Under den pågående pandemin har bristerna inom den svenska äldreomsorgen uppdagats. För oss vanliga dödliga är det ingen överraskning, men de som vägrat se verkligheten kan knappast blunda längre nu. Ansvariga politiker på olika nivåer försöker då hitta (bort-)förklaringar; de ser lite olika ut beroende på om de kommer från vänster eller höger, men det som ofta framförs som skäl till att det ser ut som det gör är privatiseringen. Det är möjligt att den är en bidragande orsak, men dels tycks det inte vara någon skillnad mellan kommunala och privata boenden och dels såg det precis lika illa ut på den tiden det kallades ålderdomshem. Små trista rum, smaklös mat, personalbrist och ett minimum av aktiviteter (virkning och psalmsång en gång i veckan var det på mormors boende i mitten av 1980-talet t ex).
Snarare än själva privatiseringen, tror jag en bov i dramat är lagen om offentlig upphandling som – i mitt tycke – mest påminner om gamla tiders fattighjonsauktioner. Den som krävde minst betalt fick ta hand om hjonen, liksom. Inte heller då la man någon vikt vid kvalitet eller gjorde några uppföljningar…
Och när staten väl var igång med sin utförsäljning passade man på att ”avreglera elmarknaden”. Den fria konkurrensen och kunders valfrihet skulle ge bättre priser och med flera aktörer på marknaden skulle vi dessutom kunna sätta press på företagen. Det gick väl sådär? Valfriheten består i att man får välja varifrån man vill köpa sin el. Det vi däremot inte kan välja är nätägare, i vårt fall Vattenfall. Och som inte den tumskruven var nog, sitter vi helt i händerna på regeringen som vissa perioder fullkomligt ÄLSKAR att höja skatter.
Låt mig ta ett färskt exempel. Under april och maj månad i år har vi förbrukat 1460 kWh i stugan. Själva elen kostar strax under 40 öre/kWh (nä, inte från Vattenfall). Att få den elen fram till stugan kostar däremot 1:30/kWh. Kostnaden för att få elen till stugan fördelas enligt följande (två månader): abonnemang 600 kronor, överföring 400 kronor, ENERGISKATT 515 kronor och så MOMS på hela skiten 400 kronor. Moms på skatten, finfina grejer… Det är väl lite samma balans som i bensinpriset? Själva soppan utgör en mini-andel av totalpriset. Där fungerar ”den fria marknaden” också sisådär. Känns mer som en bensinkartell, det är liksom inte många ören som skiljer i pris mellan mackarna.
Friheten att välja vårdgivare och skola är också en källa till ständiga diskussioner och det är lite kul att notera hur människor i en allmän diskussion verkar följa partilinjen. Man tycker som man ”ska” tycka om man håller på blåa eller röda laget. När man däremot pratar i egen sak låter det ofta helt annorlunda. En som av princip är helt emot det fria valet byter fot när det blir tal om de egna barnens skolgång eller det egna behovet av husläkare. När det gäller skolor är jag personligen väldigt kluven. Å ena sida vill man ju att barnen ska få bästa möjliga utbildning. Å andra sidan – om alla skolor hade likvärdig undervisning tycker jag det är bäst att man går i den skola som ligger närmast ens bostad, ungefär som när jag var liten. Man hade samma kompisar både i skolan och på fritiden, föräldrarna kände eller åtminstone kände till, de andra föräldrarna och visste vems ungar som var bråkstakar eller goda kamrater.
När det gäller val av husläkare tycker jag det är toppen att inte vara hänvisad till en specifik vårdcentral. Hamnar man hos ett flatpall till doktor, eller en snäsig sköterska eller ohemult långa väntetider – ja, då byter man bara till en annan vårdcentral. Precis som man byter tandläkare, frisör eller fotvårdare. Men visst, om pengarna från regionen hamnar i någon ägares ficka i stället för att användas till det de är avsedda för, då är det något generalfel. Å andra sidan måste ju den som driver företag få lön för mödan och investerade pengar. Det är en knepig balansgång. Men, jag tänker att om en massa privata vård- och omsorgsföretag nu kan stoppa undan miljoner skattekronor och vården är likvärdig med den som en kommunal verksamhet bedriver, vart tar alla de här miljonerna skattekronor vägen då?
Nätdoktorerna får sig också en släng av sleven när det pratas sjukvårdens kostnader. Jag skulle vilja veta om stålarna som går till kry, mindoktor och liknande ger sämre eller mindre vård på fysiska vårdcentraler? Jag vet att de får en massa stålar, men är det också så att de avlastar den traditionella vården? Eller har folk blivit väldigt mycket sjukare och väldigt mycket större vårdkonsumenter i och med nätläkarna? Det skulle jag vilja se statistik på. Just nu har jag bara mina egna erfarenheter att gå på och de gånger (två) jag anlitat nätläkare för småsaker har jag därmed inte upptagit tid hos min husläkare. Men jag kanske är ett undantag?
Det finns i nästan allt ett ”å ena sidan och å andra sidan” här i världen, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som är lite trist nuförtiden är att man tydligen måste bestämma sig rent politiskt. Som i USA (jo jag följer ett flertal nyhetsmedier där borta) där alla republikaner försvarar trump oavsett vad han tar sig för. Läser man en del trådar i sociala medier blir man minst sagt förskräckt över hur blint de försvarar honom och vilka fruktansvärda tillmälen de svänger sig med. Och minsta lilla ifrågasättande av hans agerande (läs fotosessionen med den uppånervända bibeln) bemöts direkt med kommentaren att man är kommunist, ateist och minst sagt dum i huvet.
Som vännen U sa för många år sedan; allt från USA kommer hit förr eller senare och hon hade rätt, på gott och ont. Just det här med att stämma av med röda eller blåa laget innan man bildar sig en uppfattning och/eller uttrycker en åsikt, är så himla tröttsamt.
Men, var och en blir väl salig på sin tro.
Kanske.
Dagen började med en el-räkning.
Och sen var hjärnan i full gång.
Jag går ut och rensar ogräs i stället.
