Att uttrycka sig

Allvarlig risk för benbrott på både två- och fyrbenta

Kan inte riktigt släppa tanken på Ekots korre som i direktsändning inte tyckte att journalisterna på Charlie Hebdo var oskyldiga offer. Den lama förklaringen som Ekot sedan levererade luktar efterkonstruktion lång väg. Hursomhelst.

En av DNs kolumnister skriver idag om yttrandefrihet, satir och respekt för oliktänkande under rubriken Jag är inte Charlie. Han uttrycker i princip det jag sagt hela tiden. Folk får uttrycka sig hur de vill, det är det som är demokrati och yttrandefrihet, men måste man vara elak och kränka andra bara för att man kan? Och lite intressant är det att så många säger Je suis Charlie, utan att egentligen tänka på vad det innebär. Hur många uppskattade tidningens käftsmällar åt alla håll? Majoriteten av svenskar verkar tycka att det är väl inte så farligt, när man smädar en muslimsk religiös företeelse. Samma majoritet går i taket när man exempelvis uttrycker sig kränkande om kungen, Jesus eller svensk midsommar. Eller om miljöpartiet. Det är roligt att hångarva så länge det inte skämtas om de egna heliga korna, tydligen.

Men alltså MP. Som alla vet är en övervägande majoritet av alla nyhetsjournalister miljöpartister. Det är därför granskningen av just MP är så himla lam. Och så fort någon börjar gräva i vad de nytillträdda ministrarna håller på med, då blir anhängarna som galna. Man tycks vara van vid silkesvantar och att kunna få göra som man vill. Det kanske man kan få, så länge man inte är minister. Då har man vissa krav på sig, miljöpartist eller ej.

Så Uvell som rotat en del i vad Mehmet Kaplan haft för sig, fick rejält på pälsen av hans sakkunniga, som genast tog tillfället i akt och anklagade Uvell för att vara rasist. Gammalt trick när man inte har något annat att komma med. Råkat ut för det själv några gånger genom livet faktiskt. Asberusad man som jag tackade nej till att dansa med och fick mig en råutskällning: ”Dumma j-la blondin, nobba bara för att jag är svart!”. Nej, det hör faktiskt inte hit, men jag föredrar att dansa med killar som kan stå upprätt. Och då menar jag benen.

Vore ju klädsamt om något granskande magasin på tv kunde kolla upp vad Kaplan pysslat med under sina resor till Turkiet. Kommunikatören Uvell får inte ut de uppgifter hon begärt med hänvisning till ”rikets säkerhet”. Alltså, om en minister reser på tjänsteuppdrag, dvs på betalt uppdrag av oss väljare, är det väl rimligt att ministern ifråga berättar vad han/hon gör och med vem? Eller?

Och nej, jag tänker inte använda ordet hen. Utomordentligt fånigt påhitt.

Haft en del mejlkorrespondens med företrädare för några hemelektronikföretag de gångna veckorna. Det är alltid lika intressant att se hur de svarar på mer eller mindre invecklade frågor. Och så här långt kan jag väl konstatera att Elgigantens kommunikationsansvariga skulle behöva lite mediaträning. Bara lite basic sådär, skulle inte skada. Anfall är bästa försvar, är ingen bra strategi vare sig i kontakter med kunder eller media. Media Markt klarar sig betydligt bättre, i alla fall i butikerna. Från centralt håll vet jag faktiskt inte. De kör nämligen med en helt annan taktik; Tiga är guld. Inte heller särskilt framgångsrikt.

Morgonkaffet hamnade sånär i vrångstrupen när jag såg förstasidan i DN STHLM. Inte för att Göteborg påstås ha bättre missbruksvård, utan mer för personerna på bilden som tycktes illustrera den sämre Stockholmsvården. Vad har Benny Andersson och Staffan Scheja med den att göra? Ingenting. Visade det sig. Det är bara tidningen som har misslyckats med layouten.

Utöver att läsa tidningen kunde jag även denna morgon studera folk som med mycket stort besvär tog sig till busstorget. Trots det ihärdiga regnandet, minusgraderna och stormen har Solna stad inte fått tummen ur med några sandbilar. Ja, alltså biltrafiken har man säkrat men alla som går och cyklar gör det numera med fara för livhanken. Eller åtminstone med stor risk för benbrott. Bedrövligt.

Hur många benbrott ska Solna stad göra sig skyldig till, kan man undra.

Lyllos de som kan flytta till varmare breddgrader de här värsta månaderna på året. Och jag förstår varför Madeleine inte får med sig maken på idén att bosätta sig i Stockholm. Men jag kan tycka att han borde kunna uttrycka sig bättre än så här. Eller?

