Fi - dagens rätt?

Vem ska avgöra vad som är bäst för barnen?

Feminismen är i ropet igen. Och det är väl bra att någon har fortsatt ork att kämpa för att kvinnor ska ha lika rätt till jobb och lön som männen. Men år 2014. Hallå. Vore det inte mer klädsamt att prata om jämställdhet? Varför bara prata om kvinnors rättigheter? Jag vet att kvinnor fortfarande har lägre lön än män. I genomsnitt. Kan bero på flera saker. Men om kvinnor har sämre lön än män för samma arbete, då är det galet (som när jag jobbade i ett japanskt bolag för många år sedan och fick förvånade miner när jag krävde minst samma lön som den yngre, nyanställde man hade och som jag lärt upp för att avlasta mig - ja, han fick högre ingångslön än jag hade efter 3 år i företaget… Jag hade ju bättre betalt än de andra tjejerna – bevars.).

Då undrar vän av ordning, varför det pratas så lite om männens rättigheter i traditionellt kvinnodominerade världar. Förskola och dagis till exempel. Säg den man som INTE blivit granskad med lupp och ficklampa när han sökt jobb i den branschen. Eller inom äldreomsorgen. Eller vården över huvud taget, läkaryrket undantaget.

Och om nu i princip alla politiska partier vill utöka antalet månader då papporna ska vara föräldralediga (undrar fortfarande varför det kallas ”ledig”), varför är det inte ett enda av dem som kräver samma fördelning av tid när föräldrarna skiljer sig. För det gör de. Skiljer sig alltså.

Jag har under lång tid granskat ett flertal vårdnadstvister inom det svenska rättsväsendet och det finns ett bra ord för att beskriva det: ruttet.

R-U-T-T-E-T.

Säger jag bara.

Tidigare, i de ökade pappa-kravens begynnelse, var det praxis att dela barnen på mitten. Halva tiden hos mamma, halva tiden hos pappa. Delad vårdnad. Punkt.

Inte tänkte man på om det var bra för barnen heller.

Så man tänkte om.

Och skapade ny praxis.

Nu ska barnens bästa komma i första rummet. Och vem säger att de som dömer i tingsrätter har full koll på vad som är bäst för alla barn? Nä just det.

Nu gäller ny praxis. Föräldrarna ska vara överens. Helst sams också. Fast då finns det väl knappast anledning att gå till domstol?

Kan en löjligt pragmatisk person tycka.

Om det föreligger samarbetssvårigheter, vilket kan vara skadligt för barnen; barn ska skyddas från allt som är jobbigt, svårt och ledsamt, då ska domstolarna ge den ena föräldern ensam vårdnad. Den ena föräldern är i princip alltid mamman.

Vilket innebär att mamman kan sätta sig på tvären, vägra samarbeta och trilskas i största allmänhet. Voilá – samarbetssvårigheter. Och så får hon ensam vårdnad och slipper blanda in pappan i alla beslut som rör barnen. Där fick han. Liksom.

Häromdagen ringde ännu en förtvivlad pappa.

Ja, jag har pratat med ganska många vid det här laget. En av papporna har kämpat i åtta år. ÅTTA ÅR! För att hans barn ska få växa upp med samma möjlighet att träffa båda sina föräldrar. Helt sjukt. Och den storyn har långt ifrån nått sitt slut än.

Nåväl, den senaste domen jag läste har följande bakgrund.

Mamman är labil. Pappan märkte det redan i början av äktenskapet men hittade olika (bort-)förklaringar till det.

Mamman får vredesutbrott. Skriker, slår, rivs och sparkar. Några gånger har hon försökt köra över pappan med bilen.

Pappan blir utslängd med ojämna mellanrum. Han försöker undvika att göra och säga sånt som kan reta upp mamman. Han tänker att barnen far illa. Utbrotten blir värre. Pappan kontaktar kommunens familjeenhet som gör så kallade orosanmälningar.

När mamman blir kallad till möte uppträder hon förstås som ett dygdemönster.

Efter mötet blir hon galen och slänger ut pappan igen. Hon inleder ett förhållande med en ny man och ansöker om skilsmässa. Pappan får inte träffa barnen. Advokater kopplas in. Man försöker med terapisamtal. Man försöker komma överens. Inget funkar. Mamman bråkar, skriker och vägrar kompromissa.

Hon vill ha barnen. Han kan vara pappa varannan helg. Tycker hon.

Det tycker inte han.

