Goda råd

Nu är goda råd dyra, brukar det ju heta. Men ibland får man råd alldeles gratis. Och gratis är inte alltid gott, som alla vet… Nyblivna föräldrar, nyblivna hundägare eller nyblivna husägare blir fullkomligt överösta av tips och råd. De flesta i all välmening får man anta, men ändå antagligen otroligt tröttsamt att höra. Framförs de dessutom av en besserwisser blir det om möjligt ännu mer tröttsamt.

Som förmiddagens sms. Har lagt ut en del grejer till försäljning. Ibland drabbas man av Stora röjar-manin ju. Inte för att feng-shui är något vi eftersträvar men rensa, slänga, skänka och sälja är ganska bra mellan varven. Nåväl, via Tradera kan man kränga det mesta. Värre är det med stora grejer. Sånt man inte gärna kan skicka med posten. Men det kostar ju inget och ju fler annonser desto bättre, så jag har lagt ut en del på både Tradera och Blocket. Dagens sms från sur spekulant (som ville pruta på ett redan hutlöst lågt pris) ”Det är inte så bra att försöka sälja på Blocket och Tradera samtidigt.” och vänliga hälsningar från ”Gunnar”. Med den inledande vänligheten att han ville ge mig några goda råd. Vill jag ha några så ber jag om dem. Men tack ”Gunnar” för ditt engagemang. Inte.

Men ett gott råd vill jag dela med mig av. Utan att vara ombedd. Snälla pressen, skriv inte NYHET varenda gång Anna Book bölar. Det är faktiskt ingen nyhet. Inte heller är det någon nyhet att hon har magproblem, att hon har gjort en gastric by-pass, att hon har värsta gäddhänget eller är kränkt över nåt. Så. Nog med rådgivning för idag.

Och sen det där med ”hemlig” som kvällspressen kör med ideligen. Idag är det Expressen som presenterar Måns Zelmerlöws ”hemliga” flickvän. Med bild och allt. Hur hemligt var det? Liksom.

Eller Erik Saades ”okända talang” som är att spela fotboll. Hur okänd är den talangen efter att ha åkt runt på nätet i flera veckor?

Aftonbladet har en intressant artikel om den så kallade ungdomsarbetslösheten. http://arbete.story.aftonbladet.se/chapter/de-lata/ Det är ju det jag har sagt hela tiden. Bland alla de ungdomar vi känner finns inte en enda som är arbetslös. Ambitiösa, duktiga och seriösa ungdomar som sportar både två och tre jobb om det behövs. De som påstår sig inte hitta något jobb har inte ansträngt sig tillräckligt. Eller anser sig för fin, överkvalificerad eller vad-fasen-som-helst för att slippa. Det är något allvarligt fel med våra bidragssystem om folk kan VÄLJA att inte jobba. Varför ska vi andra slava ihop till deras uppehälle? Va? VA?

Curling lära vara kul på många sätt. Men då ska det vara SPORTEN curling. På is. Med stenar och kvastar. All annan curling borde förbjudas.

Men, förresten. Jag levererar ett gott råd till, eller två. Utan att ha blivit ombedd. Och det riktar jag till Fredrik Lindström: Försök att träna bort ditt eviga ”eeeääähh”-ande. Det är så otroligt irriterande och gör att man knappt hör något annat du säger. Och har gjort att vi inte kollar ”På spåret” längre. Nästan lika störande som GWs ständiga fipplande med glasögonen. Men det har han (nästan) slutat med. Nu är det bara Camilla Kvartofts semaforerande som gör att man tappar fokus.

Och Trump då’rå. Åker runt på segerturné. Något som inget statsöverhuvud gjort någonstans i världen, enligt amerikanska medier, sedan 1930-talet. I Tyskland. I say no more. En annan sak som slog mig var när jag såg bilden på Boris Johnson, de där två snubbarna måste vara – om inte brorsor – så i alla fall släkt på något sätt. Eller?

Dags att baka pepparkakor, känner jag…

Psykbryt

Det var längesen.

