter i resten av livet.

"Få en pigg och tajt stuss" ropar Aftonbladet i dag. Pigg? Är det motsvarigheten till en hängig akterdel, eller?

En 30-årig svenska har anmälts för vanvård av sitt barn i USA. Mamman lämnade sin ettåring i barnvagnen utanför en restaurang. Till polisen sa hon att det är jättevanligt att göra så i Sverige.
Yeah, right.
Jag vet ingen - absolut INGEN - mamma som skulle ställa barnvagnen utanför krogen. Aldrig i livet.

En 88-årig kvinna i Hässelby missade sin sons begravning. Kvinnan sitter i rullstol och när färdtjänsten skulle hämta henne upptäckte man att rullstolen inte gick att få in i hissen. Då undrar man, har kvinnan inte varit utanför dörren sedan hon hamnade i rullstol? Arma människa.
Sen säger färdtjänsten att de inte visste att hon skulle på begravning, hade de vetat det skulle hade de "flyttat på himmel och hav" säger en ansvarig. Det hade nog räckt med ett par starka bärare för att få ner damen till taxin. Men färdtjänstens växel finns i Moldavien eller i Polen så budskapet gick väl inte fram ordentligt.

I Expressen får man i dag veta vad Carl Bildt packar i resväskan.
Som vi har undrat.
Eller hur.

Emil 18, ramlade ner från ett tak men överlevde det 16 meter höga fallet. Det blöta midsommarfirandet innehöll rökpaus på taket, som han nådde genom att klättra ut genom ett vindsfönster. Rökning är livsfarligt. Undrar om han lagt av med det nu.

Regeringen backade i går från en rad vallöften. Det var väl bra med tanke på såväl det ekonomiska som parlamentariska läget. Men jag tycker gott att de kunde genomföra skattesänkningen för pensionärer. Det har de faktiskt förtjänat.

Men vilket galet väder. Som värsta monsunregnen på sina håll. Och här bara skiner solen. Glad så länge det vädret håller till på andra platser, även om risken för översvämning just här uppe på tolfte våningen känns mimimal. Positivt tänkande.

I förmiddags brakade det till rejält i brevlådan. Färgglada vykort från semestrande vänner?
Nope.
Det var inte mindre än sju brev från Bredbandsbolaget. Ett av dem innehöll de utlovade biobiljetterna. Det var ju trevligt.
"Upplev mer" eller hur det nu var...
"Leave me alone" är en bra låt av Michael Jackson.
Låt va mej.

I say no more.






torsdag 26 maj 2011

Mor ror - far är rar


- Du berättar aldrig något om din mamma, sa herr B. Du pratar mest om din pappa.

Det kan väl inte stämma, tänkte jag, men herr B fick medhåll av fru B.
Jättekonstigt. Mamma är min stora idol och jag var den värsta sortens mamma-gris man kan tänka sig. Visst, hon hade en del konstiga uppfostringsmetoder, som att man skulle tvingas äta mat som man nästan kräktes av. (Jag tål fortfarande inte lukten av lever.) Eller att man fick vara utan mat om man kom fem minuter för sent till middagen (nej, jag kommer aldrig för sent, än i dag. Undantaget om jag inte själv rår över omständigheterna.). Och så luggades hon, i nacken eller vid örat där det gör som ondast. Då som nu är jag säker på att jag förtjänade det.

Min mamma kunde slå i spik snabbast av alla. Jodå, hon tävlade med både morfar och sin bror och brorson en sommar. Hon fick visserligen tennisarmbåge av spikandet. Men vann gjorde hon!

Min mamma kunde virka, sticka, väva, knyppla och krusa örngottsband. Hon sydde ursnygga klänningar. Hon lagade fantastisk mat och köpte alltid wienerkorv (aldrig Hot Dogs) till skolans utflykter. Hon bredde lyxiga mackor med saltrulle eller rökt skinka, som jag otacksamt bytte mot kompisens limpmackor med stekt ägg.

Min mamma kunde tapetsera, gräva trädgårdsland, måla tavlor och konversera näringslivstoppar över en cocktail. Hon älskade att dansa, resa och köra bil. Hon satt aldrig overksam framför TVn eller under timslånga bilresor - hon virkade överkast, gardiner och grytlappar. Eller stickade raggsockor, som hon sedan stoppade hälar och tår på då de blivit nötta.