Då blir hon ännu argare. Skriker att hon önskar att han ska köra ihjäl sig. Anklagar honom för att vara bög. Och pedofil. Och otrogen. Allt elakt hon kan komma på.

Han begär hjälp från tingsrätten.

Dit kallar mamman sina anställda och sin familj som vittnen. Några vänner har hon inte längre. Alla vittnen använder samma ordval, säger samma saker. Det låter väldigt repeterat. Ingen har hört henne bli arg. Ingen har något negativt att säga. Hon är en perfekt mamma, kvinna, arbetsgivare, släkting och människa. Utan några som helst fel och brister. 

Pappan försvarar sig. Förklarar. Hänvisar till flera expertvittnen.

Men domaren och mammans nye pojkvän är gamla kompisar.

Mamman får ensam vårdnad.

Pappan överklagar till hovrätten. Hans advokat begär att det ska göras så kallade vårdnadsutredningar. Experter på barn och vårdnadstvister ska bedöma vad som är bäst för barnen. Experten i mammans hemkommun föreslår delad vårdnad. Trots att mamman har talat illa om pappan till dagispersonalen, inför barnen och till kommunfolket. Hindrat honom att delta i dagisaktiviteter och annat.

Experten i pappans kommun kommer fram till samma slutsats. Delad vårdnad vore bäst för barnen. Trots att mamman konstrar och krånglar. Båda föräldrarna är måna om barnen och ser till deras bästa. De samarbetssvårigheter som mamman hela tiden hänvisar till, är det ingen som tycker är särskilt allvarliga. Inte allvarligare än att de ska gå att komma över, tycker alla. 

Utom mamman.

Och hovrätten.

Som gör som tingsrätten och ger mamman ensam vårdnad.

Man struntar i experterna. Man struntar i att mamman uppenbart konstrar och obstruerar. Man säger att mamman har blivit kränkt av pappan i samband med skilsmässan. Och man säger att mamman inte kommer att komma över den kränkningen inom överskådlig tid.

Alltså.

Jag tänker att om man inte inom ett par år efter en skilsmässa (som man själv tagit initiativ till) kan släppa sin ilska mot den man velat skilja sig från, borde man inte söka hjälp då? Vad hände med släppa och gå vidare? Ha fokus på sina barn? Nä nä, grotta in sig i gammalt groll bara. Det ger full beslutanderätt över barnen. Och om man är så inihelvete (förlåt) bitter på sitt ex, hur sannolikt är det att man glad i hågen kommer att skicka iväg barnen för helgumgänge? Eller skicka rapporter om barnens liv och hälsa? Eller underlätta för barnen att ha ett bra och naturligt umgänge med sin pappa.

Skulle inte tro det.

Och jag tänker, hur kan ett gäng juristgubbar (i det här fallet mellan ca 62 och 74) veta vad som är bäst för barn? I modern tid? Med ett par penndrag fråntar de barn rätten till en nära och sund relation med sina pappor. I det här fallet på tvärs mot alla inblandades rekommendationer. Alla utom mammans då. Känn på den du, Gudrun Schyman.

Så funkar svenskt rättsväsende år 2014. Pappor har inte ett skit att säga till om.

Jag ska fanimej (förlåt) skriva en bok.

Dagens nyheter

I den statistik man får om sin blogg framgår var läsarna finns (jag tycks ha ett gäng i Ryssland, bland annat – spännande!), hur många gånger olika inlägg har lästs och hur läsarna har hittat hit. Många kommer in via min hemsida, andra från Facebook och resten via nån sökning de har gjort på Google. De flesta har sökt på ”Brad Pitt”. Inser då att om jag skriver Brad Pitt i varje inlägg så kanske fler hittar hit?

Läskig läsning i dag om de tre störda bröderna som kidnappat tre kvinnor och haft dem inlåsta i huset i tio år. TIO ÅR! Och ingen jävel har märkt nåt. Alltså. Jag kollade in bilden på gatan där huset, som numera benämns som Skräckhuset, ligger. Det är inte så värst mycket tomtmark mellan husen. Typ fyra meter. Max. Trädgården på baksidan av huset är ca 300 kvadratmeter. Där lär en eller flera av kvinnorna ha vistats ibland. Nakna och ledda runt i hundkoppel. Någon granne säger sig ha hört skrik från huset. En annan tror sig ha sett rastningsproceduren. Och alla säger att in the neighbourhood gäller principen sköt-dig-själv-och-skit-i-andra. Att inte lägga sig i är tydligen inte bara en svensk paradgren. Kanske det här kan bli ett uppvaknande? Om någon har hänglås överallt och igenspikade fönster kanske allt inte står rätt till?

