Att tappa hakan

Hur man tecknar "tappa hakan" för dövblinda personer.

Jo, jag erkänner: I am a news-person. Inte så att jag får pling-i-telefonen så fort det händer något av nyhetsvärde (vilket är ett oerhört relativt begrepp) men jag läser tidningarna och scrollar av nätet om morgnarna innan jag stiger upp. Ibland kollar jag även nyheterna på tv, ibland inte. I besparingstider undrar jag ibland varför SVT har två nyhetsredaktioner? Räcker det inte med en. Och då kan de ha kvar Kunskapskanalen, som är i princip den enda kanalen vi kollar på. Saknar vi TV4? Inte ett skvatt, faktiskt.

 Runar Sögaards dom om två månaders fängelse för penningtvätt fastställs av Hovrätten. Han har plockat ut tiotusentals kronor från sitt konto, men säger att han inte har en aning om varifrån pengarna kommer. Om jag plötsligt hade typ 72 000 spänn på kontot skulle jag åtminstone göra ett försök att kolla upp hur de hamnade där. Särskilt som det tydligen inte var så svårt att få fram att stålarna kom från en för honom okänd 82-årig dam. Men han ser väldigt glad ut på polisens bilder, hämtade från bankomaten… 

 Så rapporteras det om försäkringsbedrägerier igen. 

En kvinna i Helsingborg har fått hundratusen (100 000!) kronor i MÅNADEN från Försäkringskassan. I femton (15!) år! Nu först har man kollat hur det står till med tanten, som vid en ganska enkel kontroll visar sig kunna röra sig utan problem. Trots att läkarintyg finns på att hon inte ens kan lyfta en kopp. HUR är det ens möjligt? Och hur fasen tror de att tanten ska kunna betala tillbaka stålarna? Borde inte såväl intygsskrivande läkare som F-kassans handläggare granskas också? Har man inte på våra myndigheter fattat att ”på heder och samvete” inte funkar längre? Och det är ju såna här rövhattar som gör att alla som sköter sig och som verkligen har behov av assistans granskas i överkant. Gode män som ifrågasätts för minsta lilla utlägg av nitiska överförmyndare. Sila mygg och svälja kameler, eller hur det nu var.

 Stockholms trafikregionråd Jakob Dalunde (MP) meddelar stolt att man ska ta fram ett märke som folk kan ha på sig i kollektivtrafiken. Av märket ska de framgå att bäraren behöver sittplats. Det behövs eftersom ”obehöriga” ibland sätter sig på platser som är avsedda för till exempel gravida och gamlingar. En markör ”ska göra det lättare för resenärer i kollektivtrafiken att se vem som behöver en sittplats” säger han. Det finns alltför många egotrippade personer som sätter sig på de reserverade platserna, ställer ryggsäcken på sätet intill och lägger benen i kors så att tre platser ockuperas. Om de där fullblodsegoisterna nonchalerar en gravidmage, ett par kryckor eller en rullator och lugnt sitter kvar på platsen (ofta med lurar i öronen också) så lär det inte hjälpa med en ”markör”. Men trafikförvaltningen har fått i uppdrag att ta fram förslag på hur ”markören” ska se ut. Jag tänker inte avslöja vilka associationer jag fick i huvet när jag läste artikeln… 

 Skolavslutningstider. Humlor surrar, syrener och liljekonvaljer tävlar i väldoft och presenttipsen står som spön i backen i alla medier och kanaler. I morgon är det 50 år sedan jag själv tog studenten! Femtio år! (”Rosorna i världsfurstens trädgård.”) Nu låter jag som gamlingar lät när jag var ung. Du anar inte hur fort tiden går. Man tyckte de var skitjobbiga. Och nu inser man hur rätt de hade. Swooosh bara, så for livet fram som en raket. Men den fjärde juni 1976 var en riktigt festlig dag och inte alls så där sjukt påkostad som dagens studentfiranden. Dagens tappa-hakan: en studentmössa kan kosta upp till 4 000 spänn! Tummen-upp till snubben som virkade sin egen.

 Förresten. Borde inte hr Dalunde ha viktigare saker att ägna sin tid åt som trafikborgarråd? Till exempel hur det kom sig att en massa människor satt instängda i ett tunnelbanetåg mellan två stationer under tre timmar i lördags eftermiddag.