Det är som det är...

...och blir som det blir.

Jag anstränger mig verkligen för att inte haka upp mig på sådant jag inte kan göra något åt.
Det går sådär.
Är jag ensam om fenomenet?
I don’t think so.

Tappra försök görs med jämna mellanrum att leva efter AAs ledord:
Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Eller nåt i den stilen.
Klokt och präktigt.

Vädret är en ständig källa till irritation. Man kan undra varför. Det är för varmt. Det regnar. Det snöar. Jaha? Och vad hjälper det att gnälla?
Bara att klä sig tunt. Ta på regnkappa. Köpa fårskinnsstövlar.
Och gilla läget. Som man säger.

Figuren.
Vissa saker kan man liksom inte göra något åt. Dom är som dom är.
Du är dum, jag är fet. Jag kan banta. Jovisst. Men ett brett bäcken ändrar man inte på i ett snupetag. Jag får trösta mig med att det underlättade för kirurgerna när dom skulle in och rota.
Plastikoperationer. Jovisst. Men jag reser hellre upp mina surt förvärvade slantar.
Och börjar så smått inse att den här kroppen får jag leva med, så länge den håller. Det är ju faktiskt huvudsaken.
Att den håller. Fungerar.
Inte hur den ser ut.
Och de flesta rynkorna har jag skrattat mig till.
Några har jag gråtit mig till.
Det är ju sånt som visar att man lever livet.
Basta!

Knäppa människor.
Min mamma säger att du är dum så nu vill inte jag träffa dig mer.
Men ... men ... jaha?
Elaka människor. Små, patetiska människor. Som tar ut sin bitterhet på andra. Som tar energi. Som inte ger något igen.
Man kan älta tills man blir gråhårig. Eller släppa taget och gå vidare.
Man får se till att läka såren. Inte ge de här människorna uppmärksamhet. Aldrig någonsin glömma vad de gjort. Men sätta punkt.
Man kan önska att de tar sig ur sitt andliga mörker, som Marcus Birro sagt.

Frisyren. Eller snarare brist på.
Det var egentligen där det började i morse.
Hopplös, platt, solblekt.
Varken kort eller långt.
För långt för att kunna bli fluffigt.
För kort för en snygg håruppsättning. Lös hårknut. Pyttsan. Om jag drar tillräckligt hårt i hårtestarna kan jag få ihop en råttsvans.
Snyggt? Inte ett dugg. Möjligen blev kinderna aningen slätare...
Hur gärna jag än vill – jag HAR INTE lång, tjockt, lockigt hårsvall. Jag har helt andra gener.

Gå och klippa mig?

Absolut!