Man kan bli mörkrädd för mindre.

I vår oberoende morgontidning DN får Hanne Kjöller än en gång ondgöra sig över den svenska jägarkåren i allmänhet och vargjakten i synnerhet. Hon tycker inte att Svenska Jägareförbundets ordförande får lov att kritisera vare sig det juridiska systemet eller ett domslut som förvaltningsdomstolen fattat. Inte för att jag orkar leta, men jag kan slå mig i backen på att Kjöller själv någon gång har framfört kritik mot ett domstolsbeslut. Men nu gällde det ju hennes stora hatobjekt jägarna (hon kallar förbundets ordförande för ”inte vilken skjutglad skogsmulle som helst”) och för dem gäller tydligen helt andra regler för yttrandefrihet. Att hon dessutom kallar Svenska Jägareförbundet för ”pang-pang-klubben” ger knappast tyngd åt hennes kritik. Moget? NOT!

Det finns ca 265 000 jägare i Sverige. Borde finnas en rimlig möjlighet att några av dem sitter i regering och riksdag. Men det tycker Kjöller är jättekonstigt.

S kvinnoförbund kräver fler nattis så att ensamstående föräldrar kan jobba nattskift. Jag fattar inte. Om barnen ska vara på dagis på natten när mamma eller pappa jobbar, var ska de små liven då vara på dagen när mamma eller pappa sover efter sitt nattskift? Dygnet-runt-dagis eller? Hur dyrt skulle det bli för kommunerna? Ha personal på obekväm arbetstid, dygnet runt sju dagar i veckan, för att några enstaka barn behöver passning ibland? Vem ska betala det?

Lärarna jublade i höstas över ett rejält lönelyft. Dessvärre har det nu visat sig att det blev så dyrt att undervisningen blir lidande.

Orsak och verkan. Tillgången på stålar är liksom inte oändlig. Tydligen.

Och regeringens satsning mot ungdomsarbetslösheten gick inte heller något vidare. Sänkt arbetsgivaravgift gav inte så värst många ungdomar arbete. Och såg jag fel eller var det så att varje jobb till en ung människa kostar staten (= oss alla) 1 – 1 ½ miljon om året? Det var väl inget bra drag?

Nästa utredning jag vill höra talas om är hur många jobb det blivit i restaurangbranschen efter den sänkta momsen. Inte många, om jag får gissa. Inte sänktes priserna heller. Det kostar lika mycket nu som innan sänkningen, så summan av kardemumman borde bli att krogägarna får mer över i plånkan. Snopet. Men inte förvånande.

Den absolut mest tragiska händelsen på länge är den lille pojke som pappan glömde lämna på dagis. Tvååringen blev sittande i bilen, på en stekhet parkeringsplats i flera timmar och så småningom dog han, där i bilen. Det gör så ont att tänka på att man nästan får svårt att andas. Varför ringde inte dagiset och undrade var pojken var? Varför reagerade ingen annan bilförare när de såg den lille sitta ensam i bilen? Och hur klarar pappan av att leva med sitt misstag? Troligen byter han jobb. Om man är så stressad att man glömmer sitt barn i bilen en hel dag, har man antagligen tagit sig vatten över huvudet. Det är farligt att stressa. Både för en själv och för ens omgivning. Ibland blir konsekvenserna förödande.

Så.

Ta det väldigt lugnt.

Djupa andetag.

Njut av våren som äntligen är här.

Och fokusera på det som är viktigt i livet.

Det är så otroligt skört.

För gammal, för fet, för envis?

Blommorna trivs i alla fall i regnet...

I am too old for this shit, utbrister Danny Glover ett flertal gånger i någon av Dödligt vapen-filmerna. När är man för gammal egentligen? Beror på vad man gör och vem man är. Och vem som gör bedömningen.

Träffade en osedvanligt trevlig kvinna i förra veckan. Jag gjorde ett reportage om henne (kommer på hemsidan så snart den finns i tryck) i Grisslehamn. (Förresten, är ni i krokarna kan ni passa på att besöka hennes lilla butik. Sista boden på höger sida när man går mot Eckerö-färjan.) Hon hade, precis som jag själv, sadlat om i karriären. Inte mindre än två gånger dessutom! Efter att barnen blivit vuxna och lämnat boet. Tuff dam det där. Och ett bra exempel på att det aldrig är för sent att växla in på ett nytt spår.

