"Una minuta"

Det var väl själva faan, fräser jag när jag lagt på luren.
Fjärde samtalet på kort tid från nån tjomme som försöker sälja på mig något.
Fast dom säger att dom inte ska sälja nåt. Vi har anmält våra telefoner till Nix-registret. Det vet dom här säljarna väldigt väl. Det hörs redan när dom öppnar truten.
- Jag ska inte sälja något, börjar dom med. Jag vill bara ställa några frågor.
Det där går jag inte på längre.

Det började med människan som påstod att vårt bundna telefonavtal snart skulle gå ut.
- Jasså du, sa jag, vilket avtal då?
- Ja, det ni har med er telefonoperatör. Vi kan erbjuda billigare priser.
Och bara det att människan säger ”billigare priser” får mig att resa ragg. DET HETER LÄGRE PRISER PUCKSKALLE, har jag lust att skrika. Men det gör jag inte.
- Aha, vilken telefonoperatör har vi då?
Det vet jag ju, men jag ville testa människan en aning.
- Det kan jag inte säga.
- Nähä, men om du inte vet vilken operatör vi har, hur kan du då veta att avtalet snart går ut och att ni är billigare?
- Har ni Telia kanske?
- Nä det har vi inte. Ajö.

Det gick någon timme innan nästa jobbiga person ringde. Jag satt i djupa tankar och försökte hitta en bra formulering.

- HEJ HEJ PÅ DEJ LENA! Jag söker firmatecknaren.
- Eh, ja det är jag.
- Jag skulle vilja störa dig en minut med ett par frågor.
- Det är möjligt att du vill, men jag har inte tid och dessutom är jag mitt inne i en skitsvår text. Ajö.

Har Arbetsförmedlingen just haft kurs för en massa arbetslösa som nu ska försörja sig som telefonförsäljare?
Stackars dom.
Jag vet att telemarketing sysselsätter en massa människor. Det hjälps inte. Jag tycker bara att dom stör. Och är väldigt tacksam att Nix finns. Det verkar dock som om registret behöver uppdateras.

Idag ringde nästa stolle. På den absolut bredaste göteborgska jag någonsin hört började han käckt
– HEJJJJJJJ Lena, jag skulle vilja snacka me cheeeeefeeeeen.
– Ja det är jag.
– Åååååå va braaaaaaa. Ennnnnn minuuuuuuut har la du.
Sen kom en lång harang där orden var väldigt svåra att urskilja. Jag uppfattade dock att han ville att andra skulle hitta just mig och min firma i olika sökmotorer på nätet. Så jag sa:
- Jag VILL INTE bli hittad på nätet. Jag har så himla mycket att göra ändå.
Han pratade fortfarande när jag sa AJÖ och la på luren. Följde väl sitt manus.

Suck.
En timme senare ännu ett samtal. Vad har det tagit åt dom? Ännu en som ville ha ”en minut” för att ställa några frågor. Absolut inte sälja något.
Den här killen klockade jag.
Och när det gått en minut sa jag – Nu har du fått din minut. Ajö.

Som Carl-Gustav Lindstedt i sketchen där han ringer en telefonsvarare.
”Er tid är ute” liksom.
Så, telefonförsäljarna får allt ta och trimma sina manus.
En minut är allt dom får.
Max.