Min mamma jagade ut familjen i skogen för att plocka blåbär, lingon och svamp som hon sedan saftade, syltade och konserverade. Vi tillbringade timmar i olika jordgubbsland och vinbärsbuskar - köpesaft var det inte tal om.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med att räkna upp hennes dugligheter. Man kan få komplex för mindre.
Det är sånt man får jobba med. Och lära sig att det faktiskt är fullt tillåtet att sitta på trappan och lyssna på fåglarna. Eller ligga i hängmattan och tänka på ingenting. Eller på mamma. Det är hon värd.

Så, en blomma till alla underbara, dugliga, glada och roliga mammor.
Hoppas era nära och kära pysslar om er lite extra på söndag.
Det borde dom göra oftare. Det är ni värda.

tisdag 28 december 2010

Mandeln i gröten


Man kan undra om lille Jimmie fick en bittermandel i julgröten. Hans uttalanden rimmar illa med partiets politik som i stora delar bygger på osakliga och dåligt underbyggda fakta. Nu surar han för att "bara" en av tio svenskar har förtroende för honom. Jag tycker det är ganska många, tio procent faktiskt. Han menar att han är utsatt för en "tydlig och oförblommerat osaklig hatkampanj". Men, med hjälp av såna kan man ju komma in i riksdagen. Eller hur?

Alla tidningar skriver upprört om lurendrejerierna med mellandagsreapriser i elektronikbranschen. År ut och år in pågår detta. Lockvaror som är slut redan innan rean börjar och krystade bortförklaringar från butikernas chefer. Det känns faktiskt puckat.

Nästan lika puckat som trenden med ankläppar. Kollade Hollywoodfruar i går för första gången i världshistorien och kände mig som katten i Comhem-reklamen. Gapet blev större och större ju längre programmet gick. En ung människa som sprutat truten så full av vad-det-nu-är så hon sluddrar när hon försöker prata. Det förstärker sannerligen det ointelligenta intrycket. En äldre blondin har en likadan anktrut och enorma silikontuttar. Dom ser faktiskt riktigt läskiga ut. Aftonbladet frågar om vi vill se ännu en säsong med plasttanterna. NEJ TACK, verkligen inte. Den enda som verkar ha något i skallen är fru Montazami.

Ankläppar har givetvis fått sin spridning hit, vilket inte minst blev tydligt i Ladies på Östermalm där den norska donnan hade lunchträff med sina väninnor. Pladdret kring bordet var misstänkt likt ljuden man hör när man promenerar runt Lötsjön.

Värst i anktrutligan måtte ändå vara Clabbes fru. Hon kanske hade herpes, eller hade ramlat när bilden togs och då är det synd om henne. Om hon inte hade herpes när bilden togs, är det ännu mer synd om henne. Det såg ut som om hon satt fast en prinskorv under näsan.
Misslyckad lip-fix eller en vurpa i vinterhalkan?

Elton John och hans man har fått barn med hjälp av en surrogatmamma. Alltså, ibland kanske man ska tänka sig för innan man sätter barn till världen. Att "skaffa barn" är väl den ultimata ego-kicken, har faktiskt inte hört någon som påstår nåt annat. Herrarna är 62 och 48 år gamla och redan där får jag kalla kårar. Sen är jag så himla gammaldags att jag tycker att barn ska ha en mamma och en pappa, åtminstone som utgångsläge. Men jag var sur redan i går kväll efter tv-programmet "Gamla föräldrar" där kvinnor i 60-70-årsåldern provrörsbefruktades. En av dom var dessutom blind. Tänker dom över huvud taget på barnen?

Någon hackar Bildts blogg. Han förmedlar inte alls ryska fruar, säger han. Men vem vet, den ryska oljan fick han ju smäll på fingrarna för. Skam den som ger sig.

