Gammal är äldst

 

Mask från Partykungen

Det är kanske inte så ofta man reflekterar över sin ålder eller vilken betydelse det har. I alla fall inte när man blir äldre. I unga år var det ju åldersgränser som skulle uppnås för att få påbörja nästa fas i livet.

Inte har jag haft några ålderskriser heller, vare sig 30, 40 eller 50 kändes som ett nerköp. Bara som tillfällen att festa och fira. Nu däremot, när det går mot 60 (ja det är några år kvar men ändå) blir man allt oftare påmind om att nu jädrar är man gammal. Har passerat bäst-före-datum med god marginal, har framtiden bakom sig, backspegeln är större än vindrutan och så vidare.

Ibland blir man grymt påmind om detta faktum. Som när en ung kvinna skriver – om ”man i sextioårsåldern” och val av litteratur – ”jag föreställer mig att äldre män gillar krigshistoria och träiga, politiska deckare”. WTF! Som om man plötsligt skulle ge upp sin musikstil och bara gilla dansband eller stråkkvartetter när man uppnår medelåldern. Sluta dricka bärs och övergå till sherry. Åka busscharter. Spela bingolotto. Eller vad det är folk i 60-årsåldern förväntas göra. Hmmmpfhh!

I helgen besöktes Flygvapenmuseum i Linköping. Intressant och väl värt ett besök för alla som gillar flyg och flyghistoria. För att spegla tidsandan har man byggt upp interiörer från hem från olika årtionden. Det var skoj och vi utbrast ”nä men å, en sån där hade mormor” eller ”oj, här är ju vårt kök när vi var små” och så vidare. När jag steg in i 1980-talet gick två brudar från Lund framför mig. Alla som vet hur man pratar i Lund med omnejd (som om man egentligen inte vill prata skånska utan försöker härma rikssvenska, ungefär) kan nu höra hur de lät.

-          - Asså du, så här inredde våra föräldrar när de flyttade hemifrån! (Deras föräldrar!? Hur unga var de när de fick barn, liksom. Tänkte jag innan jag började räkna efter…)

-          - Men, snälla! Hur tänkte dom där? (Med ett högt fnitter.)

-          - Kolla GARDINERNA! (Jaha, såna var skitsvåra att sy. Särskilt att få till fluffet.)

-          - Och LAMPAN då! Vilket MONSTER!

-          - Ja men vet du, det finns säkert folk som har det så här hemma FORTFARANDE! (Sagt med ett förvånat ansiktsuttryck och kippande andetag.)

Rummet som utlöste diskussionen

 Som sagt. Ibland blir man påmind om hur himla gammal man är.

Apropå gamla gubbar. Ett gäng företagsledare skrev på DN Debatt i förra veckan att de inte alls gillade alla negativa människor som inte gillar att Sverige säljer vapen till diktaturen Saudiarabien. Uppfyllda av sin egen förträfflighet och sin absoluta övertro på sig själva och sina varumärken, skrev de att bara de får sälja sina prylar till landet så kommer kvinnoförtrycket, diktaturen och stenålderstänket vara som bortblåst.

H&M gick ut samma dag och förklarade att bolaget inte alls står bakom artikeln. Det är huvudägaren Stefan Persson som privatperson som skrivit under. Kanske borde framgått av debattartikeln då? Att det är Perssons högst privata intresse att Sverige fortsätter leverera vapen.

Hjälp.

Och ibland undrar man om alla Sveriges makthavare drabbats av grav hybris. Stefan Löfven har ju lovat att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020. Hittills har varken han eller någon annan i regeringen förklarat hur detta ska gå till. Precis som i alla andra frågor har de inga lösningar. I alla fall inga som någon känner till.

Alla som är i Fas 3, dvs 35.000 pers som är långtidsarbetslösa, ska plötsligt få jobb. Var, hur och av vem? Hade det funnits riktiga jobb för dem hade de väl varit anställda nu?

Ungdomar ska inte vara arbetslösa i mer än 90 dagar. Samma sak där. Om det finns jobb för dem skulle de väl jobba? Om de ville?

Och nyanlända ska ha jobb inom två år. Förutsatt att de kan språket då, får man anta? Och har ett yrke med sig i bagaget när de kommer hit? För det krävs väl en superhjärna för att klara att lära sig både ett yrke och ett nytt språk på bara två år? Och dessutom hinna skaffa sig ett jobb under tiden.

Det enda konkreta som hittills presenterat för att minska arbetslösheten är att det ska bli mer förmånligt att vara sjukskriven. Och dessutom hur länge som helst. Simsalabim så trollade man bort några ”utförsäkrade” som hittills räknats som arbetslösa.

Ett av de största problemen är att i Landet Lagom, där Jante och Luther härskar, ska ju alla tjäna lika mycket. Och vi har jämförelsevis höga ingångslöner. Såklart då att ett sjukhus hellre anställer en sjuksköterska med flera års erfarenhet och med marginellt högre lön än en nybakad. För att ta ett exempel. Bättre att låta gamla trotjänare jobba övertid än att ta in blåbär som ska ha ungefär samma villkor. Gäller i alla branscher.

