Sverige och arbetslösheten

Varje gång jag hör kommentaren ”vi har ont om folk” tänker jag – men, har vi inte arbetslöshet i det här landet?
Om man med ”ont om folk” menar "för få anställda", är ursäkten urkorkad!

Inom äldrevården till exempel.
Häromdan var det en kvinna som tagit livet av sig på ett äldreboende.
På samma boende fick en man vänta på hjälp i tre timmar. Han hade ramlat och slagit sig illa. Och larmat efter hjälp.
TRE TIMMAR!
Personalen hade rast…
Finns där bara EN anställd?
Eller skulle alla tvunget ha rast samtidigt?
Fast så är det ju idag, särskilt i äldrevården. Den är i första hand anpassad för de anställda. Inte för gamlingarna.
Och lägst anbud vinner.
Då blir det ju som det blir.
Men det vore väl en smal sak att omdirigera stålarna så att en massa arbetslösa kunde få jobb inom äldrevården.
Kan man tycka.
Det vore för enkelt antagligen.

Eller taxibranschen.
Varenda arbetslös i den här stan får erbjudande om att utbilda sig till taxichaffis. Gratis.
Inte många nappar på det.
I natt stod vi i kö i nästan en timme innan vi fick tag på en bil.
På Arlanda.
Sveriges största flygplats.
I Sveriges huvudstad.
Inte en bil så långt ögat nådde.
I vilken annan storstad i världen händer det?
Ingen jag har besökt i alla fall.
Taxivärden sa att det berodde på ramadan. ”Dom får ju inte äta på dan så då kan dom inte köra och på kvällarna är dom hemma och käkar.” sa han.
Det lät inte helt trovärdigt.

Chauffören som äntligen dök upp sa ”nä, det var ju lördag i går, alla är trötta idag, hemma och vilar sörrö”.
Det måste vara väldigt lönsamt att köra taxi, tänkte jag då.
Om man har råd att välja bort en massa kunder bara för att man är trött.

Man kanske skulle börja köra taxi.