Småtjejer knaprar värktabletter som smågodis. Ohly skyller på Alliansen och kräver hårdare tillsyn. Jo, det är ju dumt att låta folk ta ansvar för sina egna handlingar.

fredag 1 oktober 2010

Tiden läker inte alla sår


Det hade gått ett år sedan de fick träffa honom för sista gången. Den lille pojken som de älskade så innerligt. Fast då visste de inte att det var sista gången. De lekte som vanligt, skrattade åt hans förtjusning över det nya flygplanet som blinkade och brummade. Förvånades över hans nyfikenhet, hans vilja att vara med överallt. Gladdes åt att han för första gången började sätta ihop ord.
- Nanna bil.
- Mamma buss.
- Tette bojj.
Han var ett och ett halvt år.
De vinkade hej-då som vanligt.
Den lille ville kramas, ville inte att de skulle gå.
Bara en puss till, en kram, sedan var de tvungna att ge sig iväg.
De hörde hans gråt genom den stängda dörren. Log åt att han tyckte så mycket om dem. Stolta över att få vara nära honom. Ofta.
En vecka senare kom ett mejl.
Blixt från klar himmel, blev plötsligt en konkret verklighet.
Min mamma säger att du är dum. Vi vill inte träffa er.
De förstod ingenting. Förstår fortfarande ingenting.
Hur kan en människa förändras så? Och fortsätta att vara så förändrad?
De valdes bort lika snabbt som man knäpper med fingrarna.
Snäpp – snäpp – borta.

Ett år är en mycket lång tid i en så liten människas liv.
Ett år kan också vara en evighet för den som sörjer. Många tankar hinner passera under tolv månader. Trehundrasextiofem dagar av saknad.
Hon gråter inte lika ofta längre. Han pratar inte lika mycket om den lille.
Det gör fortfarande ont, säger de.
Så småningom kanske ilskan tar över. Det gör den ofta efter sorg. Med tiden, kanske. Plötslig förlust tar lång tid att läka och övergå i andra känslor.

Men fortfarande kan det räcka med ett par små gympaskor. Några dagisbarn på promenad. Barnböckerna de köpt för att ge honom genom åren som skulle komma.
De tittar på dem, ser på varandra och känner den välbekanta klumpen i halsen.
Trycket över bröstet.
Ont, det gör ont, det gör ont. Tänker de. Men säger inget.
Vad ska de säga?
Och till vem?

onsdag 4 augusti 2010

Det är som det är...


...och blir som det blir.

Jag anstränger mig verkligen för att inte haka upp mig på sådant jag inte kan göra något åt.
Det går sådär.
Är jag ensam om fenomenet?
I don’t think so.

Tappra försök görs med jämna mellanrum att leva efter AAs ledord:
Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Eller nåt i den stilen.
Klokt och präktigt.

Vädret är en ständig källa till irritation. Man kan undra varför. Det är för varmt. Det regnar. Det snöar. Jaha? Och vad hjälper det att gnälla?
Bara att klä sig tunt. Ta på regnkappa. Köpa fårskinnsstövlar.
Och gilla läget. Som man säger.

Figuren.
Vissa saker kan man liksom inte göra något åt. Dom är som dom är.
Du är dum, jag är fet. Jag kan banta. Jovisst. Men ett brett bäcken ändrar man inte på i ett snupetag. Jag får trösta mig med att det underlättade för kirurgerna när dom skulle in och rota.
Plastikoperationer. Jovisst. Men jag reser hellre upp mina surt förvärvade slantar.
Och börjar så smått inse att den här kroppen får jag leva med, så länge den håller. Det är ju faktiskt huvudsaken.
Att den håller. Fungerar.
Inte hur den ser ut.
Och de flesta rynkorna har jag skrattat mig till.
Några har jag gråtit mig till.
Det är ju sånt som visar att man lever livet.
Basta!

Knäppa människor.
Min mamma säger att du är dum så nu vill inte jag träffa dig mer.
Men ... men ... jaha?
Elaka människor. Små, patetiska människor. Som tar ut sin bitterhet på andra. Som tar energi. Som inte ger något igen.
Man kan älta tills man blir gråhårig. Eller släppa taget och gå vidare.
Man får se till att läka såren. Inte ge de här människorna uppmärksamhet. Aldrig någonsin glömma vad de gjort. Men sätta punkt.
Man kan önska att de tar sig ur sitt andliga mörker, som Marcus Birro sagt.

Frisyren. Eller snarare brist på.
Det var egentligen där det började i morse.
Hopplös, platt, solblekt.
Varken kort eller långt.
För långt för att kunna bli fluffigt.
För kort för en snygg håruppsättning. Lös hårknut. Pyttsan. Om jag drar tillräckligt hårt i hårtestarna kan jag få ihop en råttsvans.
Snyggt? Inte ett dugg. Möjligen blev kinderna aningen slätare...
Hur gärna jag än vill – jag HAR INTE lång, tjockt, lockigt hårsvall. Jag har helt andra gener.

Gå och klippa mig?

Absolut!

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.