Och jag är fortfarande förundrad över att vi i vår relativt stora vänkrets inte har en enda arbetslös, varken ungdom, invandrare eller 55+ som ju klassas som ”utsatta” och icke önskade på arbetsmarknaden.

Apropå ungdomar. Ruskigt med trippelmordet i Uddevalla där tre unga människor mördades i helgen. Fruktansvärt, framför allt för deras familjer.

Och ändå, när jag läser rapporterna i tidningarna, kan jag inte låta bli att höja lite förvånat på ögonbrynen. Flickvännen till en av de mördade säger ”Han var världens snällaste människa som ställde upp för alla när det behövdes. Han var en glädjespridare som fick alla att må bra.”.

Snubben var just frigiven efter ett fem månader långt fängelsestraff för grov misshandel. Han är tidigare dömd för narkotikabrott, vapenbrott och hot mot tjänsteman.

Glädjespridare va’re.

För gammal, för fet, för envis?

Blommorna trivs i alla fall i regnet...

I am too old for this shit, utbrister Danny Glover ett flertal gånger i någon av Dödligt vapen-filmerna. När är man för gammal egentligen? Beror på vad man gör och vem man är. Och vem som gör bedömningen.

Träffade en osedvanligt trevlig kvinna i förra veckan. Jag gjorde ett reportage om henne (kommer på hemsidan så snart den finns i tryck) i Grisslehamn. (Förresten, är ni i krokarna kan ni passa på att besöka hennes lilla butik. Sista boden på höger sida när man går mot Eckerö-färjan.) Hon hade, precis som jag själv, sadlat om i karriären. Inte mindre än två gånger dessutom! Efter att barnen blivit vuxna och lämnat boet. Tuff dam det där. Och ett bra exempel på att det aldrig är för sent att växla in på ett nytt spår.

Fick lite smäll på fingrarna för att jag bloggade om att lantbruksministern gift sig med en f.d. anställd som dessutom är 20 år yngre än han. Hade jag möjligen någon åsikt om vad som var tillåten åldersskillnad mellan makar? Nej, faktiskt inte. Men om den ena maken skulle kunna vara förälder till den andra, oavsett vem av dem som är äldst, känns det kanske inte som en helt jämställd relation. Dessutom, om de båda har turen att leva länge, är det uppenbar risk för att den ena blir sköterska åt den andra på ålderns höst (finns viss risk för det även då makarna är jämngamla, jag vet) och det är väl inte riktigt meningen? Skulle jag bli grönsak vill jag verkligen inte att maken ska behöva torka mig i ändan och lägga om trycksår. Roligare saker kan man ha för sig i ett äktenskap...

Frank Andersson, 55, ska bli pappa. Hans gravida fru är 27. Tommy Körberg, 63, försummade sonen i första äktenskapet och försöker nu bli en bra pappa. Hans fru är 22 år yngre. Sonen är 3 år. Enligt tidningarna säger han att den stora skillnaden är att går han ner på golvet och ska leka, blir han kvar där ett tag (om det är kaggen eller gamla leder som utgör rörelsehindret framgick inte av artikeln).
Efter att ha närvarit vid ett flertal skolavslutningar i Oskarskyrkan, (Östermalm, nästan alla pappor är dubbelt så gamla som mammorna. Minst.) kan jag konstatera att den stadsdelen är särskilt lämplig för dessa föräldrakonstellationer. Ingen (nåja, nästan ingen i alla fall) gjorde misstaget att säga Men så roligt att morfar är med på avslutningen också!


Inte vet jag om åldern spelade någon roll för docenten som skar läpparna av sin hustru och åt upp dem. Det var en handling av svartsjuka; hon skulle inte kyssa någon mer i hela sitt liv efter att han gått med på skilsmässa. Han är 52, hon är 32. Han fick fem års fängelse för synnerligen grov misshandel. Hans plåga blir antagligen kortare än hennes.


Nästan samma åldersskillnad mellan Tom Cruise och Katie Holmes. Men där var det nog mer hans djupa engagemang för scientologerna som tog knäcken på äktenskapet. Eller att han är sisådär en decimeter kortare än hon. Det är inte alla män som kan ta sånt.

Gamla fördomar.
Lite snopet att Eurovision Song Contest 2013 ska gå i Malmö och inte i Solna som många stockholmare hoppats. SVT tycker att det är bättre med en mindre arena. Öh, varför ska då den svenska finalen gå i Solna? Är det inte typ några miljoner fler som är intresserade av europeiska finalen än av den svenska?
Möjligen kan det vara så att man vill göra politik och använda spektaklet för att bättra på Malmös dåliga rykte, framför allt internationellt. Oberoende television. Bah!

28-åriga Stina vägrades åka berg- och dalbanan på Liseberg med motiveringen att hon har för bred röv. Ja, nu sa kanske inte personalen precis så men Stina är kränkt och har vänt sig till Aftonbladet. Men alltså, en del åkattraktioner kräver att man har en viss längd, andra att man har rätt ålder osv. Åk nåt annat, Stina, eller banta!

