Första snön

- Du ska DÖ! var det första jag tänkte i morse.
De ilskna tankarna gick till den som valt musiken i radio. Povel Ramel & co vrålade ”Titta det snöar, titta det snöar, allting är vitt-vitt-vitt. A-a-a-a-a-a-a-viddeviddevitt. Viddevittvitt. Viddevittvitt.” I evigheter.
Man kan faktiskt bli galen för mindre.
Låten är motbjudande hurtig, även spelad andra tider på dygnet. I ottan, innan solen gått upp, är den outhärdlig.

Med ett morrande klev jag ur sängen för att se om det till och med var så att det snöade ute på riktigt.
Jojomänsan. Ett vitt täcke. Och det snöade livligt från höger till vänster. Inte uppifrån och ner som ett sånt där julkortssnöfall. Näädå, horisontellt minsann.
Povel och gänget fortsatte oförtrutet. Inte nog med att den är hurtig, den är lång också. Väldigt lång.
Blicken vandrade ner till fönsterbrädan.
- Nä nu jää…. bladlöss på mina St paulor. Alla tre!

När sedan den nyinköpta skinkan inte låg i skivor utan i slamsor i förpackningen var måttet rågat. Jodå, Pärsons fick en chans till. Köpte icke mindre än två paket skinka, olika sorter. Snopet bara att jag glömde lämna rabattkupongerna jag fick som plåster på såren. ”Otur i just din förpackning” lät det då. Otur en gång till. Och det är inte ens samma sorts skinka. Lite grinigt kanske, men jag gillar skivor. Gillade jag slamsor kunde jag lika gärna köpa spillet från charkdisken för halva priset. Skinka för flera hundra kronor kilot ska serveras i skivor. Otur för Pärsons. Några fler chanser får dom inte.

Dagen började inte bra.
Ibland kan man känna sig som en sandsäck i sin egen luftballong.
Typ.

Det gick snabbt över när jag öppnade min e-post. De mest rörande ord dök upp på bildskärmen. ”Hon är fantastisk den kvinnan. Och klok.”
Om mig – jo, det är sant. Mitt namn stod där.
Och meningen avslutades med ”Tack Lena för att du finns…”.
Ilskan bara rann av mig. Rinnandet var nästan fysiskt.
Blev sittande med ett fånleende i hela ansiktet en lång stund. Tårar i ögonen. På riktigt.
Inte kan man vara arg när någon, en kvinna jag inte känner, säger något så vackert?
Värmen satt i hela förmiddagen.
Sen ringde telefonen.

Samma nummer som i går.
Och i förrgår. Och – ja, hur många gånger har människan ringt?
551 180 40
Strax efter att jag svarat, lägger människan på. Nu googlade jag numret.
Det går till ett telemarketingföretag (förvånad – någon?) som heter "12 Development". Man hittar ganska många förbannade kommentarer om både företaget och dess anställda.
Jag vet. Arbetsförmedlingen tvingar nästan alla arbetslösa, i alla fall alla ungdomar, att ta ett telefonförsäljarjobb. Men jag vill inte bli störd av vare sig telefonförsäljare eller marknadsundersökare. Det är därför telefonerna är anmälda till Nix-registret. Nu har jag lärt mig att snoppa av dom. I det här fallet är det knepigare, eftersom den som ringer inte säger något.
Har mejlat till företaget nu och informerat om att vi inte är intresserade av varken deras tjänster eller undersökningar.
Man kan ju hoppas att budskapet går fram.
Suck.

Men.
Mitt vanligtvis långsura temperament har veknat lite idag.
Vem bryr sig om slamsiga skinkskivor?
Bladlössen är bortspolade.
Och snön håller på att smälta.
Minsann om inte solen börjar titta fram också.
Jag ska faktiskt inte gnälla på en enda grej till idag.
Nää, inte en enda.
Faktiskt.


PS
Rosen är till Lil.