Det ska f-n bli gammal

Bilden visar det erbjudna boendet. I valfrihetens Solna...

För exakt ett år sedan dog min älskade pappa.
På ett korttidsboende, likt alla andra korttidsboenden, med omotiverad personal, bristande rutiner, taskig städning och noll aktiviteter.
Jag är oerhört tacksam att det bara blev några månader.
Hade tanterna på kommunen fått bestämma vet man inte vad som hade hänt.

Man ska aldrig bli sjuk på sommaren.
Nånting har man ju lärt sig i livet.
Dessvärre lyssnar inte alltid kroppen på intellektet. Den krånglar när det är som mest olämpligt.
Svensk sjukvård tar semester tre månader varje år.
Och eftersom sjukvården numera har lönsamhetskrav på sig, är organisationerna slimmade till smärtgränsen.
Då kallar man in B-laget. Juni, juli och augusti är en period då det är livsfarligt att hamna på sjukhus. I bästa fall finns det EN person på varje avdelning som vet hur den ska skötas. Resten är vikarier. Vad dom gör resten av året är en gåta. Inte särskilt många verkar jobba på sjukhus i alla fall.

Är man dessutom gammal och blir sjuk under sommaren, gäller det att man har åtminstone en nära släkting av kalibern pit bull.
En som kan kontrollera varenda tablett de delar ut.
Som ser till att dietkosten beställs och att blodtrycket mäts.
Som ber om en insomningstablett till natten eller smugglar in Panodil som är lättare att svälja än Alvedon.
– Nej, Panodil ingår inte i sortimentet här på avdelningen.Kommer med glass för att ge lite svalka i sommarhettan.
Jagar tag på en läkare som kan remittera till rätt specialist.
Tar kommuntanten i örat och säger att den gamla inte kan skickas direkt hem från sjukhuset, utan behöver rehabilitering.
Och så vidare.

Kommuntanten ger med sig. Pit bull-släktingen är bara för jobbig.
- Men bara tre veckor, sen måste vi ordna något permanent.Ja gör det du, tänker man och önskar henne lycka till.
Förhoppningsfullt läser man kommunens hemsida om att bli gammal. I Solna är det toppen. I alla fall enligt hemsidan. Här finns valfrihet och alla äldreboenden har särskilda profiler. Tycker man om mat kan man bo på ett ställe. Är man intresserad av it, väljer man något annat.
För bra för att vara sant?
Självklart!

Efter några veckor på korttidsboende ska det utredas.
Men innan sjukvården har hunnit utreda färdigt, det är ju semestertider bevars, bestämmer kommuntanten att gamla pappa ska in på hemmet.
Plats anvisas.
Ett rum i ungefär samma storlek som pappas balkong.
Den som dött i rummet har knappt städats bort.
Den dödes lakan och kläder ligger fortfarande kvar på sängen. Namnskylten sitter kvar på dörren.
Fort ska det gå. En ut – en in.
Rummet ger plats för en fåtölj och en tv. Inte ett uns mer.
Det finns ett alternativ, på bottenvåningen. Ett kyffe, mörkt som i en källare.
Nej tack, säger vi.
Det får man inte säga.
Då blir kommuntanten arg.
Säger att då får pappa klara sig hemma bäst han kan.
På korttidsboendet får han inte vara längre.
Men, säger vi, han behöver inget låst demensboende!
Nej, säger kommuntanten, inte nu men senare. Och det är så jobbigt att flytta honom en gång till.

Kommunens omtalade valfrihet bestod alltså av två alternativ. Ett kyffe på en låst demensavdelning, eller klara sig på egen hand hemma.
Pappa valde det tredje alternativet. Ge upp.
Ta ner skylten. Kasta in handduken. Checka ut.
Inte för egen maskin, nån fegis var han inte.
Men någonstans bara kände han att nu är det nog. Och kroppen lyssnade!
Man ska inte behöva bli så illa behandlad.
Inte behöva känna att man är oönskad.
Som gamla tiders fattigvårdsauktioner.
Den som kräver minst betalt får ta hand om hjonen.

Han har det bra däruppe i sin himmel.
Jag vet att han var nöjd med sitt liv.
Det blev förfärligt tomt efter honom.
Saknaden är stor.