85-årige Hans har i 60 års tid kämpat för att få arbetsskadeersättning från Stockholms Brandförsvar för trasiga knän. Sextio år! Han hade missat att gå till läkaren direkt då olyckan hände och då finns det inga bevis för att knäna verkligen pajat under yrkesutövning. Kan tyckas surt, men om regelverket är glasklart fattar jag inte att han inte har släppt det där och ägnat sig åt annat. Sina barn och barnbarn till exempel. Som han säger att han hellre skulle ägnat sin tid åt. Lite synd kanske jag tycker om honom. Men det var väl hans eget val?

"Så får du Jennifer Lopez platta mage och fasta rumpa" skriver Aftonbladet.
Är dom till salu?
Passar dom en lönnfet, kritvit (ja, det regnar fortfarande) 54-åring?

Det ska f-n bli gammal

Bilden visar det erbjudna boendet. I valfrihetens Solna...

För exakt ett år sedan dog min älskade pappa.
På ett korttidsboende, likt alla andra korttidsboenden, med omotiverad personal, bristande rutiner, taskig städning och noll aktiviteter.
Jag är oerhört tacksam att det bara blev några månader.
Hade tanterna på kommunen fått bestämma vet man inte vad som hade hänt.

Man ska aldrig bli sjuk på sommaren.
Nånting har man ju lärt sig i livet.
Dessvärre lyssnar inte alltid kroppen på intellektet. Den krånglar när det är som mest olämpligt.
Svensk sjukvård tar semester tre månader varje år.
Och eftersom sjukvården numera har lönsamhetskrav på sig, är organisationerna slimmade till smärtgränsen.
Då kallar man in B-laget. Juni, juli och augusti är en period då det är livsfarligt att hamna på sjukhus. I bästa fall finns det EN person på varje avdelning som vet hur den ska skötas. Resten är vikarier. Vad dom gör resten av året är en gåta. Inte särskilt många verkar jobba på sjukhus i alla fall.

Är man dessutom gammal och blir sjuk under sommaren, gäller det att man har åtminstone en nära släkting av kalibern pit bull.
En som kan kontrollera varenda tablett de delar ut.
Som ser till att dietkosten beställs och att blodtrycket mäts.
Som ber om en insomningstablett till natten eller smugglar in Panodil som är lättare att svälja än Alvedon.
– Nej, Panodil ingår inte i sortimentet här på avdelningen.Kommer med glass för att ge lite svalka i sommarhettan.
Jagar tag på en läkare som kan remittera till rätt specialist.
Tar kommuntanten i örat och säger att den gamla inte kan skickas direkt hem från sjukhuset, utan behöver rehabilitering.
Och så vidare.

Kommuntanten ger med sig. Pit bull-släktingen är bara för jobbig.
- Men bara tre veckor, sen måste vi ordna något permanent.Ja gör det du, tänker man och önskar henne lycka till.
Förhoppningsfullt läser man kommunens hemsida om att bli gammal. I Solna är det toppen. I alla fall enligt hemsidan. Här finns valfrihet och alla äldreboenden har särskilda profiler. Tycker man om mat kan man bo på ett ställe. Är man intresserad av it, väljer man något annat.
För bra för att vara sant?
Självklart!

Efter några veckor på korttidsboende ska det utredas.
Men innan sjukvården har hunnit utreda färdigt, det är ju semestertider bevars, bestämmer kommuntanten att gamla pappa ska in på hemmet.
Plats anvisas.
Ett rum i ungefär samma storlek som pappas balkong.
Den som dött i rummet har knappt städats bort.
Den dödes lakan och kläder ligger fortfarande kvar på sängen. Namnskylten sitter kvar på dörren.
Fort ska det gå. En ut – en in.
Rummet ger plats för en fåtölj och en tv. Inte ett uns mer.
Det finns ett alternativ, på bottenvåningen. Ett kyffe, mörkt som i en källare.
Nej tack, säger vi.
Det får man inte säga.
Då blir kommuntanten arg.
Säger att då får pappa klara sig hemma bäst han kan.
På korttidsboendet får han inte vara längre.
Men, säger vi, han behöver inget låst demensboende!
Nej, säger kommuntanten, inte nu men senare. Och det är så jobbigt att flytta honom en gång till.

Kommunens omtalade valfrihet bestod alltså av två alternativ. Ett kyffe på en låst demensavdelning, eller klara sig på egen hand hemma.
Pappa valde det tredje alternativet. Ge upp.
Ta ner skylten. Kasta in handduken. Checka ut.
Inte för egen maskin, nån fegis var han inte.
Men någonstans bara kände han att nu är det nog. Och kroppen lyssnade!
Man ska inte behöva bli så illa behandlad.
Inte behöva känna att man är oönskad.
Som gamla tiders fattigvårdsauktioner.
Den som kräver minst betalt får ta hand om hjonen.

Han har det bra däruppe i sin himmel.
Jag vet att han var nöjd med sitt liv.
Det blev förfärligt tomt efter honom.
Saknaden är stor.

Jag är mycket stolt och tacksam över att världens bästa pappa faktiskt var min.

Unforgettable, in every way.