Eld och lågor

Det kan knappast ha undgått någon att jag funderar mycket över språket. Det är därför det tar ganska lång tid för mig att läsa en bok. Hänger upp mig på dåliga formuleringar och stakar mig på stavfel. Och tänker ut hur jag själv skulle skrivit. Sån är jag. Strax nordväst om oss pågår just nu rena kravaller. Upploppen i Husby kallas det i pressen. Bilderna på bilar som brinner fick mig att undra hur uttrycket eld och lågor kom till. Det säger man ju när man är väldigt upprymd, entusiastisk och positiv. Inte direkt några känslor som bubblade upp i mig i alla fall.

Fullständigt meningslös vandalisering som ett 40-tal ungdomar ägnar sig åt. Inte nog med att de tänder eld på en massa bilar (och en färdtjänstbuss), de stjäl brandslangarna och kastar sten på både polis och brandkår. Sådana tilltag lär inte locka några nya företag till området. Inte några nya hyresgäster heller. Och de boende gnölar över att de inte får någon hjälp av polisen. Hjälp med vad? Uppfostra slynglarna lär vara för sent. Dessutom, hur ska ett par snutar kunna göra en meningsfull insats om en hel mobb kastar sten på dem? Nu har dumheterna spridit sig till Fittja, söder om stan som ett slags sympatiåtgärd. Sympati för vad? Bränna upp grannens bil? Konstruktivt. Not.

Jag känner en hel del människor som jobbar med ungdomar i utsatta områden. En av orsakerna till att de varken vill plugga eller jobba är att de saknar vuxna förebilder. Många av föräldrarna kan inte svenska, saknar arbete och sitter på torget och tuggar kat. Om man redan i unga år får lära sig att pengar hämtar man hos Soc, oavsett om det är för att betala tandläkaren eller köpa möbler, är det kanske inte så konstigt att man har svårt med motivationen. Skolan blir jobbig och den som behöver extra stöd kan inte få det eftersom man dragit in all sådan personal. Och hemma kan ingen hjälpa en med läxorna. Har man redan i lågstadiet halkat efter minskar möjligheterna att kunna försörja sig. Man bor kvar hemma där det oftast är väldigt trångbott; får man inget jobb får man heller ingen bostad. Man får förresten ingen bostad även om man har fast jobb. Inte ens efter åtta år i bostadskön…

Men ändå.

Varför kastar man sten på polisen? Och varför ger sig sex man på en ensam snut?

Apropå polisen.

Jag mejlade polisen i Solna eftersom det är rena vilda västern på Ankdammsgatan. Den öppnades igen för genomfartstrafik när man proppade igen en massa andra vägar runt omkring i förhoppningen att det skulle underlätta för bilisterna. Det har det kanske gjort, men det är rent livsfarligt för alla andra. Längs gatan finns flera dagis, fritids och en ganska stor skola. Hastigheten är begränsad till 30 km/h och på två ställen finns någon mesig typ av farthinder, antagligen för att busschaufförerna inte ska gnälla. Här finns ett trafikljus (gul blink), ganska många busshållplatser och ett flertal övergångsställen. Längs gatan finns också parkeringsplatser. Där har vi våra bilar. Det är en kombination av tur och vår egen försiktighet som gjort att vi bara blivit påkörda en enda gång i år. Folk kör som dårar. I princip ingen håller 30. Folk kör mot rött, släpper inte fram fotgängare och nästan varje gång en buss stannar vid hållplatsen på den smalaste vägsträckan (där man dessutom satt upp staketpinnar mitt i gatan) kör bilister mot körriktningen. Jag tycker det är hög tid att polisen tar itu med det här innan det händer något riktigt allvarligt.

Döm om min förvåning när farbror Polisen ringde upp. Döm om min ännu större förvåning när han berättade att man inte alls tänkte göra något för att förbättra läget. Varför då? Han skyllde på bygget av Friends Arena.

Långsökt?

Ja det kan man tycka. Visst, det var klantigt av Solna stad att inte ha infrastrukturen klar innan man öppnade arenan. Ännu klantigare att samtidigt dra hit spårvagnen. OCH bygga nytt på Råsundas mark. Trafikinfarkt är bara förnamnet.

Farbror Polisen var arg på arenabygget. Han var arg på spårvagnen också. Han tyckte man skulle dragit tunnelbana till Barkarby i stället. Han sa också att han har förståelse för folk som bryter mot trafikreglerna. Det är säkert. Han sa precis så. Självklart blir man frustrerad om man har barn att hämta på dagis eller är på väg till ett viktigt möte, sa han, och hamnar i någon av alla trafikstockningarna här. Jag förstår om man i sin frustration kör för fort eller mot rött. Det är säkert. Han sa så.

Men herregud, det vet väl varenda människa att ska man passa en tid i den här stan kan man inte ge sig iväg i sista minuten? Tydligen inte.

Farbror Polisens slutkläm var något i särklass. ”Förhoppningsvis blir det nytt styre i kommunen efter nästa val.”

Hur skulle det på något vis förbättra trafikläget?

Det hade han inget svar på.

Eld och lågor var det också i flera bidrag i lördagens Mello. Jag glömde skriva om Island. Den låten var bra. Och killen var snygg, men han hade säkert gjort sig bättre och känt sig säkrare i lite rockigare klädsel.

Två riktigt dumma kommentarer har bitit sig fast i skallen.

Dels Erik Saade som kallade Petra Mede för MILF (Mother I Like to Fuck) och dels pratkvarnen som inte syntes i bild men på ett ganska störande sätt babblade en massa oväsentligheter under sändningen. Hon slängde en känga till Mark Levengood som hette duga (typ: kolla in den kåken, den vore väl nåt att få ärva). Det var två riktiga lågvattenmärken.

Javisst ja. Roligaste läsningen i går. Finska medier som var så otroligt upprörda över att Tre Kronor tog på sig guldhjälmar. Innan matchen ens var slut. Osportsligt, var väl den mildaste kommentaren. Jojo, det var ju nästan tre minuter kvar av matchen och Sverige ledde med 5-1.

Allt kan hända, som Rolle Stoltz sa.

Eller hur.

Nu  måste jag kolla det där med eld och lågor.

Det ska f-n bli gammal

Bilden visar det erbjudna boendet. I valfrihetens Solna...

För exakt ett år sedan dog min älskade pappa.
På ett korttidsboende, likt alla andra korttidsboenden, med omotiverad personal, bristande rutiner, taskig städning och noll aktiviteter.
Jag är oerhört tacksam att det bara blev några månader.
Hade tanterna på kommunen fått bestämma vet man inte vad som hade hänt.

Man ska aldrig bli sjuk på sommaren.
Nånting har man ju lärt sig i livet.
Dessvärre lyssnar inte alltid kroppen på intellektet. Den krånglar när det är som mest olämpligt.
Svensk sjukvård tar semester tre månader varje år.
Och eftersom sjukvården numera har lönsamhetskrav på sig, är organisationerna slimmade till smärtgränsen.
Då kallar man in B-laget. Juni, juli och augusti är en period då det är livsfarligt att hamna på sjukhus. I bästa fall finns det EN person på varje avdelning som vet hur den ska skötas. Resten är vikarier. Vad dom gör resten av året är en gåta. Inte särskilt många verkar jobba på sjukhus i alla fall.

Är man dessutom gammal och blir sjuk under sommaren, gäller det att man har åtminstone en nära släkting av kalibern pit bull.
En som kan kontrollera varenda tablett de delar ut.
Som ser till att dietkosten beställs och att blodtrycket mäts.
Som ber om en insomningstablett till natten eller smugglar in Panodil som är lättare att svälja än Alvedon.
– Nej, Panodil ingår inte i sortimentet här på avdelningen.Kommer med glass för att ge lite svalka i sommarhettan.
Jagar tag på en läkare som kan remittera till rätt specialist.
Tar kommuntanten i örat och säger att den gamla inte kan skickas direkt hem från sjukhuset, utan behöver rehabilitering.
Och så vidare.

Kommuntanten ger med sig. Pit bull-släktingen är bara för jobbig.
- Men bara tre veckor, sen måste vi ordna något permanent.Ja gör det du, tänker man och önskar henne lycka till.
Förhoppningsfullt läser man kommunens hemsida om att bli gammal. I Solna är det toppen. I alla fall enligt hemsidan. Här finns valfrihet och alla äldreboenden har särskilda profiler. Tycker man om mat kan man bo på ett ställe. Är man intresserad av it, väljer man något annat.
För bra för att vara sant?
Självklart!

Efter några veckor på korttidsboende ska det utredas.
Men innan sjukvården har hunnit utreda färdigt, det är ju semestertider bevars, bestämmer kommuntanten att gamla pappa ska in på hemmet.
Plats anvisas.
Ett rum i ungefär samma storlek som pappas balkong.
Den som dött i rummet har knappt städats bort.
Den dödes lakan och kläder ligger fortfarande kvar på sängen. Namnskylten sitter kvar på dörren.
Fort ska det gå. En ut – en in.
Rummet ger plats för en fåtölj och en tv. Inte ett uns mer.
Det finns ett alternativ, på bottenvåningen. Ett kyffe, mörkt som i en källare.
Nej tack, säger vi.
Det får man inte säga.
Då blir kommuntanten arg.
Säger att då får pappa klara sig hemma bäst han kan.
På korttidsboendet får han inte vara längre.
Men, säger vi, han behöver inget låst demensboende!
Nej, säger kommuntanten, inte nu men senare. Och det är så jobbigt att flytta honom en gång till.