Hösten har liksom inte bjudit på särskilt många lediga stunder och i tider av flyktingkris, terrordåd, krig och andra hemskheter går all energi åt till saker som man försöker förstå. Hösten har också ”bjudit på” några fullständigt, som det verkar, vettvilliga mord på unga kvinnor. Av för dem okända män. Och i många av de illdåd som vi kunna följa i medierna sägs det att gärningsmännen haft psykiska problem. Ingen verkar dock ha varit så totalt otillräknelig att han dömts till vård. Och då tänker jag igen på ett av skälen till att akutmottagningarna är så överbelastade. Där sitter unga människor som råkat ut för någon motgång i livet. Det är någon närstående som blivit sjuk. En pojkvän/flickvän som gjort slut. Jobbiga lärare i skolan. Alltför höga krav i det nyligen påbörjade yrkeslivet. Sånt som hör livet till. I alla fall för oss som inte blivit curlade till förbannelse.

Nu är det väl knappast hjärta och smärta som ligger bakom de värsta brotten, men fram tonar bilder av ensamma unga män, mobbade i skolan, sittande i sin ensamhet i föräldrahemmen, surfande bland en massa sjuk porr, spelande våldsamma dataspel. Och jag tänker; om föräldrarna hade haft lite koll på de här gossarna, ifrågasatt vad de pysslade med på sina rum, ställt krav, satt gränser… hade de varit lika vilsna och våldsbenägna då? Det får vi aldrig veta. Men tanken är skrämmande. Och borde skaka om en och annan curlande kompisförälder.

I Onsala i helgen mördades en 40-åring och två andra människor svävar fortfarande mellan liv och död efter mordförsök. ”Mellanchefen” som ska åtalas slutade sitt jobb för några månader sedan, var utbränd och trodde han var förföljd. Sägs det. Själv säger han att han inte minns vad som har hänt.

Förnedrings-tv hjälper säkert till. Det gäller, i alldeles för många tv-serier, att intrigera så mycket som möjligt. Mobba och baktala. Framhäva sig själv och sin ypperliga förträfflighet. Och få bort dem som inte duger. Kan få vem som helst att drabbas av psykbryt. Maken brukar muttra att ”det är massmedias fel” titt som tätt. Ibland är jag benägen att hålla med honom. När allt man matas med, hela tiden, är att i princip ingen av oss duger blir man till slut ett stort neggo. Nu ska till och med barn som bakar utsättas för bedömning, utröstning och tårfloder för att de inte är bra nog.

Alla behöver bekräftelse. Får man inte det i tillräckligt mått kanske till och med program där artister klappar varandra på huvudet/dunkar varandra i ryggen och får tårar i ögonen av varandras smicker kan göra en deprimerad. Vad vet jag.

Och i mobbnings-tv är det inte bara de som ska väljas bort som kan få magknip, jag tänker på såpan Bonde söker fru. Där rankar man även bönderna och kallar en av dem för ”snyggbonden” och den som inte fick några kärleksbrev alls blev ändå filmad och hånad i första avsnittet (Ja, det såg jag faktiskt. Skämmigt va?).

Psykbryt kan man också drabbas av när man följer turerna i Sveriges regering.  Oseriöst, slarvigt och inkompetent. Löfven blev partiledare på grund av sin långa erfarenhet och skicklighet som förhandlare sas det. Då kan man bara dra en slutsats; i fackliga sammanhang går förhandlingar till så att facket hotar med åtgärder som t ex strejk om man inte får som man vill. Det borde ha gått upp för hr Löfven nu att det inte funkar på riktigt samma sätt i en regering eller riksdag. Hans favorituttryck ”ordning och reda” i både det ena och det andra (finanser, migration, skatter mm) kan man undra vad han menar med.

Känns som att det saknas ett par o.

Skrämmande.

Människor emellan

Det var inte här man spelade match i går

Förstasidan i dagens DN. Ungdomar är stressade, har panikångest och tycker att livet känns meningslöst. De har både sömnsvårigheter och magkatarr. Varför? Jo, de tycker att det är så förfärligt jobbigt att behöva skaffa sig utbildning, arbete och bostad. De orkar inte med kraven, säger de.

Då säger jag: TACK SÅ J-LA MYCKET alla curlingföräldrar! Det är nu vi ser effekterna av era ansträngningar.

Tacka 17 för att ungdomarna tycker allt är jättejobbigt. Plötsligt måste de göra något själva. Ingen mamma som lägger fram kläderna till en på morgonen. Ingen pappa som brer frukostmackor (och skär bort kanterna, de är så jobbiga att tugga). Ingen som bäddar sängen, skjutsar till skolan och gör ens läxor (vem minns inte pappan i ”Ung och bortskämd”?).

