Alla vill bli, men ingen vill vara - äldre...

1918 förbjöds fattigvårdsauktioner i och med att den nya fattigvårdslagen antogs. Det var inte längre tillåtet att sälja barn till lägstbjudande. Trots det, pågår dessa auktioner fortfarande och dessutom på ett bredare plan. De har bara bytt namn. Idag heter de ”Offentlig upphandling” och beskrivs i lagtext som ”Valet av leverantör skall ske på affärsmässig grund och göras hos den leverantör som erbjuder den bästa varan/tjänsten/entreprenaden för det bästa priset.”
Vad är skillnaden, liksom?
Den som kräver minst betalning för att sköta hemtjänst och äldreboenden får ta hand om dem.

Många känner sig kallade att tycka om äldrevården.
Inte tycka om, för det är det inte så många som gör.
Alla klagar, inte minst de som jobbar i vården.
Ingen gör något, allra minst de som jobbar i vården.
I dagens egotrippade samhälle är det lägsta status att ta hand om andra människor. När vi dessutom har ett fullständigt åldersfixerat samhälle, är det absolut bottenstatus på att ta hand om gamla människor. Det är attityderna det är fel på. Och borde gå att ändra. Se bara på städjobben. De var illa sedda ända tills RUT infördes. Nu är det väldigt rätt och trendigt att städa hos andra. Hur gick det till? Kanske har äldreomsorgen något att lära där? Om yrken i äldreomsorgen gavs högre status, borde en del av problemet vara löst.
Tycker man om sitt jobb och är stolt över det, jobbar man bättre.

Sen måste hela ”branschen” ta sig en rejäl funderare på vem man är till för.
Lite vanlig målgruppsanalys, helt enkelt.
I dagsläget är sjukhem, korttidsboenden och annan äldreomsorg till största delen anpassade för att passa de anställda. Inte de gamla och sjuka.
Det är sängar som är omöjliga att sova i, men lätta att bädda.
Det är syntetlakan som är sladdriga och obehagliga, men lätta att tvätta.
Filtar som är tunna och inte ger värme, men lätta att sköta och lagra.
Det är potatis som är hård, smaklös och svårtuggad, men lätt att hålla varm.
Larmsystem som inte hörs till fikarummet, ve den som stör i rasten!
Och så vidare.
I oändlighet.
Amen.

Hemtjänsten får inte göra de mest vanliga insatser i ett hem, som att byta en glödlampa. Personalen skulle ju kunna ramla och slå sig om den tvingades stiga upp på en pall. Skit samma om den gamla får famla runt i ett mörkt badrum tills någon vänlig granne kan byta lampan.
Vad är det en gammal människa behöver?
Har någon inom äldreomsorgen funderat över det? Det känns inte riktigt så.
Inte när man måste ta hjälp av frivilligarbetare i t ex Röda Korset för att ”sätta guldkant på tillvaron”. Denna ”guldkant” består i att läsa tidningen, gå med på en promenad eller sitta och prata en stund. Lite mänsklig närhet och värme. Högst vardagliga ting som borde vara självklara inslag i en gammal människas vardag.
Icke.
Man måste kalla in hjälporganisationer, för pengarna räcker inte till annat än på- och avklädning samt utfodring.
Har man tur kan man också få sina mediciner.
Givetvis på tider som passar de anställda.

År ut och år in får detta pågå utan att någon gör något. Annat än klagar, förstås. Till dess att ansvariga politiker och andra beslutsfattare kommit på hur man ska förbättra för våra gamla, kan man väl lösa den mest akuta krisen på ett smidigt sätt.
Vi har stor brist på personal i äldreomsorgen.
Vi har en massa arbetslösa människor.
Jag får inte ihop det.
Varför inte villkora a-kassan med ett par timmars arbete om dagen i äldreomsorgen? Baka en kaka, spela lite musik, se en film, lösa korsord. Sådant som är vardagsmat för oss som ännu kan ta hand om oss själva, men som när vi blir gamla kallas för ”guldkant”.
Det låter för enkelt för att kunna fungera.
Det är det antagligen också.