Fick lite smäll på fingrarna för att jag bloggade om att lantbruksministern gift sig med en f.d. anställd som dessutom är 20 år yngre än han. Hade jag möjligen någon åsikt om vad som var tillåten åldersskillnad mellan makar? Nej, faktiskt inte. Men om den ena maken skulle kunna vara förälder till den andra, oavsett vem av dem som är äldst, känns det kanske inte som en helt jämställd relation. Dessutom, om de båda har turen att leva länge, är det uppenbar risk för att den ena blir sköterska åt den andra på ålderns höst (finns viss risk för det även då makarna är jämngamla, jag vet) och det är väl inte riktigt meningen? Skulle jag bli grönsak vill jag verkligen inte att maken ska behöva torka mig i ändan och lägga om trycksår. Roligare saker kan man ha för sig i ett äktenskap...

Frank Andersson, 55, ska bli pappa. Hans gravida fru är 27. Tommy Körberg, 63, försummade sonen i första äktenskapet och försöker nu bli en bra pappa. Hans fru är 22 år yngre. Sonen är 3 år. Enligt tidningarna säger han att den stora skillnaden är att går han ner på golvet och ska leka, blir han kvar där ett tag (om det är kaggen eller gamla leder som utgör rörelsehindret framgick inte av artikeln).
Efter att ha närvarit vid ett flertal skolavslutningar i Oskarskyrkan, (Östermalm, nästan alla pappor är dubbelt så gamla som mammorna. Minst.) kan jag konstatera att den stadsdelen är särskilt lämplig för dessa föräldrakonstellationer. Ingen (nåja, nästan ingen i alla fall) gjorde misstaget att säga Men så roligt att morfar är med på avslutningen också!


Inte vet jag om åldern spelade någon roll för docenten som skar läpparna av sin hustru och åt upp dem. Det var en handling av svartsjuka; hon skulle inte kyssa någon mer i hela sitt liv efter att han gått med på skilsmässa. Han är 52, hon är 32. Han fick fem års fängelse för synnerligen grov misshandel. Hans plåga blir antagligen kortare än hennes.


Nästan samma åldersskillnad mellan Tom Cruise och Katie Holmes. Men där var det nog mer hans djupa engagemang för scientologerna som tog knäcken på äktenskapet. Eller att han är sisådär en decimeter kortare än hon. Det är inte alla män som kan ta sånt.

Gamla fördomar.
Lite snopet att Eurovision Song Contest 2013 ska gå i Malmö och inte i Solna som många stockholmare hoppats. SVT tycker att det är bättre med en mindre arena. Öh, varför ska då den svenska finalen gå i Solna? Är det inte typ några miljoner fler som är intresserade av europeiska finalen än av den svenska?
Möjligen kan det vara så att man vill göra politik och använda spektaklet för att bättra på Malmös dåliga rykte, framför allt internationellt. Oberoende television. Bah!

28-åriga Stina vägrades åka berg- och dalbanan på Liseberg med motiveringen att hon har för bred röv. Ja, nu sa kanske inte personalen precis så men Stina är kränkt och har vänt sig till Aftonbladet. Men alltså, en del åkattraktioner kräver att man har en viss längd, andra att man har rätt ålder osv. Åk nåt annat, Stina, eller banta!

85-årige Hans har i 60 års tid kämpat för att få arbetsskadeersättning från Stockholms Brandförsvar för trasiga knän. Sextio år! Han hade missat att gå till läkaren direkt då olyckan hände och då finns det inga bevis för att knäna verkligen pajat under yrkesutövning. Kan tyckas surt, men om regelverket är glasklart fattar jag inte att han inte har släppt det där och ägnat sig åt annat. Sina barn och barnbarn till exempel. Som han säger att han hellre skulle ägnat sin tid åt. Lite synd kanske jag tycker om honom. Men det var väl hans eget val?

"Så får du Jennifer Lopez platta mage och fasta rumpa" skriver Aftonbladet.
Är dom till salu?
Passar dom en lönnfet, kritvit (ja, det regnar fortfarande) 54-åring?

Skynda att älska

Läser just nu Alex Schulmans bok "Skynda att älska" som är en kärleksförklaring till pappan, Allan Schulman. I stora delar skulle boken kunna vara tillägnad min egen pappa, men nu är varken jag eller min pappa några kändisar så det blir ingen bok. Min kärleksförklaring får jag ge offentlighet här i stället.
Idag, för åttioåtta år sedan föddes min pappa, Erik Allan Olsson i Lilla Edet på västkusten. Han hade en minst sagt tuff uppväxt och borde väl egentligen ha blivit en värsting. Det blev han inte. Enligt all statistik borde han också tagit ut sin jobbiga uppväxt på sina barn, män gör så sägs det. Det gjorde han inte heller.

