Skynda att älska

Läser just nu Alex Schulmans bok "Skynda att älska" som är en kärleksförklaring till pappan, Allan Schulman. I stora delar skulle boken kunna vara tillägnad min egen pappa, men nu är varken jag eller min pappa några kändisar så det blir ingen bok. Min kärleksförklaring får jag ge offentlighet här i stället.
Idag, för åttioåtta år sedan föddes min pappa, Erik Allan Olsson i Lilla Edet på västkusten. Han hade en minst sagt tuff uppväxt och borde väl egentligen ha blivit en värsting. Det blev han inte. Enligt all statistik borde han också tagit ut sin jobbiga uppväxt på sina barn, män gör så sägs det. Det gjorde han inte heller.

Den lille killen lärde sig tidigt att njuta av de små tingen. Jobbade han ihop en femöring, gick han till "älva" (Göta älv) och köpte en strut nykokta räkor. Det var hans egen lilla lyx. Och under hela livet var räkor bland det bästa han kunde tänka sig. Han hade en otroligt positiv livssyn och tog vara på små och stora glädjeämnen.

Pappa hade en avundsvärd förmåga att kunna koppla av och njuta av livets goda. Bäst trivdes han på torpet i Småland, där han njöt av fågelsång, vedhuggning, fisketurer och en bra stund i solstolen, gärna i sällskap av sin lilla radio. Sport, förstås, bara massor utav sport... Friidrott (han tävlade i flera friidrottsgrenar som ung, mycket framgångsrikt), fotboll (han spelade själv i Ljungskile), trav, tennis - ja allt utom korgboll. Han vägrade säga basket. Hjärtat klappade för AIK och han visade stolt upp gratulationskorten som kom varenda jämn födelsedag.

Pappa kunde allt, tyckte jag när jag var liten. Han lärde mig dansa (han hade väldigt stora fötter, där mina små fick plats), han lärde mig agna en metkrok, han sprang dubbelvikt och lärde mig cykla, lärde mig köra bil, dra igång en motorsåg och deklarera. Händig var han däremot inte, så tapetsera, måla, spika och sånt hantverk stod mamma för. Pappa hade inga problem med det. Han satt i solen och löste korsord medan mamma spikade golv eller rev en vägg. Sedan bjöd han henne på kaffe. Inga fastlåsta könsroller där inte!

Han älskade elva-kaffe och goda kakor eller en bakelse, helst napoleon eller budapeststubbe. "Snälla män tycker om sötsaker" är faktiskt sant. Pappa var den snällaste människa man kan tänka sig. Mån om alla, i synnerhet familjen. Undrar om han gråter i sin himmel när han ser vad hans förstfödda har ställt till. Kanske inte, ändå. Han insåg för längesen vartåt det barkade. "Det är en märkligt människa, det där" sa han med en djup suck. Starka ord för att komma från honom.

Pappa sa ofta att han var en lycklig människa; nöjd med sitt liv. Aldrig klagade han över krämpor och han kämpade tappert ända till slutet. Till och med hans sista tid i livet innehöll små glädjeämnen, som när jag tog med hans barnbarnsbarn till korttidsboendet. Då log han och tårarna trillade; det är nära mellan skratt och gråt. Särskilt när man blir gammal.

En mer tacksam människa är svårt att finna. Han tackade hjärtligt för all hjälp han fick med smått och stort. Han ringde alltid och tackade för senast, även om det bara var en vanlig vardagsmiddag vi bjudit på. Och han ringde alltid den sjunde varje månad och gratulerade, samt undrade hur månadens champagne smakade.

Ju mer jag skriver, desto mer märker jag att det faktiskt skulle behövas en hel bok för att beskriva vilken fantastisk människa min pappa var. Men jag tror inte han skulle gilla att jag skrev en bok. Pappa pratade inte så gärna om sig själv. Så det får räcka med några vackra blommor på graven och några spridda minnesbilder här på bloggen, idag på hans födelsedag. Vi firade alla hans födelsedagar tillsammans, helt otroligt egentligen att jag inte missat en enda.

Jag är så tacksam att han slapp flytta från sitt hem, att han slapp ha ont, att han slapp dö ensam. Hans älskade mellandotter låg och höll om honom när han släppte taget om livet. Trygg till sista andetaget.

Han var en stor människa på många sätt och han lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag saknar honom mycket, saknar hans omtanke, kärlek och alltid närvarande humor. Saknar hans röst och hans stora, varma händer och hans björnkramar som alltid följdes av ett "du, min goa onge". Är man yngst, är man alltid "minstingen" oavsett ålder.

Mitt i saknaden, som kan komma som ett knytnävsslag i magen när som helst, är jag så otroligt glad och stolt över att världens bästa pappa faktiskt var min. I kväll äter vi färska räkor och tar en budapeststubbe till kaffet.
Skål på dig, lilla pappsen.
Unforgettable, in every way.