Ja se pengar...

”Om pappa ville ge jag en femöring vet mamma” börjar en gammal känd barnvisa.

Flickan (jag tror det är en flicka, killar köpte inte dockor på den tiden) räknar sedan upp allt hon ska köpa för den där femöringen hon hoppas få.

”Jag skulle köpa allt vad jag vill ha” sjunger hon och räknar sedan upp en docka och kläder till den, karameller och en muff till sig och dessutom hatt och kappa till sin mamma. Därefter skulle hon ge pappa pengarna som blev kvar sedan hon köpt allt detta.
Visan är visserligen gammal och kronans värde har förändrats, men redan som liten hajade jag att det där inte kunde gå ihop.

Ungefär lika overkligt känns de löften som alla politiker i valyran strör omkring sig. Och nu snackar vi inte miljoner längre, nu är det miljarder som ska delas ut till höger och vänster. Mest åt vänster känns det som, men det varierar.

Allt och alla ska få mer pengar.
Som om pengar var lösningen på alla problem.
Ta vården till exempel. Det gör ingen skillnad med aldrig så många miljarder, så länge vårdyrken har låg status och man har fokus på arbetsmiljön snarare än på dem som vårdas.
Nej jag kan inte komma och hjälpa dig till toaletten just nu, jag har bara haft 10 minuters fikarast.
Eller:
Nä men patienterna måste läggas kl 19, sen kommer nattpersonalen och dom är bara två stycken och kan inte hjälpa 28 pers med pyjamasar, blöjbyten och tandborstning. Det fattar ni väl?
Inställningen.
Det är den det är fel på.

Eller i skolan.
När jag började i första klass var vi 25 elever. I fjärde klass var vi 28.
En lärare. Varken mer eller mindre.
Fast då fick lärarna säga ifrån om någon väsnades.
Det fanns säkert både damp, AD/HD och alla möjliga bokstavskombinationer redan då, men då hette det bara att de inte var skolmogna, att de hade myror i byxorna och behövde lite extra hjälp. Det fick de också, av den enda läraren. Märkligt att det funkade. Och med tanke på alla jag än idag har kontakt med, är jag helt säker på min sak.
Kloka, vänliga och hårt arbetande familjeförsörjare hela bunten.
Det borde ju snarare vara ett systemfel än brist på pengar att skolan inte funkar idag?

Omsorgen.
Många (framför allt kvinnor) vårdar handikappade, sjuka eller gamla anhöriga. Kommunerna har fått massor av pengar för att stödja dessa tappra människor. Funkar det?
Nä.
Och varför kan man inte låta arbetslösa hjälpa till några timmar per dag? Läsa tidningen på ett äldreboende. Baka bullar på ett gruppboende. Ta en promenad med en rullstolsburen. Följa med till bibblan. Skotta snö, klippa gräs…
Jag får inte ihop arbetslösheten med bristen på arbetskraft. Kan man inte villkora a-kassa, socialbidrag och andra bidrag med några timmars ”samhällstjänst” i veckan? Men det blir väl alldeles för krångligt med alla inblandade myndigheter och olika pengapåsar.


Visst behövs det pengar. Men de är inte lösningen på allt.
Vi väljare är inte dummare än att vi genomskådar den fiktiva miljardrullning som nu pågår.
Vi kan faktiskt tänka själva.
Och vi kan faktiskt räkna.
Femöringen kommer aldrig att räcka.
Aldrig.