Den lille killen lärde sig tidigt att njuta av de små tingen. Jobbade han ihop en femöring, gick han till "älva" (Göta älv) och köpte en strut nykokta räkor. Det var hans egen lilla lyx. Och under hela livet var räkor bland det bästa han kunde tänka sig. Han hade en otroligt positiv livssyn och tog vara på små och stora glädjeämnen.

Pappa hade en avundsvärd förmåga att kunna koppla av och njuta av livets goda. Bäst trivdes han på torpet i Småland, där han njöt av fågelsång, vedhuggning, fisketurer och en bra stund i solstolen, gärna i sällskap av sin lilla radio. Sport, förstås, bara massor utav sport... Friidrott (han tävlade i flera friidrottsgrenar som ung, mycket framgångsrikt), fotboll (han spelade själv i Ljungskile), trav, tennis - ja allt utom korgboll. Han vägrade säga basket. Hjärtat klappade för AIK och han visade stolt upp gratulationskorten som kom varenda jämn födelsedag.

Pappa kunde allt, tyckte jag när jag var liten. Han lärde mig dansa (han hade väldigt stora fötter, där mina små fick plats), han lärde mig agna en metkrok, han sprang dubbelvikt och lärde mig cykla, lärde mig köra bil, dra igång en motorsåg och deklarera. Händig var han däremot inte, så tapetsera, måla, spika och sånt hantverk stod mamma för. Pappa hade inga problem med det. Han satt i solen och löste korsord medan mamma spikade golv eller rev en vägg. Sedan bjöd han henne på kaffe. Inga fastlåsta könsroller där inte!

Han älskade elva-kaffe och goda kakor eller en bakelse, helst napoleon eller budapeststubbe. "Snälla män tycker om sötsaker" är faktiskt sant. Pappa var den snällaste människa man kan tänka sig. Mån om alla, i synnerhet familjen. Undrar om han gråter i sin himmel när han ser vad hans förstfödda har ställt till. Kanske inte, ändå. Han insåg för längesen vartåt det barkade. "Det är en märkligt människa, det där" sa han med en djup suck. Starka ord för att komma från honom.

Pappa sa ofta att han var en lycklig människa; nöjd med sitt liv. Aldrig klagade han över krämpor och han kämpade tappert ända till slutet. Till och med hans sista tid i livet innehöll små glädjeämnen, som när jag tog med hans barnbarnsbarn till korttidsboendet. Då log han och tårarna trillade; det är nära mellan skratt och gråt. Särskilt när man blir gammal.

En mer tacksam människa är svårt att finna. Han tackade hjärtligt för all hjälp han fick med smått och stort. Han ringde alltid och tackade för senast, även om det bara var en vanlig vardagsmiddag vi bjudit på. Och han ringde alltid den sjunde varje månad och gratulerade, samt undrade hur månadens champagne smakade.

Ju mer jag skriver, desto mer märker jag att det faktiskt skulle behövas en hel bok för att beskriva vilken fantastisk människa min pappa var. Men jag tror inte han skulle gilla att jag skrev en bok. Pappa pratade inte så gärna om sig själv. Så det får räcka med några vackra blommor på graven och några spridda minnesbilder här på bloggen, idag på hans födelsedag. Vi firade alla hans födelsedagar tillsammans, helt otroligt egentligen att jag inte missat en enda.

Jag är så tacksam att han slapp flytta från sitt hem, att han slapp ha ont, att han slapp dö ensam. Hans älskade mellandotter låg och höll om honom när han släppte taget om livet. Trygg till sista andetaget.

Han var en stor människa på många sätt och han lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag saknar honom mycket, saknar hans omtanke, kärlek och alltid närvarande humor. Saknar hans röst och hans stora, varma händer och hans björnkramar som alltid följdes av ett "du, min goa onge". Är man yngst, är man alltid "minstingen" oavsett ålder.

Mitt i saknaden, som kan komma som ett knytnävsslag i magen när som helst, är jag så otroligt glad och stolt över att världens bästa pappa faktiskt var min. I kväll äter vi färska räkor och tar en budapeststubbe till kaffet.
Skål på dig, lilla pappsen.
Unforgettable, in every way.