Psykbryt

Det var längesen.

Hösten har liksom inte bjudit på särskilt många lediga stunder och i tider av flyktingkris, terrordåd, krig och andra hemskheter går all energi åt till saker som man försöker förstå. Hösten har också ”bjudit på” några fullständigt, som det verkar, vettvilliga mord på unga kvinnor. Av för dem okända män. Och i många av de illdåd som vi kunna följa i medierna sägs det att gärningsmännen haft psykiska problem. Ingen verkar dock ha varit så totalt otillräknelig att han dömts till vård. Och då tänker jag igen på ett av skälen till att akutmottagningarna är så överbelastade. Där sitter unga människor som råkat ut för någon motgång i livet. Det är någon närstående som blivit sjuk. En pojkvän/flickvän som gjort slut. Jobbiga lärare i skolan. Alltför höga krav i det nyligen påbörjade yrkeslivet. Sånt som hör livet till. I alla fall för oss som inte blivit curlade till förbannelse.

Nu är det väl knappast hjärta och smärta som ligger bakom de värsta brotten, men fram tonar bilder av ensamma unga män, mobbade i skolan, sittande i sin ensamhet i föräldrahemmen, surfande bland en massa sjuk porr, spelande våldsamma dataspel. Och jag tänker; om föräldrarna hade haft lite koll på de här gossarna, ifrågasatt vad de pysslade med på sina rum, ställt krav, satt gränser… hade de varit lika vilsna och våldsbenägna då? Det får vi aldrig veta. Men tanken är skrämmande. Och borde skaka om en och annan curlande kompisförälder.

I Onsala i helgen mördades en 40-åring och två andra människor svävar fortfarande mellan liv och död efter mordförsök. ”Mellanchefen” som ska åtalas slutade sitt jobb för några månader sedan, var utbränd och trodde han var förföljd. Sägs det. Själv säger han att han inte minns vad som har hänt.

Förnedrings-tv hjälper säkert till. Det gäller, i alldeles för många tv-serier, att intrigera så mycket som möjligt. Mobba och baktala. Framhäva sig själv och sin ypperliga förträfflighet. Och få bort dem som inte duger. Kan få vem som helst att drabbas av psykbryt. Maken brukar muttra att ”det är massmedias fel” titt som tätt. Ibland är jag benägen att hålla med honom. När allt man matas med, hela tiden, är att i princip ingen av oss duger blir man till slut ett stort neggo. Nu ska till och med barn som bakar utsättas för bedömning, utröstning och tårfloder för att de inte är bra nog.

Alla behöver bekräftelse. Får man inte det i tillräckligt mått kanske till och med program där artister klappar varandra på huvudet/dunkar varandra i ryggen och får tårar i ögonen av varandras smicker kan göra en deprimerad. Vad vet jag.

Och i mobbnings-tv är det inte bara de som ska väljas bort som kan få magknip, jag tänker på såpan Bonde söker fru. Där rankar man även bönderna och kallar en av dem för ”snyggbonden” och den som inte fick några kärleksbrev alls blev ändå filmad och hånad i första avsnittet (Ja, det såg jag faktiskt. Skämmigt va?).

Psykbryt kan man också drabbas av när man följer turerna i Sveriges regering.  Oseriöst, slarvigt och inkompetent. Löfven blev partiledare på grund av sin långa erfarenhet och skicklighet som förhandlare sas det. Då kan man bara dra en slutsats; i fackliga sammanhang går förhandlingar till så att facket hotar med åtgärder som t ex strejk om man inte får som man vill. Det borde ha gått upp för hr Löfven nu att det inte funkar på riktigt samma sätt i en regering eller riksdag. Hans favorituttryck ”ordning och reda” i både det ena och det andra (finanser, migration, skatter mm) kan man undra vad han menar med.

Känns som att det saknas ett par o.

Skrämmande.