Japan - en kärleksförklaring. Part III

”Men var det INGET som inte var bra?” har många frågat med anledning av min otroligt uppenbara förtjusning efter Japan-resan.

Nja, det ska väl vara toapappret då, möjligen. Det är väldigt tunt så man får rulla ut en kilometer. Å andra sidan är rullarna så hårt packade och innehåller flera mil papper så det var aldrig någon risk att stå utan. Och hellre tunt och mjukt än jättehårt och rivigt. Om ni frågar mig.

Ja, kvinnosynen då’rå. Den skulle ju behöva uppdateras, men det är inget jag som turist lider av direkt.

Och kanske språket. Japaner i allmänhet svänger sig inte med engelska som vi gör. Å andra sidan har jag mött både tyskar och italienare som inte förstått frasen ”I would like a cup of coffee” men det har gått bra ändå. Det gör det i Japan också. Med ett leende, lite god vilja och ett tydligt kroppsspråk kommer man långt. Och japanskan har många engelska ord, exempelvis coffee (uttalas kåh:i). Efter ett par dagar har man lärt sig att buga som en japan också, vilket bidrar till artigheten. Man kan mumla något ohörbart på svenska, följt av ett aningen sluddrigt gozaimas så är man hemma. Liksom.

Här får man inte passera om man inte är behörig. Och inga hundar är tillåtna. Men i övrigt? Ingen aning.

Varifrån kommer denna fridsamma inställning till livet, medmänniskorna och tillvaron i största allmänhet?

Uppfostran - alldeles säkert. Folk i Japan uppför sig som min föräldrageneration gjorde.

Religion - möjligen. Synkretism, en blandning av buddhism, shintoism och konfucianism, religionen i Japan präglas av mångfald. Andligheten är viktigare än vad man kallar de högre makterna.

Acceptans – helt klart. Man gnäller inte lika mycket som här hemma. Varken på sina medmänniskor eller sin egen situation. Är man inte nöjd med något så ändrar man på det. Eller på sin inställning. Man bestämmer sig för att vara nöjd, helt enkelt.

Ödmjukhet – absolut. Kombinerat med tacksamhet.

Andligheten. Tända ljus, rökelse, be eller vika tusen tranor i origami. Tron på det goda är stor i Japan.

Och kanske det bästa – att man inser att livets värden inte är pengar, prylar och titlar. Tyvärr inser många alltför sent att status inte är ett enda skit viktigt. När man ligger där, hårlös av strålning, uppsvullen av kortison eller förlamad efter en trafikolycka ångrar man all tid man ägnat åt att skaffa sig rätt vänner, rätt figur, rätt bostad och rätt pryttlar. Ni vet, snoppmätning für alle liksom. Och ångrar all tid man INTE ägnat åt sin familj, sina äkta vänner och att njuta av stunden, tillfället, nuet. De små tingen. De som verkligen betyder något. Man kan faktiskt inte ta med sig vare sig stålarna, båten eller miljonerna när man tar ner skylten. Kilar vidare. Ställer undan tofflorna. Kolar vippen. Eller vad man nu vill använda för omskrivning för att dö. Det är ju det enda man vet här i livet. Att man dör förr eller senare. Hur mycket man än försöker värja sig. I Japan har man en mer avspänd attityd till döden. Också.

Trångt om saligheten...

Låter jag som en nyfrälst?

Möjligt.

Känner mig i alla fall lite klokare, lite tryggare och dessutom helt övertygad om att det skulle vara jättefint med en liten japansk trädgård på landet. Jisses, vad maken kommer att få gräva i sommar…

Nåväl.

Läste några visdomsord på Facebook härom dagen. Var annars liksom? Folk har slutat mejla roliga, tänkvärda, knasiga bilder och filmer.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Släppa och gå vidare. Inte vara bitter över dem som gjort en illa, inte grubbla för länge över varför människor plötsligt bara slutar svara i telefon, på brev och mejl, jobba på att komma över smärtan och besvikelsen och i stället glädjas över det positiva i livet.

Lätt att säga. 

Svårare att göra.

Men väl värt att försöka.