Man har från sin allra tidigaste barndom fått för sig att ingenting gör ont, alla får vara Lucia och ingenting är tråkigt eller jobbigt. Man tränas att vara glad hela tiden. Glada barn blir så bra på bild. Och dessutom slipper man ju stämpeln ”dålig förälder” om barnen ser nöjda ut. Slipper man bråk också; bara att säga JA till allt så blir det inga konflikter. Bara servera favoritkäk, låna ut sina kreditkort och skälla på lärarna om skolresultaten inte är lysande. Och som grädde på moset följer föräldrarna med på anställningsintervjuer också, så inte de små telningarna ska utsättas för något hemskt.

Inte så himla konstigt då att ungarna får en chock när de frontas med livet som det faktiskt ser ut. Välkommen till verkligheten. Säger jag bara.

Å andra sidan kan jag undra var och hur den där undersökningen har gjorts. Vi har massor av ungdomar i vänkretsen. Hyggliga, empatiska och flitiga unga människor som varken saknar jobb eller bostad. Fast curling var ingen stor sport bland oss som är födda i slutet av 1950-talet…

Läste i en frågespalt för en tid sedan om en mamma som var synnerligen upprörd över dotterns svärföräldrar (om dottern själv var upprörd framgick däremot inte). Svärföräldrarna vägrade umgås med sina barns respektive och bjöd bara sina egna barn på middagar, resor och annat umgänge. Frågeställaren tyckte det var konstigt eftersom man i hennes släkt räknade in även de ingifta som familjemedlemmar och bjöd både barnen och deras fruar/män till familjesammankomster. Ja, det känns väl som det mest naturliga. Döm om min förvåning när jag läste svaret. Kanske ville svärföräldrarna att ”ursprungsfamiljen ska finnas kvar i viss utsträckning” skrev psykologen. Hon skrev också att hon inte hade en aning om hur vanligt det är att betrakta sina svärsöner och svärdöttrar som en del av familjen. Men värst var ändå psykologens råd: För att få svar på din fråga om ni är ensamma om att resonera som ni gör är ju att fråga runt i din bekantskapskrets för att höra hur andra tänker och gör.  Alltså. På allvar? Enda gången jag kan köpa att man inte vill ha in nya familjemedlemmar är väl om de är kriminella. Annars är det väl bara att acceptera de val som ens närmaste gör. Hacka i sig att sonen valde en fru som inte är så himla kul. Ödet förser en med släktingar. Liksom.

Å andra sidan finns det människor som umgås rent tvångsmässigt. Alla måste älska alla, annars klipper man banden. Om inte du älskar min mamma vill jag inte träffa dig mer. Typ.

Relationer är inte lätt. Men den där veckotidningspsykologen ger jag inte mycket för. Vad hände med vanligt hyfs? Är artighet omodernt på nåt sätt? Hälsa vänligt, tacka för maten, komma i tid. Be om ursäkt när man klantar sig. Nähej då. JAG är alltid viktigast. Och JAG gör som JAG vill och skiter högaktningsfullt i min omgivning. Usch.

Hyfs och stil visade dock fotbollssupportrarna på Friends Arena i går. Vi cyklade hemåt då horder av människor var på väg till matchen. Tur att Black Army drog tillbaka sina ovanligt fåniga tröjor; ”hata Göteborg”. Alltså, väx upp! Men vi mötte tusentals sansade fans, AIK-are så långt ögat nådde. De flesta med blommor i händerna. En och annan bar på en ölburk. Inget skränande. Inget bråk. Minimal fylla (hur det var efter matchen vet jag inte). Och sedan hyllningen till den bortgångne Ivan Turina. Spelare från båda lagen med armarna om varandra i en tyst minut. Mäktigt.

Men väldigt tragiskt att det ska behövas ett dödsfall för att folk ska uppföra sig som – folk.

Till sist.

Något otroligt banalt.

Jag har vistats i stan en hel del på sistone. Förundras över stockholmarnas likriktning. (I Göteborg däremot ser man en massa människor med personlig stil.)

Alla - oavsett kön, ålder och annat – går omkring iklädda jackor som påminner om Ikeas billigaste bäddmadrass. Tycks finnas i precis alla färger, från diskret beige och svart till allra skrikigaste chockrosa och knallturkos. Fula som stryk. Varför i allsindar måste alla nollåttor se nästan likadana ut?

Va?