Kommunens omtalade valfrihet bestod alltså av två alternativ. Ett kyffe på en låst demensavdelning, eller klara sig på egen hand hemma.
Pappa valde det tredje alternativet. Ge upp.
Ta ner skylten. Kasta in handduken. Checka ut.
Inte för egen maskin, nån fegis var han inte.
Men någonstans bara kände han att nu är det nog. Och kroppen lyssnade!
Man ska inte behöva bli så illa behandlad.
Inte behöva känna att man är oönskad.
Som gamla tiders fattigvårdsauktioner.
Den som kräver minst betalt får ta hand om hjonen.

Han har det bra däruppe i sin himmel.
Jag vet att han var nöjd med sitt liv.
Det blev förfärligt tomt efter honom.
Saknaden är stor.

Jag är mycket stolt och tacksam över att världens bästa pappa faktiskt var min.

Unforgettable, in every way.

Botten Balders! Toppen Thelins!

Balders Bröd – hjärnblödningen var nära

Beställde smörgåstårta i går hos Balders Bröd.
Japanresenären skulle nu äntligen komma hem efter flera månaders bortovaro – det var visst nån vulkan som kom emellan också – och det måste ju firas! Vad längtar man efter när man är hemifrån länge. Kaviar, sa resenären. Räkor och lax, sa vi andra. SMÖRGÅSTÅRTA förstås.
Sagt och gjort.

Det var inte en särskilt invecklad beställning. Största tårtan, 12 bitar (ja, vi gillar verkligen den här sortens mat) att hämta i Solna centrum lördag klockan femton. Jag dubbelkollade ett par gånger för att försäkra mig om att hon fattat rätt. Ett och annat har man ju lärt sig.
Jodå, allt var uppfattat. 12 bitars tårta, hämtas 1:a maj i Solna C klockan tre.

- Nää, vi har ingen sån här. Sa den tuperade bakom disken.
- Det var konstigt, jag har beställt en att hämta klockan tre.
- Är du säker på att du sa att du skulle hämta den här? Vi har ju butik i Sollentuna också.
- Helt säker (vad faen ska jag i Sollentuna och göra, tänkte jag. Men det kunde ju inte hon veta.)
- Aa men vi har ingen här så den e nog i Sollentuna då.
- Skulle du kunna kolla upp det?
- Aa ok.

Den tuperade lämnade över arbetsuppgiften till den blonderade. Som var borta i exakt tolv minuter. Jag började bli nervös och knappt om tid att hinna till Arlanda och hämta resenären.

- Ja, alltså dom svarar inte i Sollentuna så jag ringde min chef.
- Jaha?
- Och hon säger att den är antagligen där.
- Jaha? Och hur får vi hit den?
- Nä, alltså du kan väl åka dit. Den är nog där.
- Menar du att jag ska åka dit och CHANSA på att den är där?
- Eh, ja.
- Nej det gör jag inte. Kan du vara snäll och ringa upp din chef igen så får jag prata med henne?

Den tuperade försvann igen och var borta i åtta minuter. Den försvunna tårtan hade vid det här laget kostat mig drygt tjugo minuter.

- Min chef säger att hon ska ringa till Sollentuna och kolla om tårtan finns där. Hon ringer tillbaka om en stund, sa den blonderade och försvann igen.

Hon återvände efter ca fem minuter och sa:
- Jo, tårtan finns där.
- Jaha och hur ska den komma hit då?
- Eh, alltså du får åka och hämta den.
- Jag är på väg till Arlanda för att hämta folk som ska bjudas på smörgåstårta som jag skulle hämtat här klockan tre.
- Men Sollentuna är ju på vägen. Nån kan ju möta dig i garaget och lämna över den.
- Jaha? Kan dom ta betalt i garaget också?
- Eh, asså nää.

Då insåg jag det omöjliga i situationen och gick därifrån. Åkte till ICA Maxi i Solna, bara färdiga plastinpackade s.k. räkbomber. Blä.
Ringde ICA Viksjö som gör härliga smörgåstårtor. - Tyvärr, dom är slut.
Förstås.
Kom inte på fler alternativ, så jag ringde Balders i Sollentuna för att själv försäkra mig om att tårtan fanns där. Inget svar. Lämnade meddelande och bad dem ringa upp. Sa att det var väldigt bråttom.

Djupandades en stund och upp dök en plan C. Thelins nyöppnade butik i Frösunda!
- Ja, hur stor vill du ha. Vi har en med renkött och räkor för åtta personer.
- Kostar?
- 625 kronor.
- JA TACK! Kan du reservera den till mig. Jag kommer inom en halvtimme.
- Inga problem.

Den smörgåstårtan gick inte av för hackor.
MVG blev betyget från samtliga som åt.
Det får bli Thulins i fortsättningen om man inte har tid att göra egna tårtor.

Ringde dom upp mig från Balders i Sollentuna?
Gissa…