Lars Gunnar och skrivmaskinen

När man tömmer sitt gamla föräldrahem hittar man både det ena och det andra. Minnen, värdeföremål, brev, kort – en del sparar man, somligt slänger man och några saker försöker man sälja.
Vad gör man med en gammal reseskrivmaskin?
- Kasta den, sa syrran, det är väl ingen som vill ha en gammal skrivmaskin.

Jag tog ett kort och la ut den på Blocket för trehundra spänn.
Sen glömde jag bort den.

Två veckor senare ringde min mobiltelefon.
Den hade gjort det rätt ofta på sistone, ett gott tecken när man är egen företagare. Men nu ringde det bara två signaler och sen slutade den.
Nyfiken som jag är kollade jag upp numret.
Det började på 768; Täby alltså.
På med datorn och Eniro kunde upplysa mig om att numret tillhör Lars Gunnar Björklund.
”Ha ha” hojtade jag till maken ”så lustigt, det var någon som heter Lars Gunnar Björklund som ringde” och vi var överens om att det ju inte kunde vara Den Lars-Gunnar, han har ju dubbelnamn och varför i allsin dar skulle han ringa till mig?

Fem minuter senare ringde telefonen igen, nu från ett mobilnummer. Jag svarade och en mycket välbekant röst sa ”Hej, jag heter Lars Gunnar Björklund och jag har hittat dig på Blocket”.
Väl medveten om att det faktiskt var Den Lars-Gunnar (alla uttalar det ju som dubbelnamn), tappade jag hakan och hann tänka att det är synd att man har bevakning av Stryktipset via mejl och att Björklund har slutat ringa till folk som har 13 rätt...

Jodå, han var väldigt intresserad av min reseskrivmaskin.
”Det är bara jag, Jan Guillou och Claes Östergren som fortfarande använder såna här grejer. Det där med data är jag inte mycket för.”
Vi pratade en stund om tekniken, skrivande och annat och sen lämnade han över luren till sin fru för att bestämma tid att hämta skrivmaskinen.
En mängd märkliga sammanträffanden uppdagades. De har barn i området där jag växte upp. Fru Björklund är uppväxt i huset bredvid där vi bor nu, har gått i skolan vi ser från vårt fönster samt även hon jobbat på NK.
Världen är bra liten, hann jag tänka.

Eftersom vi ändå skulle ut och resa, erbjöd vi oss att leverera den. De blev glada, i synnerhet med tanke på det dåliga vädret.
”Ring så kommer jag ner i porten” sa fru Björklund.

”Vet du att jag har spelat fotboll med Lars-Gunnar i Djurgårdens C-lag?” sa maken och bad mig hälsa.
Det blev ett besynnerligt möte, i porten till deras bostad.
Medan frun och jag pratade om Sumpan, NK och annat gemensamt, ringde Lars Gunnar och undrade vad som pågick.
”Du kan gott komma ner och hälsa” svarade hans fru.
Han kom, jag hämtade maken som satt i bilen utanför och väntade. Och vilket kakalorum det blev!
”Jaa” sa Lars Gunnar igen ”jag är inte mycket för datorer. Det var första gången jag var inne på Blocket. Jag fick ringa Åke Wilhelmson och fråga hur man gör.”

Jag gav honom skrivmaskinen, vet ju inte ens om den fungerar efter att ha stått oanvänd i mer än 20 år i en väska. Bara tanken på att han sitter där i Bohuslän i sommar och knattrar på mammas gamla maskin medan han ackompanjerar skrivandet med sång (han berättade att han brukar göra det) gör mig glad.

När vi åkte därifrån kände jag mig ungefär som Lena Nyman i sketchen som börjar ”Jag har pratat med Hasse Tellemar!”.