Bilden visar det erbjudna boendet. I valfrihetens Solna...
För exakt ett år sedan dog min älskade pappa.
På ett korttidsboende, likt alla andra korttidsboenden, med omotiverad personal, bristande rutiner, taskig städning och noll aktiviteter.
Jag är oerhört tacksam att det bara blev några månader.
Hade tanterna på kommunen fått bestämma vet man inte vad som hade hänt.
Man ska aldrig bli sjuk på sommaren.
Nånting har man ju lärt sig i livet.
Dessvärre lyssnar inte alltid kroppen på intellektet. Den krånglar när det är som mest olämpligt.
Svensk sjukvård tar semester tre månader varje år.
Och eftersom sjukvården numera har lönsamhetskrav på sig, är organisationerna slimmade till smärtgränsen.
Då kallar man in B-laget. Juni, juli och augusti är en period då det är livsfarligt att hamna på sjukhus. I bästa fall finns det EN person på varje avdelning som vet hur den ska skötas. Resten är vikarier. Vad dom gör resten av året är en gåta. Inte särskilt många verkar jobba på sjukhus i alla fall.
Är man dessutom gammal och blir sjuk under sommaren, gäller det att man har åtminstone en nära släkting av kalibern pit bull.
En som kan kontrollera varenda tablett de delar ut.
Som ser till att dietkosten beställs och att blodtrycket mäts.
Som ber om en insomningstablett till natten eller smugglar in Panodil som är lättare att svälja än Alvedon.
– Nej, Panodil ingår inte i sortimentet här på avdelningen.Kommer med glass för att ge lite svalka i sommarhettan.
Jagar tag på en läkare som kan remittera till rätt specialist.
Tar kommuntanten i örat och säger att den gamla inte kan skickas direkt hem från sjukhuset, utan behöver rehabilitering.
Och så vidare.
Kommuntanten ger med sig. Pit bull-släktingen är bara för jobbig.
- Men bara tre veckor, sen måste vi ordna något permanent.Ja gör det du, tänker man och önskar henne lycka till.
Förhoppningsfullt läser man kommunens hemsida om att bli gammal. I Solna är det toppen. I alla fall enligt hemsidan. Här finns valfrihet och alla äldreboenden har särskilda profiler. Tycker man om mat kan man bo på ett ställe. Är man intresserad av it, väljer man något annat.
För bra för att vara sant?
Självklart!
Efter några veckor på korttidsboende ska det utredas.
Men innan sjukvården har hunnit utreda färdigt, det är ju semestertider bevars, bestämmer kommuntanten att gamla pappa ska in på hemmet.
Plats anvisas.
Ett rum i ungefär samma storlek som pappas balkong.
Den som dött i rummet har knappt städats bort.
Den dödes lakan och kläder ligger fortfarande kvar på sängen. Namnskylten sitter kvar på dörren.
Fort ska det gå. En ut – en in.
Rummet ger plats för en fåtölj och en tv. Inte ett uns mer.
Det finns ett alternativ, på bottenvåningen. Ett kyffe, mörkt som i en källare.
Nej tack, säger vi.
Det får man inte säga.
Då blir kommuntanten arg.
Säger att då får pappa klara sig hemma bäst han kan.
På korttidsboendet får han inte vara längre.
Men, säger vi, han behöver inget låst demensboende!
Nej, säger kommuntanten, inte nu men senare. Och det är så jobbigt att flytta honom en gång till.
Kommunens omtalade valfrihet bestod alltså av två alternativ. Ett kyffe på en låst demensavdelning, eller klara sig på egen hand hemma.
Pappa valde det tredje alternativet. Ge upp.
Ta ner skylten. Kasta in handduken. Checka ut.
Inte för egen maskin, nån fegis var han inte.
Men någonstans bara kände han att nu är det nog. Och kroppen lyssnade!
Man ska inte behöva bli så illa behandlad.
Inte behöva känna att man är oönskad.
Som gamla tiders fattigvårdsauktioner.
Den som kräver minst betalt får ta hand om hjonen.
Han har det bra däruppe i sin himmel.
Jag vet att han var nöjd med sitt liv.
Det blev förfärligt tomt efter honom.
Saknaden är stor.
Jag är mycket stolt och tacksam över att världens bästa pappa faktiskt var min.
Unforgettable, in every way.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar