Kvällspressen och de utförsäkrade

Just nu stormar debatten om ett nytt favoritfenomen.
Man dammsuger Sverige på människor som blivit – utförsäkrade.

Att drabbas av långvarig sjukdom är givetvis en katastrof både för den som drabbas och de anhöriga. Att drabbas av sjukdom innebär också att man drabbas ekonomiskt.
80% av lönen i sjukpenning är det ganska få som får. Det finns nämligen ett tak som det sällan talas om.
Har man inte en sparad slant drabbar sjukdomen privatekonomin.
Människor har fått gå ifrån sina hus när de inte kan betala lånen.
Människor sätter sig i skuld för att klara sig igenom sjukskrivningar.
Sånt läser man sällan något om.
Hur taket i sjukförsäkringen slår mot de sjuka.

Nu är det ett par enstaka berättelser om kvinnor som blivit utförsäkrade.
Jag känner inte dessa kvinnor. Men jag lider med dem.
De har det urjobbigt. För jävligt, helt säkert.
Men.
Det är något i berättelserna som haltar.
Kvinnan som ”tvingas leva på 1800 kronor i månaden”. De 1800 kronor man nämner i tidningen är handikappersättning. Sådan ersättning kan man få om man har en sjukdom som kostar en massa extra pengar. Om man t ex behöver särskild kost, extra många sjukresor eller annat som ”vanliga” sjuka inte drabbas av.
Det innebär alltså att kvinnan i berättelsen har 1800 kronor mer per månad än en vanlig sjuk.
Men varför har hon ingen sjukpenning?
Svaret är ganska enkelt. Kvinnan har aldrig arbetat.
Sjukpenning får man för att täcka den inkomst man förlorar när man inte kan arbeta.
Arbetar man inte har man inget inkomstbortfall.
Alltså får man ingen sjukpenning.
Varför stod inget om det i kvällstidningen?

Den andra kvinnan tvingas sälja sin lägenhet.
Henne är det också synd om. Det betvivlar jag inte ett ögonblick.
Men har man ekonomiska tillgångar får man inte socialbidrag. Det blir förstås väldigt jobbigt när tillgångarna är låsta i en lägenhet. Och bor man i Stockholm är det snudd på omöjligt att byta en bostadsrätt till en hyresrätt. Det har alla svarta affärer satt stopp för. Och någonstans måste man ju bo. Särskilt om man är sjuk. Det sista man vill göra som sjuk är att flytta.
Jag kan för lite om den här kvinnans situation för att ha en åsikt, men det måste finnas saker som inte kommer fram i sensationsjournalistiken.
Får man anta.

Att vara sjuk innebär att man någon gång kommer att bli frisk.
Det ligger liksom i sakens natur.
Hur länge man kan vara sjuk innan sjukdomen konstateras vara permanent får man hoppas medicinsk expertis kan avgöra.
Försäkringskassan har numera en bortre gräns för hur länge man kan vara sjuk i en och samma sjukdom. Gränsen är ett år.
Men.
Är man fortfarande sjuk efter ett år, kan man förlänga sjukskrivningen i ytterligare ett och ett halvt år.
Om man fortfarande, efter två och ett halvt år, inte är frisk från sin sjukdom kan man få ytterligare förlängd sjukpenning. Under förutsättning att man hade ett jobb när man blev sjuk.
Har man en allvarlig sjukdom (läs: obotlig/dödlig) finns det ingen bortre gräns för hur länge sjukpenning betalas ut.
Sånt skrivs det sällan om.

Har man en kronisk sjukdom räknas man inte som ”vanlig” sjuk. En kronisk sjukdom blir man inte frisk från.
Då kan man få sjukersättning i stället (fattar inte varför man tog bort begreppet sjukpension, som är mycket lättare att förstå).
Sjukpensionen ska täcka den inkomst man missar på grund av sin kroniska sjukdom.
(Att sedan sjukpensionen inte heller är i närheten av den inkomst man haft -taket är lägre än för sjukpenningen - talas det tyst om.)
Eller sitt handikapp, för den delen.
Man blir sjukpensionerad, helt eller delvis, beroende på hur mycket ens arbetsförmåga påverkas av sjukdomen.

Arbetsförmåga.
Det är den poängen många missar.
Kan en rullstolsburen person utföra någon form av arbete?
Självklart!
Kan en synskadad person jobba?
Javisst!
Kanske har de inte 100% arbetsförmåga, men 75%. Eller 50%.
Då invänder någon; men vem vill anställa en handikappad människa?
Eller en med en kronisk sjukdom?
Det är en helt annan fråga.
Och det är här som resonemangen ofta haltar.

Att man är oattraktiv på arbetsmarknaden är faktiskt inte ett fall för Försäkringskassan.
Att man har svårt att få jobb är inget skäl för att bli sjukpensionär.
Det finns en liten andel människor som har absolut noll arbetsförmåga.
Som inte klarar av att utföra något som helst arbete under hela sitt liv.
Om dessa människor hamnar i kläm och inte får dräglig levnadsstandard då är vi illa ute.
Men det är sällan dem som kvällstidningarna skriver om.