Det hade gått ett år sedan de fick träffa honom för sista gången. Den lille pojken som de älskade så innerligt. Fast då visste de inte att det var sista gången. De lekte som vanligt, skrattade åt hans förtjusning över det nya flygplanet som blinkade och brummade. Förvånades över hans nyfikenhet, hans vilja att vara med överallt. Gladdes åt att han för första gången började sätta ihop ord.
- Nanna bil.
- Mamma buss.
- Tette bojj.
Han var ett och ett halvt år.
De vinkade hej-då som vanligt.
Den lille ville kramas, ville inte att de skulle gå.
Bara en puss till, en kram, sedan var de tvungna att ge sig iväg.
De hörde hans gråt genom den stängda dörren. Log åt att han tyckte så mycket om dem. Stolta över att få vara nära honom. Ofta.
En vecka senare kom ett mejl.
Blixt från klar himmel, blev plötsligt en konkret verklighet.
Min mamma säger att du är dum. Vi vill inte träffa er.
De förstod ingenting. Förstår fortfarande ingenting.
Hur kan en människa förändras så? Och fortsätta att vara så förändrad?
De valdes bort lika snabbt som man knäpper med fingrarna.
Snäpp – snäpp – borta.
Ett år är en mycket lång tid i en så liten människas liv.
Ett år kan också vara en evighet för den som sörjer. Många tankar hinner passera under tolv månader. Trehundrasextiofem dagar av saknad.
Hon gråter inte lika ofta längre. Han pratar inte lika mycket om den lille.
Det gör fortfarande ont, säger de.
Så småningom kanske ilskan tar över. Det gör den ofta efter sorg. Med tiden, kanske. Plötslig förlust tar lång tid att läka och övergå i andra känslor.
Men fortfarande kan det räcka med ett par små gympaskor. Några dagisbarn på promenad. Barnböckerna de köpt för att ge honom genom åren som skulle komma.
De tittar på dem, ser på varandra och känner den välbekanta klumpen i halsen.
Trycket över bröstet.
Ont, det gör ont, det gör ont. Tänker de. Men säger inget.
Vad ska de säga?
Och till vem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar