Rödaste rött

Läste i dagens DN att ungdomarna i vänsterpartiet är mer röda än lovligt. Man har ju länge försökt sopa undan kommuniststämpeln, men när ungdomsförbundet envisas med kommunistfasoner blir det svårare för moderpartiet att vara helt rumsrent. Vänsterextrema våldsälskare poppar upp som svampar ur jorden, skriver DN.

I en liten jädra notis.

Varför är det så okej med våldsälskare på vänsterkanten? Jämfört med likasinnade på högerkanten? Då blir det braskande rubriker, långa djuplodande artiklar och ett jävla hallå. Bra så, den ena fascisten är väl inte bättre än den andra? Har inte alla dessa –ister liknande värderingar där man med våld försöker tysta oliktänkande? Och har inte alla dessutom en smärtsam historia av massmord och förtryck?

Men det är väl fortfarande så att journalistkåren är för rödfärgad för att kunna se likheterna? Och riskerna.

Jag undrar till exempel fortfarande varför det var så lite liv om att Sovjet invaderade Afghanistan. Om man jämför med att USA klampade in i Vietnam. För att nämna ett exempel.

Apropå röd.

När jag började jobba i Det Stora Varuhuset i slutet av 1970-talet (det var verkligen inte comme il fâut att jobba för såna gräsliga kapitalister på den tiden) blev jag inlurad i fackförbundet. Man skulle företräda mig vid löneförhandlingar. Bevars. Jag skulle i princip inte klara mig en dag i käftarna på De Stora Stygga Ägarna om jag inte fick hjälp av facket. Ung och grön undrade jag då om det möjligen stämde att en del av fackavgiften gick till socialdemokraterna? Men oh nej, svarade man förfärat. Handels är en alldeles opolitiskt organisation. Eller hur.

Första fackmötet inleddes med att alla deltagarna sjöng Internationalen. Ja inte den som börjar ”Mera sprit uti glasen”; den andra. Opolitisk. My ass.

Sedan kollade jag med icke fackligt engagerade upp det där med pengar till (s) och jodå jag hade hört rätt och jovisst man kunde ansöka om att få slippa bli tvång(s)ansluten och slippa betala till partiet. Men det var så himla krångligt.

Inte hade vi någon hjälp vid löneförhandlingarna heller av olika anledningar som ingen av oss som undrade begrep ett jota av. Så vi var ett gäng som bestämde oss för att gå ur.

Det kunde man inte göra bara så där.

Facket skickade inbetalningskort efter inbetalningskort och efter ungefär ett år blev man ”utesluten på grund av bristande betalning”.

Skitfasoner.

När jag sedan hör folk klaga på att facket inte gör något, facket sitter i arbetsgivarnas knä och så vidare, så blir jag lite förundrad över strejken i Skåne som nu antagligen kommer att drabba även andra tågresenärer. Och inte bara tågresenärer, andra förbund säger sig vara beredda att sympatistrejka. Alltså. Letar man efter anledningar att bråka? Vore det inte enklare – och dessutom mer sympatiskt ur ett tredje-person-perspektiv – att försöka göra något åt det verkliga problemet. Nämligen lagen om offentlig upphandling. Kan ingen jävel (ursäkta) fatta att så länge stat, kommuner och landsting är tvingade att anlita det företag som kräver minst betalt, så kommer det inte bli någon som helst ordning och reda i anställningstryggheten.

Varför är det så himla svårt att fatta?

Va?

Amelia Adamo är kanske inte särskilt röd, men det vet jag inget om. Däremot har hon stor annons i dagens tidning för sitt (nåja) rödvin. Hon har gjort fet reklam för vinet i sina egna tidningar, ja alltså inga annonser, hon är smartare än så. Men hon har i redaktionell text uppmanat läsarna att köpa hennes vin. För om tillräckligt många köper vinet, kommer det in i ordinarie sortimentet på bolaget.

Och tydligen lyckades hon i sitt uppsåt. Vinet finns där.

Om jag kommer att köpa det?

Nope.

Såna där fula tricks får mig att bli obstinat.

Det finns så många otroligt bra viner att välja på.

Dessutom är man lite trött på hennes nuna nu. Hon envisas ju med att avbildas på vartenda omslag.

Suck.

Slutligen.

Livsmedelsverket har nu kommit fram till att vi ska äta högst 600 gram rött kött och chark i veckan. Annars får vi tjock- och ändtarmscancer.

Det kan man få ändå.

Tell me about it.

Det känns ungefär som när samma verk ville att vi skulle äta 6 – 8 brödskivor om dagen. Eller var det Socialstyrelsen kanske?

Men den rekommendationen gäller väl inte längre?

Eller?

Nää vi äter inte särskilt mycket rött kött. Vid högtidliga tillfällen går jag till styckmästarna på CityGross och ber dem om ett par utsökta bitar oxfilé. Annars blir det mest kyckling, torsk och lax. Och ibland fläskfilé. Svensk såklart. Bestämde för flera år sedan att något danskt griskött kommer inte in i det här köket. Eller ut på den här grillen.

Aldrig.

Jamais.

Never.

Niemals.

決して

Blågult ska’re va’!

Heja Sverige.

Fast i fotbolls-vm håller vi på England.

Och roar oss med att titta på ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” på SVT Play. Underhållning på hög nivå!

Men man önskar att Thomas Brolin någon gång kommer på att han skulle se trevligare ut om han tvättade håret. Om man nu ska hitta något att gnälla över. Och det ska man ju.