Jag är mycket stolt och tacksam över att världens bästa pappa faktiskt var min.

Unforgettable, in every way.

Alla vill bli, men ingen vill vara - äldre...

1918 förbjöds fattigvårdsauktioner i och med att den nya fattigvårdslagen antogs. Det var inte längre tillåtet att sälja barn till lägstbjudande. Trots det, pågår dessa auktioner fortfarande och dessutom på ett bredare plan. De har bara bytt namn. Idag heter de ”Offentlig upphandling” och beskrivs i lagtext som ”Valet av leverantör skall ske på affärsmässig grund och göras hos den leverantör som erbjuder den bästa varan/tjänsten/entreprenaden för det bästa priset.”
Vad är skillnaden, liksom?
Den som kräver minst betalning för att sköta hemtjänst och äldreboenden får ta hand om dem.

Många känner sig kallade att tycka om äldrevården.
Inte tycka om, för det är det inte så många som gör.
Alla klagar, inte minst de som jobbar i vården.
Ingen gör något, allra minst de som jobbar i vården.
I dagens egotrippade samhälle är det lägsta status att ta hand om andra människor. När vi dessutom har ett fullständigt åldersfixerat samhälle, är det absolut bottenstatus på att ta hand om gamla människor. Det är attityderna det är fel på. Och borde gå att ändra. Se bara på städjobben. De var illa sedda ända tills RUT infördes. Nu är det väldigt rätt och trendigt att städa hos andra. Hur gick det till? Kanske har äldreomsorgen något att lära där? Om yrken i äldreomsorgen gavs högre status, borde en del av problemet vara löst.
Tycker man om sitt jobb och är stolt över det, jobbar man bättre.

Sen måste hela ”branschen” ta sig en rejäl funderare på vem man är till för.
Lite vanlig målgruppsanalys, helt enkelt.
I dagsläget är sjukhem, korttidsboenden och annan äldreomsorg till största delen anpassade för att passa de anställda. Inte de gamla och sjuka.
Det är sängar som är omöjliga att sova i, men lätta att bädda.
Det är syntetlakan som är sladdriga och obehagliga, men lätta att tvätta.
Filtar som är tunna och inte ger värme, men lätta att sköta och lagra.
Det är potatis som är hård, smaklös och svårtuggad, men lätt att hålla varm.
Larmsystem som inte hörs till fikarummet, ve den som stör i rasten!
Och så vidare.
I oändlighet.
Amen.

Hemtjänsten får inte göra de mest vanliga insatser i ett hem, som att byta en glödlampa. Personalen skulle ju kunna ramla och slå sig om den tvingades stiga upp på en pall. Skit samma om den gamla får famla runt i ett mörkt badrum tills någon vänlig granne kan byta lampan.
Vad är det en gammal människa behöver?
Har någon inom äldreomsorgen funderat över det? Det känns inte riktigt så.
Inte när man måste ta hjälp av frivilligarbetare i t ex Röda Korset för att ”sätta guldkant på tillvaron”. Denna ”guldkant” består i att läsa tidningen, gå med på en promenad eller sitta och prata en stund. Lite mänsklig närhet och värme. Högst vardagliga ting som borde vara självklara inslag i en gammal människas vardag.
Icke.
Man måste kalla in hjälporganisationer, för pengarna räcker inte till annat än på- och avklädning samt utfodring.
Har man tur kan man också få sina mediciner.
Givetvis på tider som passar de anställda.

År ut och år in får detta pågå utan att någon gör något. Annat än klagar, förstås. Till dess att ansvariga politiker och andra beslutsfattare kommit på hur man ska förbättra för våra gamla, kan man väl lösa den mest akuta krisen på ett smidigt sätt.
Vi har stor brist på personal i äldreomsorgen.
Vi har en massa arbetslösa människor.
Jag får inte ihop det.
Varför inte villkora a-kassan med ett par timmars arbete om dagen i äldreomsorgen? Baka en kaka, spela lite musik, se en film, lösa korsord. Sådant som är vardagsmat för oss som ännu kan ta hand om oss själva, men som när vi blir gamla kallas för ”guldkant”.
Det låter för enkelt för att kunna fungera.
Det är det antagligen också.