Med beröm godkänt

Rolig och lärorik bok (från 1970)

Hittade svärfars betygsbok i går. Han började skolan 1930. Det var andra tider då. Väldigt mycket andra tider. Överst på varje sida anges hur väl eleven uppfört sig. Ordning A, Flit A.

Därefter kom andra ämnen. Någon som kan upplysa mig om vad ”Arbetsövningar” var för något?

Man fick betyg från första klass.

Man fick efter avslutad skolgång också veta hur många som fått de olika betygen, så man hade en chans att se om man var medelmåttig, bättre eller sämre än de andra i klassen. Sånt pysslar man inte med idag va? Alla ska ju vara lika och alla ska ha beröm och uppmuntran och få veta att alla duger. Tacka f-n för att ungarna inte har motivation att anstränga sig på Pisa-proven. ”Vi fick bara en pizza” säger en av ungdomarna som är en ur den stora massa som inte ansträngt sig. Provet hade ju ingen inverkan på betyget.

Och så hojtar politikerna om att man inte vill ha några betyg.

Vore kanske idé att snacka med ungdomarna? Hade provet påverkat betyget hade man ansträngt sig. En pizza kan man köpa själv. Av veckopengen man får för att man städar sitt rum. Eller gör läxorna.

En mamma sa att hennes barn fick välja mellan bio och café som belöning för lästa läxor.

Frågor på det?

I svärfars betygsbok antecknades också antal timmars närvaro och frånvaro. Läraren skulle också fylla i orsaken till frånvaro: sjukdom, smittosam sjukdom i hemmet eller grannskapet, brist på kläder eller skodon, naturhinder, annat giltigt förfall eller utan giltigt förfall.

På den tiden dög det inte med ett ”pallar’nte” för att slippa gå till plugget.

Inte var det några föräldrar som gjorde läxorna åt ungarna heller.

FY vad gammal jag låter, märker jag.

Men visst. Det är svårt att balansera mellan beröm och tillrättavisningar. En del barn behöver mer vägledning än andra för att komma på rätt köl. Andra börjar stortjuta bara mamma rynkar pannan och en del ungar måste ha kilovis med beröm och uppmuntran för att fatta. När jag blev med hund i början av 1970-talet fick jag en jätterolig bok med goda råd och bland annat ”man kan inte slösa nog med beröm på dem”. Och då ska man veta att på den tiden gick man dressyrkurs med unghundarna. Hos någon gammal militär. Det var ryck och slit och PLATS och SITT och där stod jag – en tonåring med en jätteovanlig rashund som kallades golden retriever bland en massa schäfrar, boxerhundar och möjligen någon dobermann.

Man kan inte slösa nog med beröm, tänkte jag. Och kom trea på det avslutande lydnadsprovet.

Lite som med män faktiskt. Man kan inte slösa nog med beröm.

-       - Jag har plockat ur diskmaskinen! säger han stolt.

-       - Ååå vad du är duktig (som om inte jag gör det tolv gånger i veckan), svarar hon.

-       - Jag kan gå på bolaget och köpa en flaska vin, erbjuder han sig flott.

-       - Toppen, tack! svarar hon som har kånkat fyra astunga matkassar två trappor upp.

-       - Men då dammsuger jag innan gästerna kommer. Han igen.

-       - Jättebussigt, vad du är DUKTIG, ler hon lite ansträngt efter att ha handlat, lagat mat, dammat, bakat, manglat linneduken, brutit servetter och gjort ett konstfullt blomsterarrangemang.

Ibland glömmer hon det där med berömmet, då upprepar han vilken bragd han nyss utfört – gått ut med soppåsen, rensat kattlådan, satt på kaffe. Då fräser hon ja-men-så-bra-då, vad vill du ha nu? En fucking medalj eller?

Big mistake.

Huge!

För att citera Julia Roberts i Pretty Woman.

Något helt annat.

Fotbolls-VM. Många berömvärda insatser.

Jodå, jag tittar ibland.

Brasilien – Mexiko var en bedrövlig match.

Spanien – Chile bjöd på kvick och rolig fotboll, från chilenarnas sida.

Domarna tycks inte ha riktig koll, vilket man lite lättare kan se när man inte håller på något av lagen som lirar.

Publiken ser från tv-soffan ut att vara glad, positiv och pigg på att synas i bild.

Men.

Läser idag att fyra länder anmälts till FIFA för att deras supportrar skriker fula ramsor till en del spelare. Det är utpräglad homofobi och rasism som blomstrar för fullt på läktarna. Alltså. Hur insnöad får man vara?

Hur kan man över huvud taget komma på tanken att i kör skrika att någon är bög? Som om det hade något med fotbollen att göra. Som om någon annan över huvud taget skulle ha med det att göra.

Och dessutom. Homofober har ofta problem med sin egen sexuella identitet. Det är väl därför de skriker så högt.

Inskränkta människor är en ynkedom.

Y-N-K-E-D-O-M

Inte ens Viktor d.ä. är så inskränkt, trots sin höga ålder. Och trots att han är lärd att homosexualitet är en mentalsjukdom och straffbart dessutom.

Han säger ”de får väl vara bögar hur mycket de vill, bara de inte håller på med sex å sånt”. Det visar i alla fall på ett visst mått av tolerans.

Han hade antagligen också stora A i Uppförande.

Nä, om man skulle ta och samla ihop fleecetröjor, raggsockor och regnställ och ge sig ut i spenaten då’rå.

Enda trösten med skitvädret är att jag slipper klippa gräsmattan idag.

Jippi.